Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Europa-visionen och Eurovisionen



Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens utsände har tagit tempen på Eurovisionen.

Jag hämtar ut mitt magiska trollspö, badgen (jo, jag vet, men alla säger så), som ger mig tillträde som journalist till Eurovisionen. Jag trycker badgen mot en platta. Hi, Thomas, säger säkerhetsvakten vid säkerhetskontrollen, du ser mycket snyggare ut på fotot än i verkligheten. På hans skärm dyker omedelbart mitt foto upp i stort format.

En säkerhetsvakt med humor, minsann. Eller bara en som ser med förakt på en åldrande man, där åren mellan fototagandet och nutiden gått svindlandet fort? Jag väljer humoralternativet.

jamala_foto_anna_velikova_ebu_800

Segraren Jamala, foto Anna Velikova.

ESC och ESTA
I mina yngre journalistår räckte det med att slänga fram sitt pressleg, och så var man inne på något ställe eller arrangemang. Icke nuförtiden. Du ska vara ackrediterad, och processen med att få en ackreditering till ESC får en ESTA-ansökan för att få komma in i USA att kännas lätt som en plätt.

Code of Conduct gäller, journalist ska uppföra sig korrekt, följa anvisningar och alla helst skriva positivt om Eurovisionen. Typ, även om det sistnämnda lindas in.

Det finns gott om säkerhetsfolk på Hovet, där presscentret ligger, och på Globen. Ingen IS släpps in här, Nå kanske med undantag för finländska kvällstidningen Ilta-Sanomat, IS alltså. Jag har respekt för säkerhetstänket, och personalen är både korrekt och vänlig.

Tänker att jag plockat av allt som kan tänkas pipa vid säkerhetskontrollen, men icke. Naturligtvis ligger mobilen kvar i en jackficka och ett par nycklar, så det blir att backa. Förargligt, men jag klarar mig bättre efterhand.

Kommer in i presscentret och slår mig ned med en kopp kaffe plus hemmedhavda kakor. Det senare är en bra idé eftersom det inte finns något tilltugg i centret, och jag har ingen lust att gå till Pressrestaurangen och betala för det. Kaffe, te och vatten är vad det bjuds på. Pressrestaurangen är dessutom ett sällsynt opersonligt ställe, med knappt godkänd mat och med medarbetare som volontärerna verkligen inte ska ha som förebilder. Eller också råkade jag bara vara där vid fel tidpunkt,

I presscentret kanske det är ett hundratal journalister, som sitter och pratar, skriver, surfar. 80-20 regeln gäller vid könsfördelning, 80 procent män alltså. Språk som surrar, svenska, tjeckiska, australiensisk engelska, franska, holländska osv. Glada spanjorer tror att Spanien kan vinna.

Centret har plats för 500 ackrediterade journalister, men alla är förstås inte på plats samtidigt. Totalt ska 1550 journalister kunna bevaka den tillställning jag är på, alltså Eurovision Song Contest. Korridorerna är tapetserade av Stockholms stad med klatschiga bilder på temat The Capital of Scandinavia. Journalisterna ska också lära sig att uttala Sodermalm rätt.

De första repetitionerna följs via stora bildskärmar i presscentret, När det äntligen blir en rocklåt, Cypern, börjar den luttrade skaran att stampa lite försiktigt med fötterna. I stort sett får alltså journalisterna hålla till i presscentret, endast vid några utvalda tillfällen, som Dress Rehearsal nummer 1, släppts vi in i Globen.

Ett hyfsat rock- och coverband, de där cyprioterna och inte en bouzouki på miltals avstånd. Till och med de fans som nu kommit till sin egen Fan Zone på Hovet är stillsamma och försynta. Men vänta bara…

Lång färd mot finalen
Om du tror att ESC är ett par semifinaler och en final, under ett par dagar, tror du fel. Det handlar om runt två veckor, repetitioner, teknik, presskonferenser (Meet and Greet), och en del kanske festar (ja, inte vet jag, jag är inte lagd åt det hållet även om det kommer en del inbjudningar).

Jag kikar in på några, väldigt ovetenskapligt utvalda presskonferenser. Linda Isac från Moldova är spontan, pratar om dans och att hon först började sjunga Edith Piaf-sånger. Non, je ne regrette rien, Linda tar ton och sjunger improviserat en strof. Bra, det låtar bra. Bästa journalistfråga får en signerad cd. Visst, hon får ingen fråga om den ryska informella statsbildningen i Moldova, Transnistrien, och spänningarna gentemot den moldavisktalande majoriteten (Moldaviska anses oftast vara en dialekt av rumänska). Linda är för övrigt född i Ryssland, i Sankt Petersburg.

Men hon säger också: jag hade gärna tagit med den uteslutna rumänska artisten i mitt framträdande, men det fick jag inte.

Till ESC kan man välja förhållningssätt. Man kan se det som en demonstration av stora musikbolags makt, som en rolig tävling eller som något som kanske är det enda som förenar dagens Europa.

