Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Helheten mer än delarna – Cecilia Thorngren



Efter ett gästspel på Victoriateatern i Malmö återvänder Cecilia Thorngren till det som nästan blivit hemmascen för henne, Boulevardteatern i Stockholm. Tidningen Kulturen såg den nya föreställningen Drömmar i rött.

Drömmar i Rött är en typisk ”ceciliansk” föreställning. Musik från Zarah Leanders dagar fram till ny musik, specialskriven för Cecilia Thorngren, mixas med egna, prosalyriska texter, humoristiska infall och mellansnack på norrköpingska, värmländska och helsingfors-finlandssvenska. Det senare kan förklaras med att hon utbildat sig till skådespelerska på Teaterhögskolan i Helsingfors.

Det handlar alltså om en rutinerad teaterräv, som startat och drivit teater, men som på Boulevardteatern låter mycket gå i sångens tecken. Någon har kallat henne en Gudabenådad Kabarésångerska med 20tals look. Nytorgets Maria Callas. Nå, det är kanske inte riktigt rätt. Hon är ingen Maria Callas, utan en Cecilia. Tidningen Kurirens recensent har sett några av hennes tidigare föreställningar. Det är bara att konstatera: Hon utvecklas till ett allt starkare varumärke.

Excellerar i nytt material
Det finns mycket att glädjas åt i föreställningen. Hon gör några av sina gamla favoriter med bravur, som Hasse och Tages Donna Juanita (också aktuell i den nya musikalen Donna Juanita, på Kulturhuset Stadsteatern i höst). Ulf Dagebys underbara svenska text till en av mina gamla favoriter, Dylans Tomorrow is a long time, låter bra som vanligt, även om den inte når upp till Judy Collins tolkning i klarhet och rymd.

Men det är i det nya materialet som hon excellerar. Flera svenska musiker och kompositörer har specialskrivit för Cecilia, och hon tar tillvara på materialet på bästa sätt. Inget ont om hennes ständigt pågående kulturgärning, där hon lyfter fram musik från Karl Gerhard, Lars Forsells texter till franska chansons osv till en yngre publik, den är viktig. Men nu får nyare svensk musik sin tolkning, och det blir fina stunder.

drömmar i röttFoto_Jeanette_Hagglund_800

Foto: Jeanette Hägglund

Jag tänker till exempel på Thomas Lindahls underbara Peggys sång, men också på Tim Norells Vart än jag går (med Cecilias egen text) och inte minst Staffan Hellstrands Det är nåt konstigt över Stockholm idag, med Staffan och Cecilia i duett. Staffan gör ett starkt inhopp som gästartist och får teatern att gunga i Lilla fågel blå. Peter LeMarcs Svart katt blues ska inte heller den glömmas bort. Att alla dessa svenska namnkunniga musiker och kompositörer vill skriva för Cecilia är kanske det allra starkaste betyget åt henne.

På plussidan vill jag också lägga de fina, egna texter hon läser vid ett par tillfällen. Publiken lyssnar, men blir lite handfallen, ska man applådera eller inte? Jo, det tycker jag, men kanske förstod inte alla vad det handlar om eller också blev de så tagna, inte minst av Undran. Jag vill se det här i bokform.

Förbättringspotential, jo, det finns, även om det är små skärvor i helheten. Cecilias kärlek till den franskspråkiga musiken har märkts i flera av hennes föreställningar. Här lyfter dock inte Aznavours Sur ma vie, med Gösta Rybrants svenska text, riktigt, kanske därför att Aznavour är en sådan speciell sångare. Cecilia slarvar ibland även lite med sin i normala fall utmärkta diktion, vilket kanske har att göra med både mikrofonen och improvisationerna. Kanske är det helt medvetna improvisationer, jag vet inte. Rädd på scenen är hon i alla fall inte.

Några besökare, i grunden väldigt positiva, klagar efteråt på ”gestiken”, men säger samtidigt: det jobbar hon säkert med. Jag är osäker, kanske är även det ett medvetet val att bara vara sig själv på scen. Scenografin är ytterst sparsmakad, fungerar utmärkt, även om jag kanske skulle vilja se ännu mer av ett genomarbetat och tydligare Drömmar i Rött-tema i föreställningen som helhet. Men sammantaget, trots dessa invändningar, en mycket stark föreställning, där helheten blir mer än de enskilda delarna, vare sig det handlar om sången, texterna, mellansnack, framträdandet.

Resan fortsätter
Jag kan inte lämna ifrån mig den här recensionen utan att nämna Erik Fridell och Claes von Heijne, som ackompanjerar. Eriks dragspel har bredd och nyanser, från det känsliga, subtila till det kraftfulla, det blir bara underbart. Claes har en riktig spelglädje denna kväll. Med en oerhörd rutin från Eldkvarn, jazz och mycket annat är han en klippa med sitt piano. Erik och Claes får briljera i ett eget, bejublat, nummer.

Så den avslutande frågan är: vad händer härnäst? Allsången, Melodifestivalen? Kanske. Men Cecilias publikkontakt och dialog kan kräva intimare sammanhang för att riktigt komma till sin rätt. Här funkar Boulevardteatern, men större lokaler kan behövas framöver. Kanske till och med en show på Hamburger Börs, med gästartister, skulle funka.

En spännande resa pågår. Jag tror att den kan handla om ytterligare nytt, specialskrivet material, men också egna tolkningar av mindre känt, äldre material. Den resan behöver också skjuts av att de nya sångerna finns på Spotify, förhoppningsvis snart, även om man också via Youtube kan hitta en del Thorngren-material. Jag ser fram emot resan.

Thomas Wihlman (som såg Cecilia Thorngrens föreställning Drömmar i rött, på Boulevardteatern 26 maj 2016). Artikeln införd i Tidningen Kulturen 6 juni 2016.
Basic Blue theme by ThemeFlood