Jag måste erkänna att jag är uppvuxen med en dos rysskräck, samma sorts rysskräck som finlandssvenska utrikeskorrespondenten (DN och Hufvudstadsbladet) Anna-Lena Laurén inleder sin bok Sammetsdiktaturen med.
Laurén utgår ifrån pappans berättelse från kriget om de sovjetiska bombflygplanen som flög över Pargas och dennes rysskräck. Min utgår från min mor kom till Sverige från Finland 1945, med minnet av släktingar, vänner och klasskamrater som skadats eller dött i kriget. Mormor föddes och växte upp i det som nu är en del av Ryssland, i Karelen, vid Ladogas strand, dit kunde hon aldrig återvända.
Laurén åskådliggör lättläst och rappt de skillnader som fortfarande finns mellan Ryssland och väst. Hon erkänner att hon egentligen aldrig riktigt kan ta till sig det ryska tänkandet, de ryska attityderna, att hon trots ett antal år i Moskva och St. Petersburg ändå så mycket står utanför. De utlänningar som efter bara några år tror sig vara en del av det ryska samhället, de har inte förstått på riktigt, säger hon. Ändå lyckas Laurén förmedla en kunskap om hur ryssarna tänker och en förståelse varför.
Men hon har också en annan ingång, det Ryssland som var på väg mot demokrati under 1990-talet. Det var inte så illa som det i efterhand har sagts, mycket hände, det öppnades upp för fri forskning (och vi bör minnas att även i det gamla Sovjetunionen fanns duktiga forskare och framstående vetenskapliga institutioner). Kanske hade Ryssland verkligen kunnat växla spår, både politisk och ekonomiskt, kunnat bli en anständig demokrati och bli av med korruptionen, tror Laurén. Kanske med en annan ledare än Jeltsin?
Om det nästan hände då, kan det hända igen, det är det hopp Laurén ger oss. Men kan man egentligen känna hopp för Putins Ryssland? Kan man känna hopp när ledningen ljuger som borstbindare, när förklaringar skiftar över attentatet mot Navalnyj eller något annat obekvämt, förklaringar som inte på något sätt bär sanningens prägel.
Och kan man känna hopp när inrikestrupperna rustas upp allt mer, när de som i någon liten mån, i ledande befattningar, stått för glimtar av öppenhet och icke-korruption, avskedas? Kan man känna hopp när man inte gör upp med sitt förflutna, Stalintidens massdödande, förföljelser av olika folkslag (och nu liksom i Sovjetunionen är ryssar det enda folkslag som accepteras).

Det värsta, i mina ögon, är när Jurij Dimitrijev, i karelska Petrozavodsk (Petroskoi) döms till mångårigt fängelsestraff för pedofili, för att han letat fram gravarna med Stalintidens offer, ryssar, finnar, karelare… Laurén besöker denna skenrättegång. I Dimitrijevs gravar finns människor som i många fall kommit till Sovjetunionen för att de trodde på den kommunistiska ideologin och i stället blev dess offer. Dagens makthavare döljer denna verklighet och vill lägga skulden på andra (t.ex. Finland), trots de tydliga rättegångsprotokollen och de utdömda dödsstraffen som Dimitrijev nogsamt noterat.
Dagens Ryssland är, som Laurén påvisar, ett land med fuskare och sanningsdöljare.

Men trots allt det ruskiga, kan det finnas hopp, därför att folk vågar protestera, i Chabarovsk, vid floden Sjies i nordvästra Ryssland, i Moskva. Detta därför att folk längst inne är trötta på tsaren Putin, trötta på en sanning som inte är en sanning, på riggade val (lagom mycket, för att ge en demokratisk fasad), trötta på att inte få del av det välstånd de förtjänar och som i stället hamnar hos oligarker som placerar detta kapital i lyxvillor och båtar i Västeuropa.
Hela dagens ryska samhälle, så tolkar jag Laurén, är en livslögn. Vissa saker kan inte sägas, annat kan sägas med betyder inte vad som sägs, en del sägs och görs bara som en formalitet så att byråkratin kan fortleva. Det bygger på medlöpare, något som Laurén också pekar på i boktiteln – ett aktuellt tema nyligen även i Geraldine Schwartz bok Medlöparna och Henrik Berggrens kommande bok Landet utanför.
Innerst inne är nog, hoppas jag, liksom säkert Laurén, att det ryska folket inte i längden står ut med tsar Putins och hans regim. Kanske kan det med tiden till och med visas att vår rysskräck är obefogad och att medlöperiet kan utrotas.
Thomas Wihlman, 2021
Anna-Lena Laurén
Sammetsdiktaturen: Motståndare och medlöpare i dagens Ryssland
Norstedts förlag
ISBN 978-91-1-310863-6
Finns även som e-bok

