Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

En alldeles särskild plats


Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn, trygghet och starka kristna tro? Var det ifrån uppväxten på en alldeles särskild plats, där hon växte upp och formades? Vad var det för särskilt med denna plats? Kunde jag besöka den och förstå Selma bättre?

Låt mig beskriva platsen, så att ni förstår att den var alldeles speciell. Vi får bege oss österut. I gamla tidningsklipp kan man läsa om ”en svensk utpost i öster” och om ”ett aktningsvärt nybyggande och ett folkbildningsarbete”. Beskrivningarna gäller den lilla svenskspråkiga folkgruppen i Kronoborgs socken i Karelen. Och redan tidigt, när de svenskspråkiga började flytta in, bestämde man sig för att bygga en egen skola och en egen kyrka.

Hungersnöd och död
Bakgrunden är denna: Befolkningen i Österbotten ökade, hemmanen förslog inte längre, kunde inte delas upp mer. Nästan hela 1860-talet var det missväxtår i Finland. Värst var det 1867-68. Dödligheten steg och generationen 25-50 år råkade särskilt illa ut. Hela 21 procent av denna försörjargeneration strök med under decenniet. Det var således en hungerkatastrof av sådana dimensioner att den nog bara kan förstås när vi ser bilderna på svältande barn från dagens Afrika.

År 1867 är det särskilt besvärligt. Först vid midsommartid smälter snön. När höet skall bärgas 20 juli kommer den den första frostnatten. Natten till den 23 augusti blir så kallt att potatisblasten svartnar. Jakob Tegengren, finlandssvensk författare, återger i årsskriften Bothnia 1923 en berättelse om hur österbottningar under nödåren, höljda i trasor, med hopplöshet i blicken, nödställda släpar sig mot närmaste stad eller ännu längre söderut. Så får man till exempel i lilla Vörå församlings dödbok för 1868 veta att 150 församlingsmedlemmar avled på främmande ort - de flesta i Vasa, men många även i Helsingborg och Viborg med flera orter i mellersta och södra Finland. Detta i den tidigare så välmående församlingen.

Familjen Björklunds gård i Sorjos, 1940

Familjen Björklunds gård i Sorjos, ca 1942

För den som hade mod och för den som hade ork kom tankarna på emigration. En naturlig tanke för alla som på grund av fattigdom eller krig, såväl 1867 som idag, vill söka sig till ett bättre liv. Från Sverige for smålänningar och andra den långa resan till Amerika, men för finländarna var denna resa ännu längre. En betydande del av den finländska emigrationen sökte sig dock senare västerut och särskilt stor var utflyttningen från den svenskspråkiga delen av Österbotten. Amerikafebern hade dock ännu inte riktigt satt in år 1867.

Små vita sommarmoln
Författaren Lars Sund har mustigt och spännande skildrat den finländska amerikautvandringen i sin bok Colorado Avenue. I diktsamlingen ”Natten är ännu ung” av Sund är han inne på samma tema. Poeten ligger i gröngräset och kikar upp mot den blå himlen, där små vita sommarmoln uppenbarar sig. Dessa moln är Österbottens barn som vinden för än hit, än dit.

Ett av molnen förde Österbottens barn inte till Amerika, utan en bra bit bort i den andra riktningen. Man for österut i stället, till Ladogas strand. Inte en emigration i ordets egentliga bemärkelse, eftersom Karelen då tillhörde storfurstendömet Finland, under tsaren. Kronoborgs socken är dock i dag en del av ett annat land, det ryska Karelen. Men det var hursomhelst en lång resa och med samma syfte som Amerikaemigrationen, att ge möjligheter till försörjning.

Varför blev det just Karelen? En förklaring kan vara att en av de först utflyttade, Matts Björklund från Kronoby, tidigare arbetat som skeppsbyggare i S:t Petersburg och lärt sig ryska och finska. Där hade han också kommit på tanken att köpa sig jord i Karelen, eftersom den var billigare än i Österbotten.

Sommaren 1867 färdades familjerna Björklund, Hongell med flera från de svältande, magra österbottniska socknarna Terjärv, Nedervetil och Kronoby österut till det oxenstiernska grevskapet Kronoborg. De hade tur, förmåga och de överlevde, till skillnad mot så många andra som också sökte nya utkomstmöjligheter. I Kronoborg grundlade de det som kom att bli en sällsam svenskspråkig by, Sorjos, mitt inne i det som sägs vara det urfinskaste av landskap, Karelen. Resan till Kronoborg tog med häst och vagn fyra veckor. Den gick över Saarijärvis moar, över Jyväskylä och Kuopio. Svenskspråkiga befolkade också efterhand, men i mindre omfattning, andra delar av socknen, som byarna Otsalaks och Lapinlaks. I den senare växte min mormor Selma och hennes syskon upp.

