Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Ett lands historia, en familjs historia


Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom vad som hänt i mina föräldrars liv, där min mor var finlandssvensk, far svensk, känns påståendet inte på något sätt som orimligt. Låt mig förklara varför, utgående från mina allra närmastes upplevelser och genom ett svep över det självständiga Finlands historia.

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt från det ryska herraväldet. Om hundraårsjubileet skrivs det nu en hel del, det festas och det återblickas. Även för en yngre generation finländare tycks periodens händelser betydligt mer levande och ha en större påverkan än när den yngre generationernas svenskar blickar tillbaka i historien. Väinö Linnas Okänd soldat visas fortfarande på TV varje självständighetsdag, författare som Kjell Westö behandlar de historiska temat i Där vi en gång gått och Hägring 38. Hos yngre musiker som Fredrik Furu har texterna en central betydelse, i Finlandsbarn får vi möta den gamle mannen som på tåget delger sina minnen till en ung, intresserad man.

Så låt oss alltså pröva påstående om historien genom att berätta om en helt vanlig finlandssvensk familj, vad som hände sedan min mor, Gurli Alice Lindqvist, föddes 1916 och fram till nu. Med lite fusk startar vi några år innan hennes födelse.

Gurli Lindqvist ca 1938, foto privat

Gurli Lindqvist, 1938, foto privat

Förryskning
År 1898 blev Nikolaj Bobrikov generalguvernör i storfurstendömet Finland. Det inleddes en period av förryskning, rättsövergrepp och olika inskränkningar. Ryskan blev det enda språket i senaten och överdomstolarna. De högsta posterna i förvaltningen tillsattes med ryssar eller med dem som var lojala mot regimen. Nu har jag bundit de finska hundarna så att inte en sate skall komma lös, som Bobrikov uttryckte det i februari 1899. När Bobrikov mördades av Eugen Schauman 1905 var detta ett av flera tecken på finländskt motstånd mot förryskningen.

Ett annat sådant exempel är Graftonaffären, vapensmugglingen för att kunna kasta ut ryssarna ur landet. Fartyget var på väg mot ett av motståndsrörelsens stora fästen, Jakobstad, men gick på grund. En del av lasten kunde bärgas, men fick ingen större användning annat än som jaktgevär. Med telegrammet ”Moster har avlidit, hon sprack” underrättades motståndsrörelsens ledning lätt humoristiskt efter att fartygets sprängts i luften. Jag minns att jag som barn, med mina föräldrar, alla mostrar, mormor med fler for med träbåten till Orrskär i Larsmo skärgård, där John Grafton gick på grund, och tittade på Graftonmonumentet.

John Grafton, fotograf okänd
John Grafton, fotograf okänd.

Och, kanske hade den unge Ernfrid Lindqvist från Gamlakarleby, min morfar, något med detta smugglande att göra (mostrarna och mor tisslar). Den som vill veta mer om händelsen kan i alla fall med fördel läsa K G Olins bok Graftonaffären.

Några år senare, 1916 startade morfar en liten lanthandel, i just Larsmo socken. I släkten fanns starka män med ledande uppdrag inom staden Gamlakarleby och en stark kristen anknytning, främst genom metodistkyrkan. Inte minst genom den framgångsrike morbrodern Emil Wihlman, som trots bara treårig skolgång och en fattig bakgrund lyckades klättra till samhällstoppen och förverkliga sina drömmar. Men det var inte bara männen som märktes. Ernfrids syster Elvy visade också handlingskraft, startade som tonåring syateljé och anställde efter hand fler och fler medarbetare.

lapinlaks slutet 1800 början 1900
Lapinlaks i socknen Kronoborg, Viborgs län, beläget vid Ladogas strand - här föddes och växte Selma upp. Nu en del av Ryska Karelen. Foto Museiverket, CC licens.

För Ernfrid gick affärerna inte så lysande. Affären i Larsmo avvecklades, och han började arbeta inom handeln i den närliggande staden Jakobstad. Några år tidigare, 1911, hade han gift sig med Selma Sofia Karlström, svenskspråkig men född och uppvuxen vid Ladogas strand i Karelen, dit hennes fattiga föräldrar flyttat i samband med 1870-talets hungersnöd i Österbotten.