Om du blir sjuk så är det kanske inte så sannolikt att du går till Försäkringskassan för att få hjälp med att bli frisk. Försäkringskassan uppgift, eller i alla fall en av de viktiga uppgifter man har, är i stället att se om du är arbetsför eller inte, om du har rätt till sjukersättning eller inte. Så var det i alla fall förr.

Men 2015 hände något. Dåvarande socialministern, Annika Strandhäll, och regeringen tyckte att kostnaderna för sjukförsäkringen stigit i höjden. Kassans uppgift blev nu att fokusera på att få ner det så kallade sjuktalet till 9,0, därigenom minskandes statens utgifter. Genom det minskande sjuktalet kan man kanske tro att FK bidragit till människors tillfrisknande. 

Det här är bakgrunden till Niklas Altermarks bok Avslagsmaskinen. Altermark är forskare i Lund, statsvetare, och går med vetenskapligt metodisk noggrannhet till väga för varför nu så många människor, allt fler, specifikt efter 180 dagars sjukdom, ställs i utanförskap, utan sjukpenning, utan jobb och som en sista utpost ett magert försörjningsstöd.

Altermarks bok är nästan spännande som en deckare. För FK börjar som sagt 2015, utan något som helst riksdagsbeslut men enligt ministerns anvisningar (se där, lite ministerstyre kanske?), att bete sig och genomföra sin uppgift på ett helt annat sätt än tidigare. Är det så att man klarar sin uppgift genom att kunna erbjuda nya medicinska resurser och stöd till de sjuka? Självklart inte. Nej, man agerar på ett helt annat sätt. FK omtolkar begrepp och arbetar internt fram nya uppdrag.

Centralt är begrepp som ”normalt förekommande arbete”. Det innebär i praktiken, enligt Altermakt, att en person med av läkare konstaterad sjukdom och arbetsoförmåga kan arbeta med vilket som helst arbete, som man kan sätta stämpeln ”normalt förekommande arbete” på det. Sådana arbeten anses kräva noll fysisk ansträngning eller noll kognitiv förmåga. Någon som känner till ett sådant jobb?

FK använder sig också av beteckningen ”objektiva undersökningsfynd”, där man kräver att läkaren ska kunna specificera data/värden efter en undersökning. Det oaktat att det finns en hel del sådana sjukdomar, ett typexempel är ME (Myalgisk encefalomyelit), där forskningen inte ännu fått fram sådana data (även om det som när det gäller ME finns forskning som visar att det skulle kunna vara möjligt framöver). Hur mycket än en vårdcentralsläkare hinner med på en kvarts undersökning och samtal, så inte räcker det för att uppnå FK:s högt satta ribba om undersökningsfynd.

Altermark visar också på hur den undersökningsplikt, som en myndighet anses ha, helt kan negligeras av FK. Undersökningsplikten handlar alltså om att man har en skyldighet att införskaffa sig ett gediget underlag, innan beslut tas. Dessutom så ignoreras vägledande domar från Förvaltningsrätt m.fl. 

Medarbetare som inte kan leva med den nya linjen slutar. Andra, yngre medarbetare kommer till, med mindre erfarenhet och sämre förmåga att reflektera över arbetssättet och rättstillämpningen, eftersom man inte har erfarenhet av något annat än FK:s nya modell. 
Nå, konsekvensen blir att sjuktalen sjunker, så FK (och Strandhäll) når målet. Men människor blir utförsäkrade, får leva på anhöriga, ta lån, sälja bilen och blir allt sjukare och allt mer ekonomiskt utsatta. FK har gjort sin plikt, och paradoxalt hävdar man då att man arbetar effektivt. Men, kostnaderna får någon annan kassa, t ex kommunen eller den enskilde, ta. Rättssäkerheten är högre än tidigare, är en bedömning som återkommer i årsredovisningarna från FK. 

