Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Anna Ihlis, Känslomässig Kull

Anna Ihlis har varit frånvarande, på grund av utmattning och infektioner, från den svenska musikscenen under några år. Nu har hon återvänt med albumet Känslomässig kull. Det är en välkommen återkomst, med både styrkor och svagheter.

Ihlis har arvsmässigt och kulturellt svensk folkmusik i ryggmärgen. Här är det dock första gången hon skriver och sjunger på svenska, och hon korsar vid flera tillfällen gränserna mellan olika genrer. Således finns ett spår med lite touch av det afrikanska (a la Monica Zetterlund och Under Vinrankan), men också mycket annat som leder tankarna till elektronisk musik, sakral musik, visa och en hel del annat.

Anna_Ihlis_Wikimedia_Commons_Theboxarn_800

Anna Ihlis, spelning i Texas 2012. Foto: Wikipedia commons/the boxarn

Musikaliskt tycker jag detta är spännande och texterna är fina, rent av med dragning åt det poetiska. Men låtarna fäster inte riktigt. Titelspåret Känslomässig Kull är albumets starkaste låt, lämpligt nog för en dalkulla. Andra spår jag gillar är Dit ingen når, med en blinkning åt Jocke Berg och Petra Marklund, Stilla 1, med sina sakrala drag, och valsiga Tiga tyst.

Anna själv står för all musik, all text (med ett undantag) och för produktionen. Det ska hon ha all heder av, det är kompetent gjort. Hon har fått lite rösthjälp av flera personer, till exempel Maia Hirasawa och medverkande musiker gör ett perfekt jobb.

Ändå är jag lite tveksam. Det låter för mig som ännu en svensk singer-songwriter, ännu en i raden, som blottar, som Anna själv uttrycker det, två samhetens spöken – även om hon understryker att det är uppdiktat. Texterna kan vara en nyckel, där gillar jag förstås när de finns med i albumet men det gör de inte här (och sånt kostar också förstås). Samtidigt tycker jag att Anna Ihlis sjunger mycket bra, nog bättre än Veronika Maggio och Linnea Henriksson, och hennes texter är mognare och speglar en större livserfarenhet.

Men ändå det låter lite för lika. Det blir lite tråkigt. Tråkigt, men snyggt och bra. Kanske det finns lite för mycket sådant just nu och därmed når Anna Ihlis inte ut till en större publik.
Men jag vill inte avskräcka er som gillar den här typen av musik. Det är inte alls ett dåligt album och jag tycker mycket väl att det kan vara värt att följa henne framöver. Då hoppas jag att nästa album kommer snabbare än vad detta gjorde. Det finns en klar potential, en bredd och ett kunnande som kan komma att utvecklas från bra till något mycket bra.

Thomas Wihlman
(publicerad i Tidningen Kulturen 10 april 2016)
Basic Blue theme by ThemeFlood