Vid Ladogas strand2

Vid Ladogas strand, Lapinlaks

Nyodlingen
Liksom många svenskar som kom till Amerika bjöds österbottningarna mark när de kom fram. På herrgården i Pälkjärvi, någon mil nordost om staden Sordavala, erbjöds de först jord. De antog emellertid inte erbjudandet utan fortsatte till Kronoborg. Hovrådet Alex von Etter erbjöd några boställen vid den större gården Lakkonen. Men inte heller detta lockade österbottningarna eftersom byggnaderna var alltför primitiva. En annan förklaring sägs vara att österbottningarna vägrade att ta de erbjudna torpen i besittning, eftersom de menade att dessa torp då skulle gå de tidigare ägarna ur händerna. Kanske var det helt enkelt frihetsandan och motviljan mot att göra dagsverken som styrde? I stället slog sig österbottningarna främst ned i Sorjos fullständigt obebyggda skogsbygd nära Elisenvaara by. Här skapades efterhand det som kom att bli Sorjos by.

Nybyggarna fick goda förutsättningar. De fick bruka jorden arrendefritt och de fick till och med spannmål de första åren. Trakten de hade kommit till erbjöd också bättre förutsättningar att försörja stora familjer. I den 1940 utgivna minnesboken "Karelen - landet som var" beskrivs Kronoborg med sina böljande åkrar mellan Ladogas fjordar som Karelens kornbod. Bokens titel syftar på förlusten av Karelen till Sovjet efter vinterkriget 1939-40. Sorjos hörde dock kanske inte till socknens bördigaste delar. Från början var här ödemark och det är först från 1871 vi kan tala om en by. I skogen fanns både älg, varg och björn. Ryktet om de goda förhållandena och möjligheterna spred sig ändå till andra österbottningar. Allt fler flyttade under ett par decennier hit och som mest kom den svenskspråkiga befolkningen i Sorjos, år 1890, att uppgå till 213 personer och 20 familjer. Österbottningarna sökte sig efterhand också som nämnts till andra delar av Kronoborgs socken, t.ex. till byarna Mikkrilä, Lapinlaks och Otsalaks. Efterhand skedde en viss återflyttning till Österbotten och till andra delar av Finland, när förhållandena på de gamla hemorterna förbättrades.

I Kronoborg skedde även en förfinskning. När språkforskaren T.E.Karsten 1923 besökte Sorjos anser prosten Arokallio att där finns 62 män och 54 kvinnor, 116 personer, som ännu kan sägas vara svensktalande. Att en viss förfinskning ägde rum var inte så konstigt, omgiven som man var av enbart finskspråkiga. Äktenskap skedde också tvärs över språkgränser. Grannsämjan tycks vanligtvis ha varit god, även om de finskspråkiga vid ett tillfälle försökte få de svensktalande avhysta. Detta kunde dock ej ske eftersom man hade fått laga rätt till sin jord. Byn blev också efterhand mindre isolerad, särskilt när järnvägen mellan Kuopio och Elisenvaara tillkom 1908 och Sorjos blev stationsort.

Sorjos svenska folkskola, cirka 1938.

Sorjos svenska folkskola, 1930-talet

Kampen för skolan
Skolan, upprättad 1890, verkade i 50 år och var central för språket och kulturen. Den byggdes upp med hjälp av frivilligt arbete, s.k. talkoarbete samt med med hjälp av Svenska Folkskolans vänner (en organisation som stödjer svenskspråkigt bildningsarbete i Finland). För de enkla nybyggarna var skolan nyckeln till framtiden för deras barn. På samma frivilliga grund som skolan byggde man upp sin lilla kyrka. Timret kom från de egna skogarna. En stor motgång drabbade Sorjos 1903 när skolan brann upp. Dessutom var brandförsäkringen obetald, men tack vare enastående personliga insatser stod ett nytt skolhus klart 1905. Något bra bygge var det dock inte, bristerna var många. Under de kallaste månaderna fick lärarinnan arbeta fullt påpälsad.

Den nya skolbyggnaden bekostades till att börja med av bybon Mikko Markkula, själv finskspråkig men gift med en svensktalande. Alla hans barn gick sedan i den svenskspråkiga skolan. Det var staten som betalade lärarinnan och kommunen tillsköt sedermera pengar, 500 mark om året. Elevantalet var förstås aldrig stort, det växlade i allmänhet mellan 10 och 15. När skolan startade 1890 fanns där 33 elever men elevantalet minskade efterhand. Hoten om indragna statliga och kommunala anslag tycks ha funnits hela tiden, och rubricerades i Finlands svenskspråkiga tidningar som till exempel ”finsk hänsynslöshet mot Sorjos svenska folkskola”.

