Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Sthlm/Suomi - Finlands sak är höst


Lordi och Saijonmaa. Tango, Säkkijärven polka och Sibelius. Möjligen en och annan dirigent. Så kan nog det svenska folkets inställning till finländsk musik karakteriseras. På festivalen Sthlm/Suomi 24-26 augusti, när Stockholm firade Finlands 100 år, gavs tillfälle att lyssna till både tango och tonårsidoler och att få en uppfattning om dagens moderna finländska musik.

Runt 1970. Två svenska ungdomar, den ene lång och mager, den andra rödhyllt och rund, har trasslat sig ner i den gamla Folkan och rullar fram på landsvägen i östra Finland. Skylt varnar för att vi närmar oss den ryska gränsen. Ur bilradion tonar vemodiga obegripliga sånger fram. De blir överens om att de inte gillar finsk musik.

Några år tidigare. Den långe magre bor hos släkten i Österbotten. Han tittar i den ett par år yngres kusinens Suosikki-tidningar. Begriper ingenting, inte ens av hitlistan.

Mitten av 1970-talet. Hurriganes, med Remu Aaltonen, tilltalar både en internationell publik och den långe magre. Det bevisas att det faktiskt finns finländsk rockmusik.

Ganska långt senare. Den långe och inte länge så magre åker allt oftare till Helsingfors, träffar vänner och inser att han faktiskt har ett finländskt arv. I en konversation på en halvsjabbig restaurang i närheten av järnvägsstationen påpekar servitrisen för honom att du är en av oss, när han konverserar henne på ett mycket knackig finska. Hur mycket man än är uppvuxen och boende i Sverige är man ändå ett Finlandsbarn. Han känner vemodet i Mikko Alatalos visor, även de hurtiga, och vet att de alltid är höst i Finland, Höstvisa såväl vinter som vår.

Tillsammans
Året 2017. Under mottot Yhdessä – Tillsammans firar Finland 100 år som självständig stat. Det största firandet utanför Finlands gränser skedde i Stockholm, Sthlm/Suomi, 24–26 augusti. Mer än 100 000 personer besökare kom, säger arrangören.

President Sauli Niinistö inviger wihlman.se

President Niinistö inviger. Foto Thomas Wihlman

Busslaster kommer från Finland, för på hemmaplan kan man aldrig få se ett sådant uppbåd av finländska och svenskfinska artister. Alldeles gratis.

Publiken skriker ”sisu” på uppmaning, starkare och starkare, till sin egen och konferencierns förvåning. Mono Magasins utsände undslipper Arja Saijonmaa, men drabbas av Säkkijärven Polka, Satumaa och Sibelius Finlandia. När Närpes skolmusikkår spelar den sistnämnda, känsligt och nyanserat, tänker han på sin mor, krigen som det talades om och barndomens bil förbipasserande kyrkogårdarnas i välordnade rader uppställda vita kors. Tårarna är inte långt borta. Kansalaiset, medborgare.

Finländska dirigenter, Esa-Pekka Salonen och många fler, framträder världen över, Sibelius-akademins utbildning är världsklass. På Sthlm/Suomi visas att finländsk musik har utvecklats mycket sedan gamla dagar, även inom andra områden. Inte världsklass som svenskt musikskapande, men bra ändå, på sitt eget vis. Och kanske har också närheten till Sverige betytt en del. Dessutom har många svenska artister en finländsk bakgrund, Adam Tensta har till exempel finlandssvensk mor och givetvis uppträder han på festivalen.

Det allra roligaste. Love Antell gör en härligt bra spelning. Så många minuter får han inte till sitt förfogande, men han utnyttjar tiden maximalt och med enorm energi. Synd bara att han tvingades hantera korkade mellansnacksfrågor. Love har inte tillhört mina favoriter, men här klättrade han definitivt på listan över gillade liveartister.

Love Antell wihlman.se

Love Antell. Foto Thomas Wihlman.

Tre singer/songwriters
Singer/Songwriters med finländsk anknytning finns det gott om. Anna Järvinen, född i Helsingfors, lyfter sig lite grann, i jämförelse med när jag såg henne senast. Nu blev det riktigt bra, även om jag nog inte normalt skulle välja en Järvinenkonsert. Hellre finlandssvenska Iiris Viljanen, lilla Iiris som nu är så oerhört kraftfull. Ännu bättre än på konserten i Kulturhuset i Stockholm i våras. Hon har visserligen sitt kompband med sig, men det känns nära nog överflödigt – det är Iiris och hennes piano som bär.

