Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Han gjorde det igen


Stockholm har haft besök av 20- och 30-talets orkesterklanger, Max Raabe & Palast Orchester, på turné i Norden och Baltikum.

Måste erkänna att jag har ett gammalt kärleksförhållande till Max Raabe & Palast Orchester, ändå sedan 1990-talet. I vår lilla röda svensk-standard villa tittade vi via parabol på tyska tv-stationer, och Max Raabe var en flitig gäst. Ytterst otippat föll vi för orkestern, inte minst de osannolika textraderna i Unter den pinien von Argentinien (säg inte sen att tyska inte är ett fiffigt språk).

Av alla de stjärnor som förekom i program, Gaby Albrecht, Heinz, Marianne und Michael etc, var det bara Max Raabe & Palast orchester som letat sig fram till en internationell karriär. Så en lördag i september är Waterfront i Stockholm utsålt, köerna ringar långa utanför. Ytterst otippat, för en orkester som gör 20- och 30-talsmusik som det lät i, ja, varför inte Berlin, på den tiden. Cabaret-känsla alltså.

Men Max Raabe antyder inte en annalkande nazistisk katastrof. Och han är inte bara tysk. Här på Waterfront får vi höra standards, Gershwin, Harry James, kubanskt och förstås tyska kompositörer. Och vi förstår nu att Britney Spears Whoops, I did it again skrevs på 1920-talet, då måste Britney ha varit ganska ung. Sen dröjde det förstås till år 2000 innan den släpptes, men det är en annan femma.

Max Raabe - Eine Nacht in Berlin 2 - foto Marcus Höhn
Max Raabe & Palast Orchester. Foto: Marcus Höhn

En annan ingrediens i konserten är humor. Publiken skrattar hejdlöst när Raabe beskriver den kraschade kärleken och hur vi måste radera en massa selfies ur telefonen. Själv rör han knappt en min, det är liksom en del av grejen att bara stå där rakt upp och ner, som en pinne i frack. I orkesterns solodelar tar han ett steg bakåt, korsar benen och lutar sig mot pianot. Det hjälper att kunna sin tyska, och publiken tycks hänga med bra. Som till exempel i bejublade Mein kleiner grüner Kaktus eller Kleine Lulu.

Enkelt och okonstlat
Kanske är det vår längtan efter det raka, enkla, okonstlade i motsats till nutidens teknifierade, konstruerade, icke-melodiska populärmusik. Kanske spritter det helt enkelt alldeles naturligt i våra bena. Damen i stolen framför gungar med hela kroppen, kvinnan till höger om mig rör sina fötter i en fiktiv dans.

Det sägs att Max Raabes konserter tillhör det som svenska folket allra mest önskar att ska repriseras i TV. En musikens Kalle Anka måhända. Och när ”Who´s afraid of the big bad wolf” framförs får det barnsliga i oss utlopp.

Eftersom den publik som var med när det begav sig knappast är med längre så är Max Raabes & Palast Orchesters publik i dag diversifierad, når från 30-åringar och uppåt i alla fall. I Kleine Lulu kan jag också känna drag av det studentikosa, det som till exempel OD med sin Caprice tillfredsställer hos oss svenskar. Kanske också en glimt Hasse å Tage.

Konceptet kom till i slutet av 80-talet, när den musikstuderande Raabe och några kollegor slog sig samman. I runt 25 år har han och orkestern i stort sett gjort samma sak, och samlat en större och större publik. I New York likaväl som vid höstens nordiska turné.
Det hela är drivet till i det närmaste perfektion, vilket märks direkt från inledningen, när det subtila men tydligt basstödet och trummornas vispande slår an tonen. Blåsarna excellerar. Violinisten Cecilia Crisafulli, enda kvinnliga medlemmen, drar ned applådåskor liksom flera av blåsarna. Dessutom, allt är så väl inövat att det nära nog känns spontant.

Senare år har vi hän fallit till popmusik, har Raabe tidigare konstaterat. Och på det sättet avslutas den knappt två timmar konserten i Stockholm, med sådana extranummer. Super Trouper är inte en eftergift till stockholmspubliken, den har funnits med på repertoaren ett tag, Likaså Tom Jones gamla Sexbomb. Whoops I did it again låter, som nämnts, som om den vore skriven för Max Raabe och Palastorchestern.

Det blev stående applåder och ännu en bra dag på jobbet för världens populäraste revivalorkester. Och inte en enda feministisk kommentar om 13 herrar och en dam på scenen, för så var det väl 1930. Whoops, we did it again, lär Max Raabe konstatera.

Thomas Wihlman (Tidningen Kulturen, 13 september 2016)
Basic Blue theme by ThemeFlood