The Business School of Eurovision
Ja, vad är det här egentligen? I Musikupprorets Facebookgrupp är cirka 4000 artister av olika slag med. Musikupproret riktar sig mot Stim, SVT och Sveriges Radio. För ensidigt gynnande av vissa bolag, vissa artister osv. Melodifestivalen och ESC anses vara en del av detta. Andemeningen är att det finns begåvade artister, låtskrivare osv som inte når ut tack vare denna dominans av vissa aktörer.

Andra musikvänner håller inte med eller tar det inte så hårt. Spotify, You Tube, sociala media, det finns många anda kanaler där det svenska musiklivet frodas menar de. Och inte heller vår Frans hade kanske varit där han är, om han inte som sjuåring hade sjungit om Zlatan på Youtube.

Business är det förstås, vad är inte det? Kan man tävla i konst? Ja, är det inte det skulptören som vill ha det offentliga utsmyckningsuppdraget gör? Eller den som söker till Musikhögskolan? Konkurrens och tävlan. Dessutom entreprenörskap och företagande. Hur det ser ut hos artisterna på ESC vet jag inte, men jag känner ingen svensk artist som inte har eget bolag. Och det är inte Petra Maria Mede som presenterar ESC, det är Petra Mede Produktion AB.

Han, Frans

frans_foto_Thomas_Wihlman_660

Frans Jeppson Wall. Foto: Thomas Wihlman

I dag får vi journalister möta Frans för första gången här. Kollar in hans första rehearsal, ja, vi säger väl så, inte repetition, och senare på kvällen en presskonferens. Hur gick det idag, Frans? Vad tror du om dina chanser? Hur känns det att vara favorit? Fantasifulla, de där journalistkollegorna med sina frågor. Lite förvånad är jag ändå över Frans knackiga engelska, han har svårt att hitta orden ibland – särskilt med tanke på att han gått i skola i England och har språket med sig hemifrån. Anyway, he seems to be a nice guy.

Stillsamt med Frans men kvällstidningarna lyckas i alla fall hitta dramatik i det minsta. Den italienska sångerskan har lite problem med sin hörsnäcka på en repetition och Expressen talar om katastrof. Och Måns är rasande, när han bara är lite besviken över att det inte riktigt funkar som han tänkt. Carola blir vansinnig när Måns rycker mikrofonen från henne, en så enkelt förklaring som att det är direktsändning och reklamavbrott lyfts inte fram.

Kanske är jag inte kvällstidnings-journalist-ämne. Jag tycker det är vänligt och professionellt, olika nationaliteter samsas väl, och det är inget som är särskilt dramatiskt. Faktiskt är det ett smärre under, när man tittar under huven, att allt med teknik, människor som sopar scenen mellan framträdandena, ljus som ska skina på rätt ställe, artister som ska komma ihåg var de stå och var de ska titta, volontärer som ska veta vad de ska svara, fungerar så bra som det gör.

Stockholms stad satsar
Några stora skivbolag som öppet står som sponsorer förekommer i alla fall inte. I stället är det Schwarzkopf för håret, Dailies linser och Tele2 som syns. Samt Stockholms stad som satsar 95 miljoner på Eurovisionen.

– Jag bort ett par kvarter från Stadthalle i Wien, när vi arrangerade förra året, säger Marco Schreuder. Och jag märkte ingenting av ESC.

Marco borde ha märkt. Han har tidigare suttit i österrikiska riksdagen, han bloggar om ESC och var Conchita Wursts kommunikationschef när hon vann ESC.

Marco berättar att han mest har grannar från Turkiet och från andra länder, och de brydde sig helt enkelt inte. Och staden Wien nådde inte ut. Det är sånt som Stockholms stad vill ändra på.

Dessutom påpekar Marco:
– Vi ser i dag inte någon som helst påverkan på attityderna utifrån Conchitas perspektiv.

Också Andreas Önnerfors, docent i vetenskapshistoria och vetenskapliga idéer, som studerat den europeiska kulturhistorien från 1800-talet låter besviken. Andreas var involverad i ESC i Malmö 2013.
– Men vad vi lyckades med var i alla fall att göra ESC till en angelägenhet för hela staden.