Facit: Allt fler tragedier, ökad självmordsbenägenhet, allt fler utförsäkrade efter 180 dagar. 
Det strandhällska direktivet mål och kraven på myndigheten uppnås, men ministern avgår. Efterträdaren, Ardalan Shekarabi, börjar uppfatta den omfattande kritiken mot FK och systemet från forskare, från utförsäkrade, i sociala medier etc. Dessutom från myndigheten inspektionen för socialförsäkringen. Allt står alltså inte rätt till. I skrivande stund har Centern och Vänstern tagit initiativ till en utskottsuppmaning till regeringen att se över missförhållandena, och tycks få med sig Socialdemokraterna på detta.

Så nu kanske är vissa justeringar på gång, kanske är det faktiskt så att inte alla kan göra ”sin plikt”. Kanske är det så att man faktiskt kan bli långvarigt sjuk och arbetsförmögen? Kanske är det så att myndigheten bara gjort ont värre fast FK talar om kvalitetssäkring och ökad rättssäkerhet?

Vi får se hur det blir. Men Altermarkt har, med gediget forskningsarbete inkluderande intervjuer och annat gediget underlag, satt fingret på en öm punkt i det svenska välfärds- och rättssamhället. Välskrivet, och nästan årets deckare.  

Thomas Wihlman, 2020

Författare: Niklas Altermark
Boktitel: Avslagsmaskinen
Förlag: Verbal
ISBN: 978 91 891 5506 0

Få år det senaste århundradet har varit så händelserika som 1968. Många äldre minns Biafra-kriget, revolten i Frankrike, Vietnamkriget, invasionen av Tjeckoslovakien, mordet på Martin Luther King osv. Så dramatiskt var det inte i Sverige, här inträffade saker som kanske påverkade landet mer på sikt, vi fick den första pizzerian, Grupp 8 startade och kårhuset i Stockholm ockuperades. 

Henrik Berggren, författaren, journalisten, historikern, har i nyutkomna 68 en vidare ambition än att beskriva de enskilda händelserna. Det handlar i stället om en beskrivning och analys av en mer långsiktig samhällsomvandling, där ungdomsrevolt, konst, litteratur, fritid, arbete och religion med sina olika strömningar påverkat det svenska samhället.

Men låt oss ändå återvända till just 1968. Den blivande svenske kungen gick tvärs över Drottninggatan i Uppsala, nyss inskriven på Uppsala Universitet. Senare, på en av Utrikespolitiska föreningens seminarier kom han med sin adjutant och lyssnade till C G Hermansson. Jag vet, jag var där, ett par rader bakom. Kanske speglar också kungens utbildning hur viktig omvärlden, eller världen för den delen, blivit för svenskarna. Ytterligare ett tecken: Universitetsaulan helt fylld av studenter och andra intresserade i ett möte om Biafra-kriget.

Kungen var inte den ende nyinskrivne. I slutet av maj 1968, som nybliven student, for jag till Uppsala, med två glada vänner, för att göra samma sak som kungen, skriva in mig. Vi firade med en tournedos och en Coca Cola på en restaurang på Drottninggatan, som nu gått till restauranghimlen. Vi var många som strömmade till universiteten, vilket ledde till problem för utbildningsväsendet. Universitetskanslersämbetet presenterade sitt förslag till ändrad studieordning, UKAS, där valfriheten vid högre studier skulle inskränkas – det ledde senare till kårhusockupationen. Utbildningsministern hette Olof Palme.

Politiskt omedvetna var många, konstaterar Berggren. Det gällde också mina gamla klasskamrater. Några var medlemmar i Konservativ Skolungdom (KS), andra i SSU. Ingetdera tilltalade mig, allra minst KS fokus på fester och tedans. 

Insikten om att det USA gjorde i Vietnam var alldeles oacceptabelt hade dock vaknat, något som vi delade med många. Att vi studenter var som folk var mest 1968, och inga revolutionärer, blir påtagligt när man läser 68. Henrik Berggren har modet att konstatera: mycket var ju sig ändå likt i folkhems-Sverige. Det traditionella samhället var ännu starkt. Ändå beskrivs det, till exempel i Dagens Nyheter nyligen, som upprorsåret 1968. 