Emigrationen
Emigrationen är en viktig del av den finländska historien. Från de österbottniska kusttrakterna var emigrationen stor, de flesta till Amerika och Canada, några till Sydafrika och Australien. Och inte minst till S:t Petersburg, utanför furstendömet Finland förvisso, men inom tsardömet. Efterhand kom också en stor del av släkterna Lindqvist och Karlström att hamna utomlands, i Ryssland, Sverige, Danmark, Norge, USA, Canada, England, Belgien, Sydafrika osv.

Familjen Karlström återkom till Österbotten 1903, men inte till hemsocknen Terjärv utan till Jakobstad. Selma började arbeta i den stora tobaksfabriken, Strengbergs, och blev efter en tid medlem i arbetarföreningens styrelse. Hon vände på de egna slantarna och gjorde alltid rätt för sig. När hon hittade en mindre summa pengar på gatan annonserade hon om detta i lokaltidningen.

Sannolikt uppstod kärleken mellan den glade unge mannen med affärsambitioner, Ernfrid, och den ordentliga, starkt kristna, Selma i Metodistförsamlingen i Jakobstad. På Ernfrids mors sida var engagemanget i Metodistkyrkan omfattande. Morbror Emil donerade stora summor pengar till metodistkyrkan i Gamlakarleby, staden som i dag heter bara Karleby, finska Kokkola. Församlingen blev Selmas andra hem när hon kom till Jakobstad och genom resten av livet. Dit fick jag också följa med henne som barn. Med sina många frikyrkor har också Jakobstad kallats för Finlands Jerusalem.


jakobstadsfotografiatelier

Syskonen Hilma (t.v.) och Selma Karlström, foto privat.

Om Ernfrid var med och smugglade vapen vet vi alltså inte riktigt säkert. Ett par år efter självständigheten och inbördeskriget anklagades han dock att vara medhjälpare till en affärsman vid insmuggling av ett stort kaffeparti. Inget kunde dock bevisas och båda frikändes. Kaffet är ju viktigt i Finland, man dricker mest i världen, dubbelt så mycket som italienarna till exempel. Efter andra världskriget behöll Finland ransoneringen några år längre än Sverige, så i de årliga resorna till släkten i Jakobstad som jag och mina föräldrar gjorde fanns alltid ett antal kilo smuggelkaffe i lasten. Det var välkommet och kanske fullföljde vi en familjetradition, på något sätt!

Självständigheten
Efter självständigheten 1917 började inbördeskriget, något som bland annat påverkade Selmas syster Hilmas make Wilhelm påtagligt. De var bosatta i stadsdelen Skatan, i dag eftertraktade kvarter med sina idylliska gamla trähus, men en gång i tiden arbetarkvarter. Där köpte också Ernfrid några år senare ett av de större trähusen, nästan granne med Hilma och Wilhelm.

En dag kom ett antal vitgardister och tog med sig Wilhelm, som skulle avrättas tillsammans med några andra misstänka personer. Ett befäl satte dock i sista minuten stopp för detta, skomakare Wilhelm Englund var en hederlig man som inte lade sig i politiken. Sex andra personer blev dock vid samma tillfälle tillfångatagna och arkebuserade. För de barn som liksom min mor växte upp dessa år, var detta kanske inte den lugnaste, mest harmoniska miljön. Händelserna finns skildrade av arbetarförfattarinnan Anna Bondestam, i Klyftan och Jakobstad, vintern 1918.

Stadsdelen Skata (officiellt Norrmalm), foto Tornisti, Wikipedia CC

Stadsdelen Skata (officiellt Norrmalm), foto Tornisti, Wikipedia CC

Så kommer 20-talet, republiken Finland tar sina första stapplande steg liksom ett antal barn i familjen Lindqvist. Sovjetryssland och Finland sluter 1922 freden i Dorpat. Och Ernfrid har storstilade planer och skaffar sig en affärslokal alldeles vid torget i Jakobstad. Det går bra för familjen och Ernfrid.

Lyckan varade några år, läget stabiliserade sig för både republiken Finland och familjen Lindqvist. Men det kom en krasch, både för världen och familjen. Depressionen tar sin början, New York-börsen oktober1929, och sprider sig snabbt över världen, även till Finland. I mars avlider Ernfrid, elva dagar senare Selmas mor Lovisa. Selma blir ensam med sex barn, den äldsta, min mor Gurli, 13 år, den yngsta 1 1/2 år gammal.

