Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Årskrönika 2019


År 2019 var ett år som bara sprang förbi. Tjoff sade det. Och nu när man av någon anledning lovat att skriva ihop några intryck från 2019 protesterar tangenterna – va fan spelar årtalet för roll.
Nej, det gör det inte. Musikår är inte som årgångsvin. Sextiotalets Odetta har för mig, i år, varit lika aktuell som någon annan. Jag hade gömt undan hennes röst i källarens minneshylla med gamla lp-n och insåg inte hur aktuell en stark svart röst från civil rights-rörelsen är, även 2019. I have a dream, that one day we once again will have a voice like Odetta´s.
Så 2019, en röst som Odetta, fortfarande viktigt, av såväl musikaliska som politiska skäl.

Odetta_(1961)

Odetta 1961, Foto: Jac. de Nijs / Anefo

Och poesin blev viktig i musiken, äntligen. Aida Jabbari gjorde sitt sagolika album Röst är det som återstår, där iransk (Farrokzhad) och svensk (Boye) poesi fick en musikalisk dräkt som fick mig att inse hur relevant äldre tonsatt poesi kan vara för världen av idag.
Fredrik Lindström och ett antal artister använde sig också av tonsatt poesi, i en tv-serie, på gott och ont – men inte i något fall så starkt och personligt som i Aidas album.
Kanske då 2019 kan få mitt hederpris för återupplivande av de goda-texterna-som-tonsätts-år, rent generellt. I andra länder har poesin betytt mycket för musiken, t ex i den grekiska och även den franska, men vi har halkat efter. Eller är det så att vissa språk är så musikaliska att det liksom bara blir poesi av allt?
Även det finsk-ugriska språkområdet gjorde sig bemärkt hos mig under 2019. Tuulikki Bartosik, med sitt dragspel, har också en stark röst – men en röst som även viskar förtroligt till träden och fåglarna i Sydestland, ”jag är med er, jag hör er”. Tempest in a teapot hette albumet och det är precis så som det är.
Vital och mångsidig visade sig också Sanna Rouhuniemi vara. Senaste albumet kom i slutet av 2018, men live fick vi uppleva henne 2019 på Stockholms jazzfestival. Det här är något som jag gillar, inte så att Sanna är världsbäst (ännu), men hon har en underbar musikalisk mångsidighet där jazz, tango (jo, Finland alltså) och psalmer/koraler föses in under det burriga hårets hjärnskydd.
Och musikaliskt har jag under 2019 gått tillbaka i tiden ett sekel. 2019 var det nya 1919, kanske. Flera mer eller mindre nya klezmerorkestrar blev starka påminnelser om en kultur som växte fram i början av 1900-talet men nästan utplånades under Förintelsen fortfarande existerade. Så 2019 visade Stahlhammer Klezmer Classics, gästade av sångerskan Anne Kalmering, med albumet Vayter (framåt) att klezmer har något att säga oss även idag – och att vi berörs trots att vi inte på något sätt behärskar jiddisch (jiddisch talas bara av c:a 3-4000 personer i Sverige).
Det känns också som att countrymusiken i Sverige är nära utplåning. När Wikipedia hänvisar till Mats Rådberg och Rankarna och sidan Alltomcountry presenterar Jill Johnson, Kikki Danielsson och Ann-Louise Hansson som Sverige främsta countryartister då finns det ett visst förnyelsebehov. Men, tack Mikaela Finne för att du finns. I sitt självbetitlade första fullängdsalbum gav hon oss hopp. Och till och med amerikanerna, engelsmännen och tyskarna rynkade på ögonbrynen, och sa, ja, ja sehr gut, damned good country.
Så kan jag inte låta bli att avslutningsvis lyfta fram Mikael Rickfors. Sveriges bästa rockröst gav sig tillkänna med underbara Look for me angel, flitigt spelad på P4, Micke turnerade en del (trots fysiska skavanker) och nu väntar jag bara på albumet som väl bör komma våren 2020. Och Owe Thörnqvist, han gifte sig minsann, 90 år gammal, och visade fortfarande upp musikalisk rapphet. Möjligen inte still going strong, men helt ok. Och ungefär så kan vi väl också sammanfatta 2019, not so strong but pretty good anyway.

Thomas Wihlman (Mono Magasin 2019)
Basic Blue theme by ThemeFlood