Berggrens resonemang tar lite udden av en generationskonflikt, men pekar i stället på en konflikt inom generationer. Vi bör också komma ihåg att även om många engagerade sig i Vietnamrörelsen, och en del var mods eller någonting annat, så var alltså de flesta ungdomar inte särskilt radikala. Henrik Berggren belyser detta väl. 

Berggrens 68 är inte textmässigt lika grundlig, som t.ex. hans Palmebok. Form- och utseendemässigt, med ett stort antal helsidesbilder, känns den mer som en presentbok åt 68-talisten. Detta må vara förlagets approach, Max Ström i Bonnierkoncernen, har ju ett starkt fokus på utgivning av fotografisk litteratur. Och fotografipärlor från 1968 finns det gott om i ”68”. 

Textmässigt fuskar sig inte författaren fram, det är välformulerat och genomtänkt. Så Henrik Berggren petar hål på våra fördomar om 68, så radikala och upproriska var vi inte – med enstaka mindre undantag. Men ändå: här fanns många frön i en samhällsomvandling som förvandlade Sverige från ett introvert land till ett innovativt mångkulturellt välståndsland i en global värld. Det var bara så att allt inte inträffade just 1968. 

Thomas Wihlman (2018)

68, Henrik Berggren, Bokförlaget Max Ström AB, ISBN 978 91 7126 417 6

Jag känner Hanne Kjöller som en välformulerad, spetsigt iakttagande journalist från bland annat Dagens Nyheter. I sitt nuvarande liv, som obunden journalist, känns det rimligt att hennes bok om åldrandet ges ut på förlaget Fri Tanke.

Men, det är snubblande nära att Kjöller genom boken hamnar i självhjälpsböckernas träsk. Jag tycker ändå inte att hon gör det, men varningssignal är utfärdad eftersom jag innerst inne gillar Kjöller.

En god vän, pensionerad allmänläkare, varnar yngre personer att försöka beskriva hur det är att bli och vara gammal. Ni är, helt enkelt, för unga för att kunna föreställa er detta. 

Jag delar inte uppfattningen, en författare måste tillåtas att gå utan för sin egen vardag. För Kjöllers perspektiv är hennes eget, och vill hon som gammal köpa ett knallrött läppstift, varna för vårdcentraler och sjukhus, dö-städa eller köpa hund så får hon gärna göra det. Själv är jag, nära tjugo år äldre än Kjöller, redan inne i köpt hund-stadiet och jag passar nog vikten och putsar glasögonen, precis som hon förespråkar.

Det kommer förstås bort att vi, som äldre, är väldigt olika. Alla blir vi inte någon bloggar-Dagny eller gå-stavs-pro-tant. En del av oss blir sjuka, på sådana sätt att motionerande, näringsriktigt kosturval och intellektuellt stimulerande teaterbesök faktiskt blir helt irrelevanta.

Så jag köper Kjöllers beskrivning som hennes, inte som en generalisering och inte som råd till andra. Därför hoppas jag att hon även fortsättningsvis försöker undvika GTD- och självhjälpsträsket, och håller sig till de bestående värden som 53-åriga Kjöller är kapabel till att bidra med. Även om detta skulle ske till priset av att inte vistas i tv-soffor och sälja 50 000 ex.

I övrigt vill jag ändå avsluta med min vän. Han har inte alltid rätt, men i sitt konstaterande att idag, fine, jag lever, och gör jag det inte, då är det så och då är det försent att dö-städa. Det har jag sympati för. 

Thomas Wihlman (2019)

Hanne Kjöller. 23 saker som jag vill att ni påminner mig om när jag blir äldre. Förlag: Fri Tanke Förlag. ISBN 9789188589064.

Varlam Sjalamov, 1900-talsförfattare och Liza-Alexandrova-Zorina, rysk nutida journalist, så olika men ändå med beröringspunkter. Båda aktuella med svenska utgivningar.

