Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Om grupptänkande, negativ ränta och inopererade luftstrupar


Beslutet om att hålla sig med en negativ ränta förefaller ungefär lika märkligt som beslutet att på tvivelaktiga meriter anställa en forskare som försöker använda en oprövad metod för att operera in en konstgjord luftstrupe. Det kan gå men resultatet är ytterst osäkert och kan till och med vara starkt skadligt.

irvingljanisleadership

Ekonomins Machiarini, Stefan Ingves, har alltså varit i farten igen. Nu är det ju inte enbart Ingves som fattar besluten om styrräntan, man fattar besluten i Riksbankens styrelse. Eller kanske jag ska säga så här: Man fattar inte besluten i Riksbankens styrelse. Dels därför att det är svårt att fatta logiken i de beslut som tas, dels därför att beslut om livet och ekonomin faktiskt inte fattas där heller. Dimensionen psykologi och mänskligt beteende tycks vara förunderligt frånvarande i dessa skenbart rationella sammanhang.

Det är dock förunderligt att detta pågår, både på Karolinska Institutet, KI, och Riksbanken. Men på KI är det, som den ibland kloke Lars Leijonborg påminde om, viktigt att finna ny kunskap som går i stick i stäv med tidigare kunskap eller utveckla denna. Hur vi än tycker om bristande kontroll på KI så är det ändå faktum att det pågår en mängd forskning och försök med att få konstgjord vävnad att fungera tillsammans med kroppen. Det är faktiskt inte konstigt. Tänk på hornhinne-transplantationer, hjärtklaffar osv. Problemet är att på KI, KS och det ryska sjukhuset så skedde detta utom alla rimliga moraliska gränser för vad man utsätter människor för.

Varför det blivit så här, där och här, kan handla om det så kallade grupptänkandet? Alla tänker i samma banor, som KIs ledning eller Riksbankens styrelse, och alla klappar på varandras axlar och säger, men visst så är det. I sanningens namn kan vi nu konstatera att den sanna tron nu börjat vackla på Riksbanken och närmast är i upplösning på KI. Det finns dock säkert andra styrelse- eller ledningsrum där grupptänkandet och därmed grupptrycket sitter mycket starkt i väggarna. Men förr eller senare brukar det krackelera.

Tanken om grupptänkandet

Grupptänkande (groupthink på engelska) är en psykologisk term. Den som vetenskapligt först uppmärksammade och studerade fenomenet var socialpsykologen Irving L Janis, i en artikel 1972.

Janis beskriver grupptänkandet som något som innebär att på grund av psykologiskt tryck inom gruppen tas felaktiga beslut, eftersom grupptänkandet leder till en minskning av den mentala förmågan, verklighetsförankring och förmågan att göra moraliska bedömningar. Med andra ord och lite förenklat: skygglappar leder till felaktiga beslut.

Hur går nu detta till? Det vanliga är, enligt Janis, att grupptänkandet ignorerar alternativen och att man fattar irrationella beslut eftersom man avhumaniserar andra grupper. Förutsättningarna för den här situationen ökar när gruppens medlemmar har en likartad bakgrund, när man isolerar sig från omvärldens opinionsyttringar och när formerna för beslutsfattandet är oklara.

Janis teorier har periodvis varit omtvistade, men i dag tycks det råda en ganska stor acceptans inom forskarkretsar för att hans forskning är gedigen och resultaten välgrundade.

Låt oss se på vad Janis själv beskriver som symptom på grupptänkande: 
1. Illusion av osårbarhet. Skapar överdriven optimism som uppmuntrar gruppen till att ta extrema risker.
2. Kollektiv rationalisering - Medlemmar negligerar varningar och omprövar inte sina egna antaganden.
3. Tron på en inneboende moral - Medlemmar tror på det riktiga i det man vill uppnå och ignorerar därför negativa etiska eller moraliska konsekvenser av sina beslut.
4. Stereotypa bilder av andra grupper - Negativ syn på "fienden" gör att effektiva svar på konflikter/ifrågasättande verkar onödigt.
5. Direkt påverkan av oliktänkande - Medlemmarna är under press att inte uttrycka argument mot någon av gruppens förhärskande synpunkter.
6. Självcensur - Tvivel och avvikelser från upplevd gruppkonsensus uttrycks inte.
7. Illusion av enhällighet - Majoritetsbesluten och bedömningar antas vara enhälliga.
8. Självutnämnda "mindguards" - Medlemmarna skyddar gruppen och ledare från information som är problematisk eller motsägelsefull och som skulle kunna ifrågasätta gruppens sammanhållning och beslut.

Det är värt att notera att Janis i sina arbeten talar om ledningsgrupper och styrelser på en hög nivå i en organisation. Det kan alltså handla om en riksbanks styrelse, ett fackförbunds ledning eller styrelse eller ledningen på en stor forskningsinstitution. Janis grundar sina resultat just på studier i sådana sammanhang. I vad mån grupptänkande förekommer i andra sammanhang tar han inte ställning till. Personligen har jag svårt att se varför inte grupptänkande skulle finnas i andra sammanhang. Men, vi behöver också notera att det handlar om mindre, homogena grupper. Inte om massrörelser och masshysteri a la Hitler.

En släkting till grupptänkandet är Politisk korrekt, PK. Likheterna finns i att vissa åsikter inte anses lämpliga, utan rentav kan skada det övergripande målet. Detta tänkande bygger på en liknande konstruktion som grupptänkandet, nämligen att det övergripande målet är heligt och då får inget skada detta. Liksom grupptänkandet är det inte önskvärt att avvikande åsikter kommer fram. Skillnaden mellan dem skulle kunna definieras som att grupptänkandet blir så ensidigt att man omedvetet väljer bort obekväm information, som man kanske inte ens ser, medan man i PK-sammanhang är medveten om någonting annat men vill förtiga detta då det hindrar uppnåendet av målet.