Affären måste säljas, betalningen blir dålig, Selma vänder på slantarna, hyr ut rum och tvättstuga. För att avlasta får Gurli, 13 år och som nyss avslutat sin skolgång, åka till faster Elvy i Danmark, bo där och hjälpa till med passningen av sina yngre kusiner.

Krigsbarn
Tretton år och skild från den egna familjen. Men Gurli berättade med stolthet hur hon åkte ensam till Nykøbing Falster. På ett sätt liknar hennes öde det som kom att drabba så många finländska krigsbarn under 1940-talet, utgående från föräldrars smärtsamma val. Gurli togs dock, till skillnad från en del av dessa krigsbarn, mycket väl emot och hon var ju ändå familj. De starka banden till släkten i Danmark blev bestående hela hennes liv. Och Elvy, uppvuxen i Gamlakarleby, och gift med danske sjökaptenen Marius Rosenhøj, var liksom sin bror Ernfrid handlingskraftig och organiserade under den tyska ockupationen insamlingar för Finlands sak.

I depressionens spår följer fascismen, som hotar Finland genom 30-talets Lapporörelse. Språkstriden om hur förhållandet mellan finskan och svenskan ska vara pågår samtidigt. Men Gurli utbildar sig i Malmö till barnsköterska och börjar arbeta i Blekinge. Till arbetskamraterna i Blekinge, dit också en kusin sökt sig, blir banden starka i många år men Rysslands angrepp på Finland, med oron för släkten, och fästmannens död, med en tung sorg att bära, gör att hon flyttar norrut.

Birger Lindqvist, 1942, foto privat.

Birger Lindqvist, en av flera släktingar som slogs för Finlands frihet – Birger tjänstgjorde fyra år i militära kläder, överlevde kriget men blev krigsinvalid. (Foto privat)


Eskilstuna blir en ny fast punkt men hon reser också den långa vägen över Haparanda till mor och övrig släkt i Jakobstad. Vid återkomsten till Sverige blir hon gripen och misstänkt för att vara spion, oklart om för tyskarna eller ryssarna, men blir släppt efter någon dag.

Först i vuxen ålder började jag fundera över varför hon inte vågade se krigsbilder på TV. Kanske fick hon den oron i sig redan de första barnaåren, när inbördeskriget gjorde sig synligt i hennes närhet, kanske den utvecklades ännu mer under krigsåren. Oro för familjen hemma i Finland, för anhöriga som befann sig ute i fält i flera år, satte sina spår.

Som barn och ung växer jag upp med samma resa, den långa vägen från Eskilstuna till Jakobstad, över Haparanda, på knaggliga vägar, långsamt, med tre övernattningar innan vi är framme. Med tiden går det allt oftare, vi börjar ta färjan, den allra första gången en uppiffad lastbåt i det som efterhand blir en blomstrande rederinäring.

Vi reser ibland över Åbo, någon gång över Helsingfors. Gurli vägrar använda den finska hon trots allt talar, i Finland ska man kunna ta sig fram på svenska menar hon. Hon skämtar lite om det också, om hur hon som barn vid besök hos släkten i Gamlakarleby fick böta en penni om hon använde något finskt uttryck. När jag med kamraterna hemma någon gång använder hemmets finlandssvenska uttryck, av ren vana, är kamraterna helt oförstående, vad då rukko och rempot?

En gång besöker vi Porkala, det område i Nyland som ryssarna arrenderade 1944–1956 som en strategisk bas. Vi kan se att på tolv år lyckades de förstöra en blomstrande jordbruksbygd. Lika förstörd är mormors uppväxtmiljö i Karelen, nu en del av Sovjetkarelen. Dit kunde hon aldrig återvända, det ligger för nära gränsen och inga utlänningar är välkomna, inte ens de som vuxit upp där. Först efter Sovjetunionens fall öppnades möjligheterna. Finland fick inte bara betala ett dyrt krigsskadestånd till det Sovjetunionen som inledde kriget 1939 med att fälla bomber över Helsingfors, det förlorade stora landområden och städer och fick ta hand om 450 000 karelska flyktingar. Att mormor långt tidigare, med sin familj, lämnat Karelen får därför ses som ett lyckokast trots saknaden av Ladogastrandens klippor, tallar och smekande vågor. Kanske var det också därför som de sökte sig till staden Jakobstad, med sin närhet till havet, än till den gamla hembygden Terjärv i det österbottniska inlandet.