Sjalamovs (1907-1982) Genom snön. Berättelser från Kolyma 1 (översättning Ola Wallin), är den första delen av den ryske mästarens samlade verk, i sju delar. Han har själv sagt: ”Glöm inte det viktigaste: att lägret var en negativ skola från första till sista dagen för vem som helst. En människa – vare sig det är en lägerchef eller en fånge, behöver inte inse det. Men den som har insett det, måste berätta sanningen, hur hemsk den än är. (…) Jag bestämde mig för länge sedan att ägna återstoden av mitt liv åt just den sanningen”.

Dimensionerna är oräkneliga i Sjalamovs bok. Här finns allt från att dö långsamt, till reflektioner över naturens under förvisningsorten, till svälten, skörbjuggen och till den sista livsdagens kamp mot ett förtryck som det knappast går att sätta ord på. Det är svindlande vackert och det är oändligt avskyvärt. Det är konkret men i samma mån lika abstrakt.

I allt detta avskyvärda finner Sjalamov alltså också skönheten. I den isande vinden iakttar han trädet som böjer sig, i den intensiva, korta sommaren träder de vackraste färgerna fram men också den mer undanskymda växtligheten som trots allt pekar på att något annat än förtryck och ständig vinter är möjligt.

I jämförelse med Solzhenitsyn, en sådan jämförelse är oundviklig, befolkas Sjalamovs text mer av ett myller av personer och av episoder, inte av de enskilda människornas reaktioner och agerande. Förutom berättarjaget följer vi inte individerna, kanske en konsekvens av ett 17-årigt lägerliv, där fången ständigt flyttas runt. Men, det finns inte heller motsatsen, en systemanalys. För det som händer det bara händer, de små detaljerna blir viktiga för den som inte kan påverka eller förstå. Ett något lättare arbete, en liten mattugga till kan finnas inom räckhåll.

Därmed närmar vi oss individen som står helt utlämnad i ett system där godtycket är regeln, och där den som är bödel ena dagen kan vara lägerfånge eller helt enkelt arkebuserad dagen efter. 

Någon har påstått att läger-Sovjet helt enkelt var okontrollerbart. Det står också klart hos Sjalamov att det handlar om en omfattande stat i staten, där människornas angiveri, nödvändigt för att klara sitt eget, blev systemets föda. Ytterst få människor hamnar här på det godas sida, allra värst är tjuvarna men läkarna lyckas trots allt få respekt hos både de förtryckta och förtryckarna, för att de kan lindra plågorna. De gammaltroende skiljer också ut sig, de dras inte in i vidrigheterna men är också utsatta i själen då de saknar möjligheten att utöva sin tro, som i mässan.

Genom Snön, Berättelser från Kolyma 1, innehåller även fyra väsentliga tillägg, Sjalamovs egna ”Vad jag såg och lärde mig i lägret”, Sergei Lebedevs efterord, den biografiska beskrivningen av Sjalamovs liv och slutligen begreppsförklaringar till varje kapitel. Totalt sett ger därför denna utgåva oss möjlighet att bättre förstå både Sjalamovs egna texter och det sammanhang dessa beskriver. 

Godtycket och omöjligheten att förutsäga kännetecknar också Liza Aleksandrova-Zorinas, den ryska journalisten, författaren, aktivisten m.m. ”Internet bakom taggtråden” (Översättning Mikael Nydahl). Den ingår i förlaget Ariels serie ”Gotlandssamtal” som handlar om yttrandefrihet i Ryssland.

Förvisso har stora förändringar i samhället skett mellan det av Sjalamovs skildrade Sovjet under främst 50-talet till dagens internet-samhälle. Människorna kan i större utsträckning, genom bland annat de sociala medierna, uttrycka sina åsikter. Man demonstrerar också mot Putins pensionsreform utan att detta verkar få allvarliga konsekvenser för det stora flertalet deltagare.

Lagtexterna finns där, också de som på något sätt kan visa på rätten att uttrycka sig. Lidia Alexandrova-Zorina visar genom den väl dokumenterade genomgången av den ryska maktapparatens domar hur en enstaka Facebookdelning ändå kan leda till svåra konsekvenser för individen trots att många andra personers delning av samma inlägg inte alls uppmärksammas. 

