Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Turkiska scener


Turkiet, 77 miljoner invånare. Ett stort land som tidigare fått lite uppmärksamhet i svenska medier. Nu skrivs det mer, därför att Turkiet berör vår svenska oro, flyktingkris, nedskjutning av ryskt flygplan osv. Om ett par månader kommer dessutom Norstedts med en stor nyutgivning av nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Scen 1


Jag sitter på ett litet café i en turkisk stad, inne bland apelsinträd och med utsikt mot en ringmur och havet. Alla bord blir upptagna, familjerna går ut och har en festlig stund tillsammans denna söndag. Turisterna är frånvarande, säsongen är slut men hit brukar ändå få turister hitta. Mina gözleme, turkiska pannkakor, kommer liksom apelsinjuicen, gjord på de egna apelsiner. På granntomten rör sig hönsen och tuppen upplåter sin stämma. Och apropå det turkiska ö-et i till exempel gözleme så anses det vid språkreformen 1928 ha föreslagits av svensken Johannes Kolmodin.
Ett familjeföretag. Döttrarna serverar, den ena i huvudduk, den andra med långt, lössläppt hår. Mamma, med hjälp av sin syster, lagar maten och pappa sköter notor, kvitton och bokföring. Pappa talar lite engelska, döttrarna har påtagligt svårt med detta språk. Jag gillar det här stället, det är enkelt men det smakar gott och miljön är fantastisk.
På en ort, där turister, utländska sådana, är hårdvaluta är det befriande och vistas på caféet. En idyll i det Turkiet som annars är så komplext, förvirrat, oroligt. I snart fem år har jag regelbundet besök Turkiet, 1-2 månader om året, jag börjar förstå vad jag inte förstår.
Vi går tillbaka knappt fem år i tiden. På tv-skärmarna flimrar valresultatet fram. Turkiet är en demokrati, och men nu 2015 är det dags att lägga till: i någon mening. Val som i stort sett formellt är korrekta, man kan gå till valurnan och rösta som man vill. Alltså, i någon mening en formell demokrati, men på olika sätt inskränkt. Låt oss återkomma till det senare. Vi äter färdigt vår gözleme, novembersommaren är varm och vi dricker vår chai.

P_ett_litet_caf_foto_Thomas_Wihlman
Ett café. Foto: Thomas Wihlman

Scen 2


Ahmet Davutoğlu, Turkiets premiärminister, sitter i en pösig, röd stol och låter sig intervjuas för ett internationellt media. Annars ser jag sällan intervjuer i de turkiska nyhetsprogrammen, vare sig med honom eller Erdo?an. I stället klipp från tal eller bilder från regeringssammanträden.
Davutoğlu får en fråga om inskränkningar i pressfriheten. Han viftar bort frågan.
– Skulle jag vara emot pressfrihet? Jag som är akademiker och van vid hårda diskussioner. Självklart inte.
Lite senare:
– Naturligtvis kan man kräva en viss disciplin i ett för landet skärpt säkerhetsläge.
Det ryktas att utnämningen av regeringen lett till hårda diskussioner mellan premiärministern och president Erdoğan. Och Davutoğlu fick ge sig. Ett antal Erdoğantrogna fick poster, liksom Erdoğans svärson, medan till exempel den ansedde ekonomen Ali Babacan hamnade utanför. Regerings- och Erdoğantrogna Daily Sabahs kolumnist hävdar att det är nonsens att tala om motsättningar. Erdoğan och Davotuğlu delar samma vision, de arbetar tillsammans. Det är därför Davutoğlu är premiärminister, inte partikollegan och förre presidentenen Gül.
TRT, den statliga teven, visar bilder från ett sammanträde. Davutoğlu sitter vid kortsidan med händerna på bordsskivans kant stilla i en minut. Han ser spänd ut, men försöker också sig på antydan till ett leende. Ögonen stirrar tomt rakt ut.
 
