Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Dundersuccé på musikaliskt jubileum



Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi.

När Roger äntrar Södra Teaterns Stora Scen är det för att fira 21 år som artist. Men också en markering av att han nu satsar han helhjärtat på musiken. Vi vet hur svårt det är att livnära sig som artist och musiker, många är kallade av sig själva, somliga har talang, men väldigt få har både talang och blir utvalda. Jag tror Roger tillhör de dessa, han älskas av sin publik, han når ut och fram. Trots 21 år som artist utvecklas han och det senaste albumet, Kysser Sörmlands Jord, är den hittills bästa.

Konserten inleds lite finstämt med Var inte ängslig Rosalin. Det gillar jag, denna vackra, meningsfulla låt tillhör det bästa han har skrivit. Sen dras tempot upp, för att visa andra sidor av artisten. Med ”bästa bandet” bakom sig, kör-Lotta (Nilsson-Norberg) och fyra blåsare tar Roger chansen att verkligen skapa ett starkt musikaliskt tryck. I princip överväxel hela vägen.

Men med detta tryck försvinner också en del av det textmässiga avtryck som Rogers låtar kan ge. Personligen skulle jag gärna ha velat se mer av Rogers Rosalin-sida, att konserten brutits av lite emellanåt med något lugnare. Men publiken är uppenbart nöjd med vad de får höra, inte minst de lite äldre låtarna som många har en relation till. Eftersom jag tillhör dem som har Roger som en nyare bekantskap skulle jag själv bytt ut något av detta mot de, i mitt tycke, starkaste låtarna på senaste albumet.

En imponerande rad gästartister hinns med. Två låtar var. Och de faller också in i trallen. Magnus Johansson, Johan Johansson, Staffan Hellstrand, Tomas Andersson Wij. Staffan kanske allra mest, och det är tur att Södran är ett gammalt stabilt bygge när termiken tar Lilla Fågel Blå till kanske ännu högre höjder än tidigare, påhejat av en saxofon med hög intensitet. Bra gästartister förstås, men fyra medelålders män trots allt. Olika förvisso, men ändå lika.

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

På jorden och i himlen

Rarast är det när mamma Birgith äntrar scenen med sitt dragspel eller när Roger berättar om pappans förhållande till hans musik. Både på jorden och i himlen, två föräldrar som är stolta över sin musikskapande son.

Roger är tydlig med sina rötter, det sörmländska, det söder-förortska, Alby. Det har också skapat samhällsengagemanget, vi får höra låtar som kommenterar förorten och andra som kommenterar tiggeri och flykt. Men Roger, han blir aldrig demagogisk eller bombastisk, han är mer av en samhällsengagerad poet.

Akustiken på Södran är kanske inte den idealiska i det här sammanhanget. Det låter lite vasst, blåset kommer inte alltid fram som jag tycker det borde och emellanåt, i andra halvlek, tycks Rogers röst dallra av outgrundliga tekniska anledningar.

Roger har kommit en bra bit på väg, från gruppen Inferno, via Tuk Tuk Rally till dagens starka soloartist. Jag är övertygad om att vi kan få uppleva fler jubileer, på ännu större scener. Vore detta Amerikat skulle vi kanske till och med kunna tala om en Springsteen-utmanare. Eller med svenskt perspektiv: Springsteens drive, Wiehes engagemang, en fin kombination.

Vid avtackningen står Tomas Andersson Wij lite vid sidan om, uppenbart minst engagerad (efteråt säger Tomas - Jag var så inne musiken). Varför vet jag inte. Men övriga musiker, gäster och alla vi i publiken, även jag med mina små reservationer, tyckte nog att det här var riktigt kul och bra. Grattis till de där 21 åren, Roger.

Thomas Wihlman (Tidningen Kulturen, 30 september 2016)

Basic Blue theme by ThemeFlood