Maktens godtycke slår till, någons angiveri, någons vilja att visa lydighet uppåt. Att uttala sig om Krim eller Syrien kan vara ofarligt, eller inte. Alexandrova-Zorina konstaterar att detta godtycke, denna osäkerhet är en mekanism som nu gör att allt fler drar sig undan från den frihet som internet kan innebära. Andra drar sig inte undan och det är därför likafullt rimligt att diskutera konsekvenser och yttrandefrihet av sociala medier och internet i relation till hur den utnyttjas av den ryska högerextremismen eller prästoligarkernas nomenklatura, även om författarinnan själv inte gör det i detta lilla häfte.

Även om Putins Ryssland och dagens samhälle skiljer sig väsentligt mot Stalintidens förtryck kan dessutom en jämförelse göras med Sjalamovs första egna politiska manifestationer 1927. Det handlade då om demonstrationer för Lenins ursprungliga idéer och mot Stalins inskränkningar i den konstnärliga friheten (vilken hade haft ett visst utrymme under 1920-talet). Slutsatsen är rimligen den att de första stegen mot att bekämpa konstnärskapets frihet och yttrandefriheten snart kan bli irreversibla. Vi kan därför i dagens samhälle med fog fråga oss vad som blir konsekvenserna av t.ex. Orbans politik i Ungern och vad som händer när staten kontrollerar internet och andra media, som i Kina.

Dessvärre fogar sig därför dagens Ryssland till spår som löper från Treblinka, Gulag och Kolyma, till kinesiska omskolningsläger till saudiarabiskt och venezolanskt maktmissbruk och förtryck. Pressfriheten i Ryssland är redan på mycket låg, sjunkande nivå enligt World Press Freedom Index. Och stigen mot förtryck och godtycklighet, trampas här upp allt mer liksom i andra länder.

Sammanfattningsvis ger oss både ”Genom snön” och ”Internet bakom taggtråden”, utifrån helt olika utgångspunkter och ambitioner, en viktig förståelse av både det sovjetiska och postsovjetiska samhället med bäring på dagens samhälle. För detta är förlagen, Ersatz respektive Ariel, värda ett stort tack.

Thomas Wihlman (2019)

Varlam Sjalamov, Berättelser från Kolyma (del 1). Ersatz förlag.
Översättare Ola Wallin. ISBN 9789187891625.

Lidia Alexandrova-Zorina, Internet bakom taggtråden, Gotlandssamtal häfte 3. Ariel förlag. Översättare Mikael Nydahl. ISBN 978-91-87605-43-7.

Att följa i spåren av Förintelsen är en icke ovanlig resa, som företas både i verkligheten och i litteraturen. Det gäller också den del av Förintelsen som försiggick i Östeuropa, där en stor judebefolkning fanns. 

Så har till exempel på senare år i litterära sammanhang Augustpris-nominerade Peter Handbergs Världens yttersta platser – Judiska spår uppmärksammat att spåren av Förintelsen i Polen försvinner. Skönlitterärt finner vi förstås också 2018 års nobelpristagare i litteratur, Olga Tokarczuk, med till exempel Jakobsböckerna, med handlingen förlagd till de polsk-litauiska gränstrakterna. Det är också värt att nämna Semmy Stahlhammers för några år sedan utgivna Kodnamn Frisör. I den ger Semmys far sin beskrivning av ett rikt judiskt liv i småstaden Krasnik, av jiddisch och klezmermusik, men också av den polska majoritetsbefolkningens pogromer mot judarna, sitt liv bland partisaner osv. Det finns anledning att tro att förhållandena i litauiska småstäder var likartade de som fadern upplevde.

I Vårt Folk, En resa genom den litauiska förintelsen, av den litauiska journalisten Rita Vanagaite och Efraim Zuroff, chef vid Simon Wiesenthal-centret, ges en utförlig redovisning av Förintelsen och av utplånade spår. Med väldigt olika utgångspunkter möts Vanagaite och Zuroff, de företar en resa genom Litauen till en del av de ca. 200 platser där tusentals judar mördats. De möter människor som minns, de diskuterar och de grälar. R?ta hade släktingar som deltog i dödandet och Zuroff, som är av litauisk-judisk härkomst, släktingar som mördades. De har alltså en del att prata om, att se och diskutera.

