Häromdagen kom ett mail från Brügge, nyårshälsning från John Rosenhøj. John är syssling till mig, på finlandssvenska småkusin, och sedan ett antal år bosatt i en av Europas vackraste städer, Brügge, tillksammans med hustru Türkan. De tre sönerna Christian, Victor och Patrick är utflugna ur boet.
John kommer från Danmark, hans farmor Elvy var min morfars syster. Farfar Marius var dansk sjökapten och träffade Elvy i Gamlakarleby i Finland, de gifte sig 1916 i Brooklyn i New York. De fick två barn, Bjørn, Johns pappa, och dottern Ebba.
Min morfar Ernfrid dog ganska ung, mormor Selma blev ensam med sex barn och fick det ekonomiskt besvärligt. Så Gurli fick för en period flytta till släkten i Danmark, dit hon hämtades av Marius med sitt handelsfartyg. Marius sa åt henne: Du får bo i kaptenshytten, jag kan sova i någon annan hytt.
Elvy var en kraftfull kvinna. Som tonåring på 1890-talet startade hon affärsverksamhet i Gamlakarleby, initiativrik och påhittig, men så småningom hamnade hon alltså i Danmark. Under den tyska ockupationen av Danmark samlade hon kläder och annat till det krigshärjade Finland. Sonen Bjørn var involverad i den danska motståndsrörelsen mot tyskarna (oklart hur).
Min mors vistelse i Danmark ledde till en livslång kärlek mellan henne och de danska släktingarna. Mina egna barn- och ungdomsår innehöll mycket av Finland och av Danmark, och av resor mellan dessa länder. Det var tur att min far älskade att köra bil.
Småkusin John blev Danmarks förste bergsingenjör, utbildad i Norge, men har också varit skulptör. Hustrun Türkan, som har syriansk bakgrund och är uppvuxen i Turkiet, träffade han i Frankrike. När de hamnade i Brügge startade de Diamantmuséet och så småningom också Hotel Rosenburg, som i år kommer att utvidgas. Trots att covid slagit hårt mot Belgiens turism satsar de vidare.
Så, åker du till den oerhört vackra staden Brügge kan du få lära dig mer om diamanter och diamantframställning, bo på ett fint hotell, äta gott, och vandra runt i ett världsarv. Kanske du till och med tittar på statyn tillägnad Marieke, som Jacques Brel älskade i ungdomsåren och som levde någonstans mellan tornen i Brügge och Gent. I sången om Marieke sjunger han både på franska och framländska, på franska till exempel:
Ay Marieke Marieke le ciel flamand
Couleur des tours de Bruges et Gand
Ay Marieke Marieke le ciel flamand
Pleure avec moi de Bruges à Gand