Thomas Wihlman, kulturjournalist

 

Henrik Berggren, 68



Få år det senaste århundradet har varit så händelserika som 1968. Många äldre minns Biafra-kriget, revolten i Frankrike, Vietnamkriget, invasionen av Tjeckoslovakien, mordet på Martin Luther King osv. Så dramatiskt var det inte i Sverige, här inträffade saker som kanske påverkade landet mer på sikt, vi fick den första pizzerian, Grupp 8 startade och kårhuset i Stockholm ockuperades.

Henrik Berggren, författaren, journalisten, historikern, har i nyutkomna 68 en vidare ambition än att beskriva de enskilda händelserna. Det handlar i stället om en beskrivning och analys av en mer långsiktig samhällsomvandling, där ungdomsrevolt, konst, litteratur, fritid, arbete och religion med sina olika strömningar påverkat det svenska samhället.

Men låt oss ändå återvända till just 1968. Den blivande svenske kungen gick tvärs över Drottninggatan i Uppsala, nyss inskriven på Uppsala Universitet. Senare, på en av Utrikespolitiska föreningens seminarier kom han med sin adjutant och lyssnade till C G Hermansson. Jag vet, jag var där, ett par rader bakom. Kanske speglar också kungens utbildning hur viktig omvärlden, eller världen för den delen, blivit för svenskarna. Ytterligare ett tecken: Universitetsaulan helt fylld av studenter och andra intresserade i ett möte om Biafra-kriget.

Kungen var inte den ende nyinskrivne. I slutet av maj 1968, som nybliven student, for jag till Uppsala, med två glada vänner, för att göra samma sak som kungen, skriva in mig. Vi firade med en tournedos och en Coca Cola på en restaurang på Drottninggatan, som nu gått till restauranghimlen. Vi var många som strömmade till universiteten, vilket ledde till problem för utbildningsväsendet. Universitetskanslersämbetet presenterade sitt förslag till ändrad studieordning, UKAS, där valfriheten vid högre studier skulle inskränkas – det ledde senare till kårhusockupationen. Utbildningsministern hette Olof Palme.

Politiskt omedvetna var många, konstaterar Berggren. Det gällde också mina gamla klasskamrater. Några var medlemmar i Konservativ Skolungdom (KS), andra i SSU. Ingetdera tilltalade mig, allra minst KS fokus på fester och tedans.

Insikten om att det USA gjorde i Vietnam var alldeles oacceptabelt hade dock vaknat, något som vi delade med många. Att vi studenter var som folk var mest 1968, och inga revolutionärer, blir påtagligt när man läser 68. Henrik Berggren har modet att konstatera: mycket var ju sig ändå likt i folkhems-Sverige. Det traditionella samhället var ännu starkt. Ändå beskrivs det, till exempel i Dagens Nyheter nyligen, som upprorsåret 1968.

Olof_Palme_1968

Dåvarande utbildningsministern Olof Palme vädjade förgäves till de förskansade studenterna (Foto Pressens Bild/Scanpix)

Kanske speglar detta några av de paradoxer som jag, själv nybliven student vid Uppsala universitet, upplevde 1968 och åren därefter. Kanske var det så att jag mitt i stormens öga upplevde stillheten. Men, efterhand, under 1968 och de följande åren kom ett uppvaknade. Detta var trots allt det upprors-68 som Berggren skildrar. Så jag gick till Pressbyrån och köpte den tidning som C H Hermansson startat, Tidssignal. Jag besökte Oktoberbokhandeln, där man kunde finna så udda företeelser som Enver Hoxhas skrifter (Hoxha var partichefen i Albanien). Under sociologistudierna skrevs en uppsats om de jugoslaviska arbetarråden och en av mina lärare var en deserterad amerikansk vietnamsoldat. Men, nej, inte blev jag övertygad socialist för det. Egentligen var jag lika borgerlig som många av mina studiekamrater, fast vi kanske trodde att alla andra var radikala samhällsomstörtare. Frågan var nämligen ofta: hur långt till vänster står du. Inte: var står du politiskt?

De motsättningar jag upplevde i mitt inre belyses av Berggren på makronivå. Man ska dock inte fastna vid 1968. Berggren gör visserligen en ganska rejäl genomgång av året, men fokus ligger på utvecklingen under 60-talet. Detta för att påvisa vad som ledde fram till studentrevolter och annat som vi idag upplever kännetecknade 1968. Han visar också på strömningar i USA och i Europa och världspolitikens stora frågor. I det perspektivet är de svenska upprorsyttringarna högst modesta, och man t.ex. jämför kårhusockupationen med Parisrevolten.

Den egentliga, mycket radikala basen var dessutom ytterst liten, så hade t.ex. KFML 700 medlemmar. I det intressanta kapitlet om religionen pekar Berggren på en kontrast, att en stor del av befolkningen kunde karakteriseras som troende, och att frikyrkorörelsen var omfattande – t.ex. hade Pingströrelsen 90 000 medlemmar. Det var dock inte i den senare som de radikala kopplingarna fanns, utan snarare i statskyrkan, Svenska Missionsförbundet m.fl. I de sammanhangen fanns ofta ett starkt politiskt intresse och engagemang, förenat med en tro på Gud och den rådande ordningen.

Många av dem som blev radikalast hade sin bakgrund i en hemmiljö, där både kyrka och liberalism var närvarande. Men att framgångs-Sverige började att stelna till och bli mer byråkratiskt var en syn som många fanns hos såväl äldre som yngre. Socialdemokraternas långa regeringsinnehav började alltså, som jag tolkar det, kräva sin tribut, även om det dröjde till 1976 innan regeringsskiftet kom.

omslag68

Berggrens resonemang tar lite udden av en generationskonflikt, men pekar i stället på en konflikt inom generationer. Vi bör också komma ihåg att även om många engagerade sig i Vietnamrörelsen, och en del var mods eller någonting annat, så var alltså de flesta ungdomar inte särskilt radikala. Henrik Berggren belyser detta väl.

Berggrens 68 är inte textmässigt lika grundlig, som t.ex. hans Palmebok. Form- och utseendemässigt, med ett stort antal helsidesbilder, känns den mer som en presentbok åt 68-talisten. Detta må vara förlagets approach, Max Ström i Bonnierkoncernen, har ju ett starkt fokus på utgivning av fotografisk litteratur. Och fotografipärlor från 1968 finns det gott om i ”68”.

Textmässigt fuskar sig inte författaren fram, det är välformulerat och genomtänkt. Så Henrik Berggren petar hål på våra fördomar om 68, så radikala och upproriska var vi inte – med enstaka mindre undantag. Men ändå: här fanns många frön i en samhällsomvandling som förvandlade Sverige från ett introvert land till ett innovativt mångkulturellt välståndsland i en global värld. Det var bara så att allt inte inträffade just 1968.

Thomas Wihlman (Tidningen Kulturen, 2018)

68, Henrik Berggren, Bokförlaget Max Ström AB, ISBN 978 91 7126 417 6








Basic Blue theme by ThemeFlood