Kanske lyckas Stockholm bättre än Wien, inte minst tack vare volontärerna. På presskonferenserna springer unga volontärer med mikrofonerna till oss journalister. Intresset har varit stort att arbeta som volontär. Uppgifterna är många. De flesta är unga, positiva och ambitiösa. Samt gillar fest och musik. Efter att närmare två veckor till och från vistats i ESCs presscenter konstaterar jag ändå: det är rätt så laid-back här. Tänk, det trodde jag inte. Jag trodde alla, inklusive journalisterna, skulle omfattas av en ESC-hysteri. Nå, de är ju professionella och får inte vara hysteriska, bara lätt stampa takten eller kosta på sig en avmätt applåd.

ovinnare_sergey_lazarev_foto_Thomas_Wihlman_660

Tippad segrare som blev trea, Rysslands Sergej Lazarev. Foto: Thomas Wihlman

Forskning om ESC
ESC har i alla fall blivit så viktigt att det drar till sig en hel del forskarintresse. Karen Fricker, Brock University, i Ontario, Canada, tillhör de ledande och har lett ett stort forskningsprojekt där ett antal forskare från olika länder forskat kring olika aspekter på ESC, länders identiteter, HBTQ-perspektivet, den politiska betydelsen osv. Hennes intresse för Eurovisionen vaknade när hon doktorerade på Irland och noterade irländarnas engagemang för tävlingen, men, säger Karen Fricker: det var när Irland var lite mindre utvecklat och sökte sin roll i Europa. Hon leder ett seminarium på Handelhögskolan, eller som vi säger här Stockholm School of Business, om ESC, mångfald, och förändringar i Europa.

Det tycks alltså kunna vara så att Europa och Eurovisionen behöver varann. Klaus Unterberger, journalist och chef inom ORF, österriska radion och TV-n, konstaterar:
Eurovisionen, det enda som förenar oss.

Det skulle alltså vara så att detta är ett av de få folkliga manifestationerna av ett europeiskt samarbete, ett gemensamt europeiskt projekt. Och när så mycket annat krisar, EU till exempel, visar ESC ändå på någonting positivt.

Men Europa? Det blir lite motsägelsefullt. Nationerna tävlar ju mot varann. Det får visserligen inte handla om politik, på något vis, men det kan man kringgå, som årets ukrainske ESC-vinnare Jamala så elegant demonstrerade.

Det skämts också friskt om att hela ESC egentligen är ett gigantiskt marknadsföringsjippo av svensk musik. Visst, det ligger något i det, när 17 av 42 bidrag på ett eller annat sätt har svensk medverkan.

Och Europa för resten, när Australien är med och Israel. USA och Kina tittar. Och när gästartisten är amerikan, Justin Timberlake. Hos folk med makt i sammanhanget, till exempel den globala musikindustrin, vill man nog pröva vingarna i att nå ut ännu längre än till ”bara” Europa. Se där, där dök i alla fall industrin upp.

Är det en kamp mellan länderna egentligen, när många låtskrivare och producenter är från Sverige, när San Marino representeras av en turk osv.?

Jag undrar, men Jon Ola Sand, Eurovisionens exekutiva producent, hävdar envist: man representerar ju sitt land, det är en tävling mellan länderna. Han kunde ha lagt till, det är ett program där musik för under-25-åringar lanseras. Docent Peter Rehberg trycker hårt på just detta, ESC är ett ”youth event”. Mitt intryck från Globen är dock inte direkt detta, det är något för hela familjen, vilken man också insett från arrangören och har förutom den stora finalen särskilda familjeshower.

Alla länder får inte vara med. Rumänen för att man inte har betalt avgiften till EBU, The European Broadcasting Union, som faktiskt omfattar 56 länder. Inte bara europeiska utan också till exempel Australien och Libanon. Det sistnämnda landet vill gärna vara med och tävla, men bara under villkor att de får blockera ut Israel under sändningen. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng en gång i tiden, och hon var för all del också med och tävlade i ESC (med Family Four, om nu någon ESC-nörd minns).

Joanna Kurosz, som basar för Eurasia avdelningen inom Civil Rights Defenders, tycker att man ska helt enkelt inte komma undan politiken. Hon beskriver hur ESC i Baku skickligt utnyttjades för att få fram budskapet om den korrupta, odemokratiska regimen i värdlandet Azerbajdzjan, som en motvikt till de enorma summor som användes för denna final för att skapa en positiv image av Azerbajdzjan och dess styre.

Jag lämnar Globen med en del frågor obesvarade, om Eurovisionen och Europa-visionen. Tröstar mig med att inte heller forskarna, trots omfattande studier, lyckats förklara allt. Vem är den egentliga vinnaren? Den europeiska identiteten, publiken, en ukrainsk sångare, skivbolagen eller Måns och Petra?

Men, hur det än är, jag gillar Jamala och 1944 för att det är en vacker låt, en bra sångerska, något visst som de flesta andra inte har, politik och händelser som engagerar mig. Säger den något om en europeisk identitet, vad det är, eller säger den något om motsatsen, en europeisk splittring? Jag behöver för stunden inte heller grubbla över frågan som en av forskarna, Dean Vuletic, ställde: vilka värden kommer Ryssland att lyfta fram om de vinner. Frågan blir i stället: vad kommer Ukraina att lyfta fram som arrangör? Man har i alla fall i Stockholm lyckats med att få fokus på en förföljd minoritet.

Thomas Wihlman (Artikeln införd i Tidningen Kulturen 23 maj 2016)

Basic Blue theme by ThemeFlood