Den tredje av de kvinnliga singer/songwriters vi får ta del av är Frida Andersson. Hon har turnerat med Bo Kaspers orkester, och nu när hon framträder tillsammans med Bo Sundström (en utsocknes, från Piteå) så ser man två samspelta musiker som sprider glädje på scen. Vi får höra såväl Fridas eget material som hiten Paradis (Paratiisi av Rauli Badding). Bo har lärt mig mycket om musikbranschen berättade Frida, när jag träffade henne för något år sedan.

Bo Sundström och Frida Andersson wihlman.se

Bo Sundström och Frida Andersson. Foto Thomas Wihlman.

Omåttligt populär i Finland är unge operasångaren Waltteri Torikka. Det ligger i farans riktning att han utvecklas till Finlands Loa Falkman, och med det menar jag att lite grann ge efter på operaambitionerna till förmån för annat roligt. Uppskattat men inte särskilt subtilt är Torikkas framträdande, inte minst när han klämmer i med O Sole Mio och den eviga Satumaa. Till skillnad från andra liveuppträdanden jag sett med honom fanns det nu inget svaj i rösten.

En av de i Sverige mer kända artisterna är Maria Ylipää, som bland annat spelat huvudrollen på Cirkus i Kristina från Duvemåla. Även här en bra röst, men kanske lite tråkigt och förutsägbart. Innerligheten i Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa försvann nog tyvärr i Marias tolkning.

Darya och tangons melankoli
Höjdpunkten för mig blir konserten med stockholmska Darya och Månskensorkestern. Modern tango, med mycket duktiga musiker, inte minst sångerskan Darya Pakarinen. Det här är sverigefinsk-producerad musik, som visar att det kan göras bättre tango i Sverige än i tangolandet Finland alldeles oavsett dess tangokungar och tangodrottningar. Det är också texter med innehåll, som Helsingistä Boråsiin - om resan från Helsingfors till Borås-industrierna, en resa av den art som många sverigefinländare gjort (läs gärna den av Kristian Borg sammanställda antologin Finnjävlar, nyligen utkommen).

Utrymmet framför scenen fylls med dansande i alla åldrar, det här är människor som kan sin tango och älskar Darya och Månskensorkestern, med all rätt. Platsen kunde lika gärna vara en dansbana vid en finländsk insjö, en varm sommarnatt.

Och en Finlandsfestival vore förstås inte komplett utan en duktig dragspelare, här Tony Ivonen, uppvuxen i Sverige men nu bosatt i Finland. Begåvat men kanske för experimentellt för publiken.

Krista Siegfrids, från en av Finlands minsta städer, Kaskö, är ett annat publikkänt namn, från Eurovisionen både i Finland och Sverige. Linda Lampenius, violinisten, levererade, förstås - bland annat O Sole Mio tillsammans med Walters Torikka. Men sen var det ju den här Isac Elliot (egentligen Isac Elliot Lundén från Grankulla utanför Helsingfors, Finlands svar på Justin Bieber (eller är det kanske tvärtom). Föregånget av några timmars småtjutande, exalterade småtjejer. Inget fel på Isac, liksom inte bara min genre alltså. Ett annat av Finlands stjärnskott, ALMA (det ska vara versaler) uppträdde också, liksom Osmo Ikonen. Alla visade att Finlands popmusik också frambringar internationellt gångbara artister.

Piroger och ålandspannkaka
Magasinets utsände hann inte med allt, någon gång måste man ju sätta sig ned och äta karelska piroger eller ålandspannkaka, dricka lite Hartwall Original Long Drink eller en Jaffa (beroende på hur man har lust och/eller är lagd). Till det som jag i stort sett missade var olika uttrycksformer av den starka finländska körmusiken, representerat på festivalen av Huutajat, Rajaton och FORK.

Vara samman, yhdessä, tillsammans, är mottot för Finlands 100-årsfirande. Gemenskapen på Sthlm/Suomi kändes fin, för alla oss med någon form av finländskhet i oss. Och omtanken gladde, som när den tätt sammanpressade publiken med glatt humör gör sitt bästa för att invaliderna (jo, man säger så fortfarande i Finland) kunde få bra platser med sina rullstolar och rullatorer för att se Kungen och drottningen, presidenten Sauli Niinistö och fru Jenny Haukio.

Ja, se det var en fest, även om jag saknade Värttinäs östfinska och karelska toner, och en del annat. Kanske lockades också en del svenskar utan finländsk anknytning av att på hemmaplan få ta del av det som Mark Levengood vid en pressträff beskrev som ett outforskat land. Efter tre dagar kändes det trist att allt bara tog slut, men en liten kall höstvind började dra in. Tove Jansson ord till Erna Tauros Höstvisa passar därför bra att avrunda med här:

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Thomas Wihlman
(Publicerad i Mono Magasin, 2017)
Basic Blue theme by ThemeFlood