År 1928 nåddes bottennoteringen nio elever och kommunen drog in sitt bidrag. I Finlands svenskspråkiga press rasade man åter. Denna motgång sporrade kanske invånarna, elevantalet steg och uppgick 1930 till 26, trots att det nu på orten också fanns en finsk folkskola, med kommunalt bidrag. Framtidstro fanns det alltså och år 1938 gjordes en genomgripande reparation av skolhuset, bekostat av skeppsredaren J. W.Paulin i Viborg. Under 1930-talet renoverades skolan grundligt, när renoveringen blev klar 1938 visste ingen att den bara skulle finnas ett par år till.

Mormor Selma, som föddes 1887 i den lilla byn Otsalaks, och hennes familj lämnade Kronoborg redan 1903. Varför de gav sig av vet vi inte i dag, men vi vet att återresan till Österbotten var besvärlig. Selmas yngre syster Hilma sägs ha stannat kvar lite längre än de andra men fotvandrade sedan i flera veckor för att återförenas med de övriga. På det familjefotografi som togs när man kommit till Jakobstad i svenska Österbotten saknas också Hilma. Även om familjen mestadels bodde i vackra Lapinlaks, med sina klipphällar och tallar vid Ladoga strand, så hade familjen både släkt och vänner i byn Sorjos, några tycks ha bott kvar ända fram till 1940-talet. Familjens yngste, sonen Joel, föddes och döptes också i Sorjos.

Selma Lindqvist, cirka 1965 bearb

Selma Lindqvist (född Karlström Forsbacka), ca 1965. Foto: Sven Carlsson

Den försvunna byn
Kriget blev det som till sist ledde till att denna svenskspråkiga ö i österled upphörde att existera. Kronoborg och Sorjos hamnade på den ryska sidan av gränsen och de år 1940 kvarvarande 80-talet svenskspråkiga byinvånarna tvingades lämna hembygden. De flesta av dem hamnade i Österbotten och därmed var cirkeln sluten. Nya vedermödor väntade i ett krigsdrabbat Finland. Men som Hufvudstadsbladets journalist Ruth Dahl skrev i Svenska folkskolans vänners kalender 1940: Sorjosborna är inga veklingar, de känna arbetets tunga lag och kunna följa dess bud.

Och hur ser det ut idag i Kronoborg? Ja, byn Sorjos är i praktiken utplånad, igenvuxen. Endast en och annan husgrund kan anas, rapporterar de enstaka personer som varit där. Järnvägsstationen är igenbommad. Den gamla byhandeln vid stationen har blivit datja, ett sommarhus, och tycks vara det enda huset som står kvar och är bebott. Hela Kronoborg är förryskat, så det finska Kronoborg finns knappast heller kvar. Huvudorten Loppotti existerar, men den gamla, stora lantbruksskolan är förfallen och den ståtliga kyrkan nerbrunnen. Någon enstaka turistbuss passerar förbi, med finska turister, för att beskåda krigsskådeplatserna från vinterkriget och fortsättningskriget.

Sorjos station, nutid.

Sorjos nedlagda stationshus



Under femtio år, under Sovjettiden, var hela området förbjudet för utlänningar. Sorjos ligger för nära den finska gränsen och räknas som ett skyddat gränsområde, som fortfarande kräver specialtillstånd att besöka, även i den postsovjetiska tiden. Och som sagt, det är väldigt lite att besöka. Utan att kunna besöka den hembygd hon växte upp i får jag leva med tron att Selma hade en bra uppväxt där, i den vackra naturen vid Ladogas strand, och att hennes lugn och trygghet, som förblev central i familjekretsen, grundlades under de 16 uppväxtåren där. Hennes uppväxt och starka kristna tro blev en stadig grund att stå på i senare sorger och svårigheter. Ja, jag har önskat och drömt om att få komma till denna hennes uppväxtmiljö, men jag lägger drömmen åt sidan. I stället är mitt minne av en lugn och trygg mormor fortfarande en starkt påtaglig realitet, mer än 40 år efter hennes död. Så får det förbli.

Thomas Wihlman (publicerad i Tidningen Kulturen 14 januari 2016)

Not: För ortsnamnen används de svenska beteckningarna, i den mån sådana finns (t.ex. Kronoborg för finska Kurkijoki), annars de finska.

Urval av källor:
Kaj Wahlbeck, Karelen - med kärlek. Bokförlaget Fram, Vasa, ISBN 952-90-5906-X
Tidskriften Bothnia, årsskrift för svenska österbottningar i Helsingfors, 1923 och 1924
Karelen - landet som var, redigerad av Olavi Paavolainen, WSOY, 1940.
Skolhistoriskt arkiv XV, Svenska skolhistoriska föreningen i Finland, 1979.
Muntliga berättelser
Tidningsreportage och intervjuer, bland annat i tidningen Österbottningen 1997 och från reportageresa runt Ladoga samma år i Hufvudstadsbladet av Magnus Londén
(http://www.magnuslonden.net/sve/reportage/resereportage/?offset_64651=10)
Basic Blue theme by ThemeFlood