 Istanbul_starbucks_och_huvdduk_foto_Thomas_Wihlman
Istanbul. Foto: Thomas Wihlman

Jag funderar över om det ser likadant ut för Medvedjev. Nummer två, liksom på nåder. Erdoğan liknas ibland vid Putin. Erdoğan och Davutoğlu. Putin och Medvedjev.
Det sägs att Erdo?an detaljstyr, till och med detaljer i byggnadslovsärenden. Det kanske inte Putin gör. Dessutom vill Erdoğan ha ett ännu starkare presidentstyre, trots en stark opinion mot detta. Några argument hörs sällan, det ska bara vara så. Den nya regeringen har enligt Hürriyet Daily News prioriterat detta, liksom en ny konstitution och förbättringar i demokratin. Erdo?an och Davutoğlu. Igen.

Scen 3


Kaotiskt. Trafiken till flygplatsen Sabiha Gökçen från centrala Istanbul är fullständig kaotisk och trots att det är i huvudsak motorväg tar den drygt fem mil långa resan två timmar. Men det byggs och det byggs, skyskrapor även i förorterna. Istanbul, 14 377 000 invånare, bara snäppet mindre än New York.
2019 ska Istanbuls nya storflygplats stå färdig och en metro förbinda den med staden. Ytterligare ett storstilat infrastrukturprojekt och säkert dyrare än Erdoğans beryktade mångmiljardpalats utanför huvudstaden Ankara. Nu behöver Erdoğan ett palats också i Istanbul, men det har varit enklare - bara att rekvirera ett av de gamla ottomanska sultanpalatsen och bygga om.
Vi bor några dagar i stadsdelen Sultanahmet, på ett litet familjehotell, ett stenkast från Blå Moskén, Aya Sofya och Hippodromen. Ett fåtal turister gör det lätt att ta sig fram i området, det är bara vid Topkapı som det är fullt med folk, frisläppta men tyglade kryssningsresenärer.
En oro, som smittat av sig till turisterna, finns efter Ankaraattentaten i oktober då 99 människor fick sätta livet till. Turkiet har varit det viktigaste turistlandet för svenskar i några år. I städer som Bodrum, Side, Kuşadası och Alanya har många köpt sig en bostad, dessutom till ett betydligt billigare pris än i Frankrike och Spanien. Säsongen är lång, i Alanya kan det vara badbart vatten i december. Oron har smittat av sig till både mäklare och utlandsboende nordbor, men viftas gärna bort som något obehagligt man inte vill tala om.
Andra oroar sig dock, inte minst minoriteterna. Valet i juni innebar en ökad representation för minoriteter, som till exempel den armeniska, och även för kvinnorna. Det uppskattas att antalet kurder i Turkiet är mer än 15 miljoner, 20 procent av den totala befolkningen på 77 miljoner. Omvalet i november, framdrivet av det förlorande AKP, innebar en tillbakagång till läget före juni 2015. I regeringen finns nu bara två kvinnor.
 
Bönestund_foto_Thomas_wihlman
Bönestund. Foto: Thomas Wihlman

AKP var framgångsrikt under sina första regeringsår, bland annat en ekonomi som gav ökat välstånd, stora infrastrukturprojekt och en uppgörelse med den gamla korruptionen.
Ja, makt korrumperar och man ser också saker och ting ur ett annat perspektiv. President Erdoğan, folkvald president år 2014 med 52 procent av rösterna behövde bygga ett jättepalats som kostade åtskilliga miljarder. Egentligen fick hela projektet byggförbud, domstolsutdömd sådan, men Erdoğan kunde naturligtvis komma runt detta.
AKP förlorade valet i juni, delvis därför att vänsterpartiet HDP med starkt kurdiskt stöd, klarade den höga 10-procentspärren till parlamentet. Maktläget var förändrat, för en tid. Men någon regering blev det inte. MHP, högernationalistiskt, avvisade all samverkan med AKP. HDP var en otänkbar partner. Samtalen med socialdemokratiskt inriktade CHP gav ingenting. Eller: ingen ville någonting.
Nu är allt tillbaka till före juni 2015-tiden. Men med ett ännu starkare AKP, som stod för tryggheten. I någon mening. Turistintäkterna faller, arbetslösheten har ökat, Ryssland tar till ekonomisk krigföring. En kolumnist i tidningen Hürriyet skriver att valen i juni var de sista fria i Turkiet.