Efterkrigstiden
1967 firade republiken Finland 50 år och jag gjorde den sista gemensamma resan med mina föräldrar till Österbotten. Morbror Runar retade mig för de dåliga svenska friidrottarna, jag fick ge igen när Enar Fredriksson vann spjuttävlingen i finnkampen. De svenska bilarna stod uppradade längs gatorna. Det svenska välståndet visades upp, men det växte också i Finland. Gurlis svåger Rafael körde oss ibland i sin sovjetiska taxi-Pobeda, byggd av dem som tidigare byggde stridsvagnarna. På grusvägen mot det lilla sommarstället vid havet var far ständigt oroad över att något skulle hända med hans fina Mercedes. Pobedan tog sig fram med lätthet på den oländiga, kanske eländiga vägstumpen.

GAZ Pobeda, foto CC

En sovjetisk Pobeda (foto Creative Commons)

Minnena etsar sig alltså fast, värme, grusvägarna, den lilla stugan på klippan vid havet, sandstränderna som var jättestora och blir små när man blivit vuxen. Även om vi hade sommarstuga i Sverige var det den österbottniska havskusten som var sommar.

Mormor Selma går bort 1970. Här har jag ju det så bra, säger hon när jag hälsar på den sista gången i De Gamlas Hem. Alltid lika förnöjd, lugn och trygg. Och aldrig någonsin har hon försökt påtvinga mig sin kristna tron, jag fick läsa och försöka förstå själv och bilda min egen uppfattning, det var hennes sätt. Vilket leder till att tron snarare befästs i mig, den tas fram och blir med stigande ålder allt mer påtaglig. Huset på Christinegatan är sålt och ska snart rivas.

Sovjetunionens fall påverkar Finland starkt negativt. Men landet reser sig igen, med Nokia och Angry Birds. Blir medlem i EU. Och från 1980-talet och framåt reser jag österut allt oftare. Flickvänner och hustrur tvingas mer eller mindre frivilligt med. När jag hör finlandssvensk dialekt talas när vi kliver ut på gatan i Jakobstad efter att ha checkat in på vårt hotell inser jag att jag är hemma men borta. Det är min barndoms sommarspråk. Mitt andra hemma. Och en servitris på en restaurang i Helsingfors, som jag konverserar på knackig finska säger enkelt: Din mor var ju finländare, du är ju också det då, du är en av oss.

angby birds

När Finland i början av 2000-talet ändrar sina medborgarskapslagar så att dubbelt medborgarskap blir tillåtet blir jag finländsk medborgare, i tillägg till mitt svenska. Jag gör det också därför att Gurli när hon gifte sig i Sverige med en svensk, inte kunde ha kvar det för henne viktiga finländska medborgarskapet. Hon går 1998 bort i Alzheimers sjukdom, innan det blivit möjligt.

Så, när Finland nu blivit en hundraåring känner jag att jag kan fira med, fira med det som Mark Levengood beskrivit som ett oupptäckt land och en oupptäckt möjlighet för Sverige. Det är inte mycket jag personligen bidragit med för att bidra till upptäckten, annat än att enstaka gånger skrivit om denna östliga granne, dess historia, dess människor, dess artister, dess musik. Men jag är tacksam över vad mina släktingar och så många andra finländare åstadkommit, jag är tacksam över att jag kunde resa i ungdomen till ett fritt Finland, i stället för som de estniska vännerna aldrig kunna besöka sitt ockuperade hemland. Ett Finland land som utvecklats, som haft en historia på hundra år där så många svårigheter bemötts och klarats av. En historia betydligt värre än den svenska, så helt fel kanske inte vårt inledande påstående var. Och även hos familjen Lindqvist gjorde historien sedan avtryck hos ättlingarna till Ernfrid och Selma.

Thomas Wihlman
(Artikeln är en uppdatering av en artikel publicerad i Tidningen Kulturen 2017).





Basic Blue theme by ThemeFlood