I mina yngre dagar, till vilka det är ett icke obetydligt avstånd, började jag lyssna en del på musik från Latinamerika. Före detta hade det mest exotiska varit tyska schlagers och några takter fransk chanson.
Orsaken till latinamerikalyssnandet var att jag började att lyssna på fjärran radiostationer via kortvåg, något som knappast någon under 72 vet vad det är idag, och i det allra tidigaste morgonljuset svängde det alldeles för mycket för att en ungdom som jag skulle kunna somna om.
Ännu värre blev det när den gode vännen pluggade i Bogotá och sedan hemförde sin nyblivna hustru, en elegant argentinsk dam, varvid hemkomsten också ledde till en nedkomst.
Sen kom en flyktingvåg från Chile, jag viftade med vita näsdukar och tyckte att Violeta Parra och Victor Jara var bra och diktaturens general Pinochef för djävlig.
Den latinamerikanska musiken kom i vågor för mig, vågor från Stilla havet eller från de karibiska farvattnen. Den har varit tidvis helt ointressant i svenskarnas öron.
När min familjs mellanson gifte sig med en musikalisk mexikanska rörde det på sig igen och jag hamnade i en eufori för mexikansk och colombiansk cumbia. Alberto Barros orkester var och är bäst. Punkt.
Entré Liliana Zavala. Jag förfärades lite först. Det var alla helgons-tider hösten 2022 och i Mexico festades på kyrkogårdarna under Dia de los Muertes. Vi kan säga att förhållningssättet gentemot alla de döda skiljer sig mellan länder. Så, Zavala kallar sitt album Todos Mis Muertos (Alla mina döda), utgivet alldeles nyligen i både Argentina, Zavalas hemland, och i Sverige. I det hedrar hon nära och kära som inte längre är en del av denna värld, Hennes kompositioner är inspirerade av dessa personer och av traditionella latinamerikanska rytmer och ritualer kring döden.
Jag ska inte dissekera texterna, därtill är min spanska alldeles för bristfällig. Men musiken smeker mitt sorgesamma hjärta med sina drag av den latinamerikanska musik jag sedan ungdomsåren lärt känna men jag anar också i denna världsartist influenserna från jazz, folkmusiken, världsmusiken. Här finns besök av några olika latinamerikanska artister, men också från Ale Möller och Baluchistans Rostam Mirlashari.
Zavalas röst är alldeles underbar, lite djup i både omfånget och i känslan. En fin produktion, ibland nog nästan lite för mycket instrumentellt, trots stillsamheten, i. Jag är lite gammeldags i detta, vill ha lite mer nakna röster som flyter ovanpå, och hennes röst håller definitivt den klass som behövs. Ett exempel är avslutningsspåret Ikú. Det här är förstås en smaksak och sammantaget har Liliana Zavala med sina musikaliska vänner presterat ett av årets bästa album, 32 minuters och 22 sekunders njutning. Muchas gracias.
Thomas Wihlman