Scen 4


I nästan varje kvarter finns det en Market. Vilket ska översättas till det svenska närbutik, inte ICA Supermarket och liknande. Här öppnas det tidigt och stängs sent. Utbudet är begränsat, men de omistliga långfranskorna finns alltid på plats.
Utanför dessa Markets finns ofta ett tidningsställ, eller kanske till och med två. Dagstidningarna är många, och ofta mycket kolorerade och med korta texter. Tyska Bild-Zeitung är något jag kommer att tänka på. Tidningar som något avviker från den ramen är Milliyet, Hürriyet och Cumhuriyet.
Den icke-turkisktalande har också tidningsalternativ. På engelska finns tre rikstäckande tidningar, kopplade till varsin modertidning, Daily Sabah (som står AKP nära), Hürriyet Daily News (mitten-vänster, sekulär, CHP) och Today's Zaman, starkt regeringskritisk. Turkarna läser mycket tidningar, men ser ännu mer på TV. Antalet tevekanaler är närmast astronomiskt.
Det går inte att beskriva media utan att referera till pressfriheten. I Hürriyet betecknas tiden efter 1 november-valet som den värsta perioden någonsin. Och då har ändå Turkiet länge haft en fallande plats i pressfrihetsindex, just nu på plats nummer 149 (Finland leder).
Måhända är inte Davutoğlus definition av pressfriheten den vedertagna. Den traditionsrika Cumhuriyet har bland annat fått chefredaktören Can Dündar fängslad för att man publicerat uppgifter och bestickande bilder om vapensmuggling och för terroristpropaganda. Erdo?an polisanmälde personligen och förklarade senare att det handlade om vapensmuggling till den turkmenska minoriteten i Syrien. Cumhuriyets-redaktören replikerar naturligtvis: varför är jag fängslad och hotad med långvarigt fängelsestraff när det ändå var sant?
Logik biter inte här. Makt biter. Och man får inte hota denna, eftersom lagstiftningen definierar nationell kultur som något som inte får ifrågasättas. Gränsen för vad som är denna kultur blir flytande i enlighet med makthavarnas preferenser.
Zamans chefsredaktör är också fängslad. Mediabolag tas över eller stängs av regimen. Listan kan bli lång. Mediaföretaget Kanyan med sitt förlag, tidskrifter och 100 boklådor tas över av en tvångsförvaltning. Polischefer har rensats ut, liksom, ännu i mindre omfattning, böcker som anses strida mot den nationella kulturen. Gülenrörelsen, den parallella strukturen som Erdogan uttryckt det, förföljs (kanske som Falun Gong i Kina). Ändå vågar fortfarande enstaka personer och media vara kritiska. Och kritiska tidningar kan till och med köpas i vårt Market.

Scen 5


Låt oss säga det. Den turkiska regeringen har det inte lätt. Enligt Hürriyet har Erdogan och hans regering (ja, han är inte regeringschef, han är enligt konstitutionen en president som ska stå utanför politiken men han leder regeringens sammanträden) gjort sig till ovän med alla omkringliggande länder. Turkiet är i kläm mellan Nato och Ryssland. Landet har ett krig i närområdet.
Cypernfrågan är inte löst. Relationerna med Israel är frostiga efter att turkar blivit dödade i samband med Gazabåtarna. Man har ett EU som behöver Turkiet men som inte litar på att man är EU-fähiga. Man har en PKK-gerilla som tar till våld (därför valde en del kurder i novembervalet att rösta på AKP, för att kunna stoppa våldet). Flyktingar har vällt in. Man är ett sekulariserat land, med religionsfrihet, men med 99 procent muslimer. Och som Erdoğan säger: Det vore väl konstigt om det inte märkts i regeringens inriktning. Så turisterna kan kanske oroa sig för nya alkoholrestriktioner och annat.
I Istanbul märks nu de syriska flyktingarna. Vid lilla Aya Sofya sitter en syrisk man med sin son i 7-årsålder. Han har ytterligare fem barn, var de är och var hustrun är blir inte utrett på grund av språksvårigheterna. Men om vi ska tala om dimensioner i helvetet så är detta någon som har det så mycket värre än den romska tiggarpopulationen i Sverige.
Jag återvänder från Turkiets novembersommar till det novemberkalla Sverige. Jag klär på mig varmt och klarar kylan. Men jag är kall inombords, efter isiga novembersommar-vindar.

Thomas Wihlman
(Publicerad i Tidningen Kulturen 10 december 2015)


Basic Blue theme by ThemeFlood