Fokus i Vanagaites och Zuroffs bok är alltså Litauen, bland de baltiska staterna det land som hade i särklass störst antal judar (ca. tio procent totalt av Litauens befolkning på drygt två miljoner. I stora städer som Vilnius och Kaunas var andelen ännu större). Av Litauens 200 000 judar överlevde bara 8 000 kriget. 

Mördandet utfördes till stor del av litauer, inte av tyskar, vilket Vanagaite med frenesi åskådliggör. Det är en skrämmande redovisning, som upptar ungefär halva boken, som beskriver i detalj hur man tog livet av judiska män, kvinnor och barn. Och det är också kring orsaken till detta och följderna av det som boken handlar, inberäknat att minnet av judarna är i det närmaste utplånat, samt att den egna befolkningens deltagande i Förintelsen så lite uppmärksammas. Detta deltagande har Litauen ej gjort upp med och det är nödvändigt att göra, därom är Vanagaite och Zuroff eniga. Det går till och med så långt att 27 000 exemplar av den återstående upplagan av Vårt Folk bränns av förlaget, utan någon riktig förklaring – vi anar bara att intrånget i den litauiska självbilden blev för stark. Ändå, det måste sägas, tas boken emot positivt och med engagemang av många, inte minst av ungdomen, och säljer väl innan den försvinner från bokhandelsdiskarna.

I en intervju i Hufvudstadsbladet säger Vanagaite själv:
”Svartvitheten, tron på sammansvärjningar, att nationella myter är heliga och att individen inte spelar någon roll… Allt detta är en del av sovjetarvet. Ingen kan tro att jag gör detta därför att jag är intresserad av ämnet, att jag tror på yttrandefriheten. Nej, det måste vara någon annan som ligger bakom. Någon som betalar mig bra. Ryssland, Putin eller judarna!”

Varför deltog då bort emot 20 000 litauer i mördandet? Förklaringarna kan vara fler, en antisemitism som fanns redan före kriget, beskrivet i Vårt Folk som ”Ned med judarna-lagen”, men också att många var unga och outbildade. Omständigheter, som att tyskarna, och vänskapen med dem, sågs som en väg till att återupprätta den litauiska självständigheten, kan också ha spelat roll. Särskilt bland militären var tyskarna välkomna. 

För judarna blev däremot tyskarna fienden, naturligt nog, och en del av judarna lyckades också fly till Sovjetunionen. Propagandan och vanliga media, i den mån sådant fanns, spädde dock på judehatet hos den litauiska befolkningen. När Sovjetlitauen återupprättades 1944, efter den tyska ockupationen av Litauen, medförde det att judar från andra delar av Sovjetunionen återvände till Litauen (en del av dem då kommunister.) Det var även under den Sovjetlitauiska perioden som en del av de litauiska mördarna dömdes, inte sällan till döden.

Zuroff driver i boken hårt tesen att det är helt nödvändigt för litauerna att göra upp med hur många landsmän agerade under kriget. Det menar även Vanagait?, men hon söker också nå en förståelse varför det blev så här och pekar också på att en del av dem som ingick i t.ex. Litauiska Aktivistfronten vägrade att delta i mördandet. Tyskarna då? Ja, de verkar mera ha haft rollen av att administrera och övervaka mördandet, än att själva agera med gevär och pistol. 

Vårt Folk, en resa genom den litauiska förintelsen, är en skakande och viktig bok därför att den ger ökad kunskap om Förintelsen, men den är också genom sitt upplägg något svårförståelig och rörig. Den inledande beskrivningen av mördandet och citaten från olika personer som sett detta eller medverkat är en gripande läsning, men väl lång. Ändå är detta en väsentlig del av boken, därför att det ger oss en enastående inblick i vad som faktiskt hände och hur de inblandade säger sig ha tänkt och känt. 

Referenserna är många, men jag hade gärna sett mer hänvisningar till annat än litauisk litteratur och forskning. Ändå är det lätt att ge rekommendationen: läs boken du som vill få ökad förståelse och kunskap om Förintelsen och om ett av våra grannländer.

Thomas Wihlman (2019)

Vårt Folk, En resa genom den litauiska förintelsen 
Författare: Efraim Zuroff och Ruta Vanagaite
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Karneval Förlag, 2019
ISBN 978-91-88729-18-7