Alltså, i båda fallen, grupptänkande och PK, så leder detta oss mot åsiktsförlamning.

Men vi kan också jämföra och se skillnaden mellan demokratier och diktaturer. Som ett exempel har man i Nordkorea valt att noggrant definiera vad som är politiskt korrekt. Och det finns inte heller utrymme för något annat än ett enda gemensamt grupptänkande. I Nordkorea har man svårt att finna avvikande information och att bilda sig en egen uppfattning, och skulle detta lyckas så är det förenat med en påtaglig personlig risk att föra fram sådana uppfattningar. Lyckligtvis gäller detta inte det politiskt korrekta i demokratier som Sverige, även om den icke politiskt korrekte kan få utså såväl spott som spe. Risk, om än av annan karaktär, må det också finnas i styrelse- och ledningsrummen i organisationer men möjligheten att finna mer information, och avvikande sådan, är även där påtagligt mycket större. Den risk man löper är kanske att inte längre att få vara med på älgjakten eller att i värsta fall tvingas att ta ut ett avgångsvederlag på ett antal miljoner.

Vi kan alltså konstatera att politisk korrekthet eller att uttryckande av åsikter under en diktatur är andra situationer än grupptänkandet. Möjligen kan man reflektera över om det finns en skala från grupptänkandet över till politiskt korrekt till uppenbart tvång och masshysteri. I så fall har de rätt som menar att en linje som uppfordrar till politisk korrekthet innebär en påtaglig fara ur demokratisk synvinkel.

Ytterligare ett begrepp vi skulle kunna föra in i sammanhanget är normkritisk. Statliga myndigheten Vinnova kan till exempel skriva in i förutsättningarna för att få pengar till ett forskningsprojekt att projektet måste vara normkritiskt. Då vänder vi så att säga på steken, dvs det är en förutsättning att man angriper rådande normer i samhället.

Men Vinnova, och andra exempel finns förvisso, tar inte upp frågeställningen att det som då är normkritiskt och kanske skapar normer framöver självt kan utsättas för normkritik. Uttryckt på annat sätt: All forskning borde väl faktiskt utmana och ifrågasätta det rådande tänkandet? Det här är förvisso ingen tanke som är främmande för forskarsamfundet. Man kan säga att Machiarini utmanade den rådande uppfattningen om omöjligheten med att ersätta en luftstrupe med en konstgjord genom att försöka med nya metoder och material. Det handlar snarare om hur detta gjordes, inte om att det kan vara vettigt eller inte att bedriva forskning inom området som sådant.

Tidsandan

Tidsandan är ett annat perspektiv vi kan lägga i den här diskussionen. Litteratur och konst som bryter mot tidsandan kan mötas av skarp kritik, men över tiden få acceptans, för att sedan höjas till skyarna och så småningom sjunka ned till tråkighet och banalitet. Men kanske vore det intressant att byta ut en ledningsperson i Riksbanken, KI, SCA eller Kommunal mot en kulturarbetare. Självfallet riskerar jag nu, med ett sådant påstående, att få kritik för att jag inte inser att fackkunskaper behövs av alla i ett styrelserum. Jag hävdar ändå att ett seriöst olik- och nytänkande alltid behövs. Detta handlar också om hur man sätter samman grupper, med vänner och vänners vänner eller med personer som vågar ifrågasätta och har hög integritet. Dessutom, det är min personliga uppfattning, skulle hela samhället må bra av att vi insåg att vi inte vet eller förstår allt. Ödmjukhet kan vara en bra dygd i sammanhanget. Eller för att bygga på sådana ”allvetare” som Leonardo da Vinci och Umberto Eco, ju mer man vet desto mer inser man att det är mycket man inte vet.

Vi kan därför välja att se allt detta ur ett utvecklingsperspektiv. Konsten som bryter mot de sedvanliga normerna kan kritiseras skarpt, och konstnärer och författare förföljas, men likafullt skulle ett vidmakthållande av det allmänt accepterade och tillbakahållande av utmaningarna inte ha gett den utveckling som till syvende og sidst gynnat människan.

Konformitetstänkandet är också något som bör undvikas i styrelserummet. Trängs avvikande åsikter och motsägande information bort riskerar man att bli som en dinosaurie vilken på en marknad omkörs av mer lättfotade och receptiva konkurrenter.

Och visst har vi grupp- och konformitetstänkande också inom populärkulturens område. Vågar melodifestivalen och Christer Björkman utmana sina egna paradigmer om hur och om man kan rösta på musik, och hur den ideala festivallåten och artisten ser ut? Hur omfattande är grupptänkandet hos de i sammanhanget styrande? Jag kan konstatera att trots att det finns seriösa motaktörer, se t.ex. musikupproret.se, så tjänar hittills alltför många på dagens tillstånd så att en seriös omprövning knappast är för handen, trots att skäl talar för en sådan.

Men någonstans, någon gång slår pendeln över. För Riksbanken, KI och Mellon. Grupptänkande, normer, politisk korrekthet liksom diktaturer varar sällan för evigt.
Thomas Wihlman
Att läsa:
Janis, Irving L.  (1972).  Victims of Groupthink.  New York: Houghton Mifflin.
Janis, Irving L.  (1982).  Groupthink: Psychological Studies of Policy Decisions and Fiascoes.  Second Edition.  New York: Houghton Mifflin.
Janis, Irving L. (1989, ny upplaga 2014). Crucial Decisions
Leadership in Policymaking and Crisis Management. New York: Free Press

Thomas Wihlman
(Publicerad i Tidningen Kulturen 2 mars 2016)



Basic Blue theme by ThemeFlood