Samhälle

Samhälle

Självständighetsdagen 2023

Kära läsare! Av hälsoskäl har aktiviteterna här legat nere en period. Förhoppningsvis ska vi vara igång igen efter årsskiftet. Och just denna dag, den 6 december, firar vi Finlands nationaldag, eller som den också kallas Självständighetsdagen.

Pekka Haavisto, De Gröna

När jag tittar på min mors födelsedagsuppgifter konstaterar jag att när hon föddes den 11 mars 1916, i Jakobstad i Österbotten, var hon medborgare i det ryska tsardömet. När hon blev äldre och bodde i Sverige framhöll hon alltid att i Finland fick kvinnorna rösträtt och full valbarhet redan 1906. Då som nu gick Finland före Sverige. Och redan 1907 röstades 19 kvinnor in i Finlands första enkammarlantdag. Men det dröjde innan någon kvinna nådde de allra högsta positionerna – år 2000 blev Tarja Halonen Republikens president.

Nästa år är det presidentval, förhandsomröstningen inleds 20 januari och sedan är den officiella valdagen den 28 januari. Naturligtvis kan vi som har finländskt medborgarskap rösta utomlands, så jag beger mig till Borgen, den finländska ambassaden på Gärdet i Stockholm. Det kommer att kännas riktigt högtidligt.

Alexander Stubb, Samlingspartiet

Just nu ser det ut som de Grönas Pekka Haavisto och högerns Alexander Stubb är de som väljarna sätter först. Båda har många erfarenheter och jag tänker inte här avslöja vem jag kommer att rösta på. Och Stubb ska inte ha en fördel av att han sägs vara avlägset släkt med min mor.

Thomas Wihlman

Samhälle

Summatragedin under vinterkriget

Byn Summa ligger på Karelska näset mellan Viborg och den gamla finsk-ryska gränsen i Systerbäck. Sedan 1944 den del av Karelen som gick förlorad till Ryssland. Om Raate och Suomussalmi stod för finska segrar under vinterkriget står Summa för nederlag och svåra förluster i människoliv.

En speciell bygd som drabbades hårt av krigshändelserna vid Summa var den lilla svenskspråkiga skärgårdskommunen Larsmo som ligger mellan Jakobstad och Karleby i Österbotten. Den finska armens uppbyggnad med reservister från samma kommun som sammanfördes förbandsvis skapade naturligtvis styrka då soldaterna kände varandra men kunde också vara förödande vid tragiska händelser likt den som drabbade Lisakorsun kvällen och natten den 13/2 och 14/2 1940 då omkom 32 soldater när korsun sprängts i bitar vid en rysk storoffensiv. Majoriteten av de omkomna var finlandssvenskar från Larsmo och Öja. Larsmo hembygdsförening har gett ut en bok med titeln Tragedier vid Summa om händelserna. Den utkom år 2000.

Vinterkriget var en 105 dagar lång försvarskamp i exceptionellt strängt vinterklimat. Finländarna vann inledningsvis stora segrar då striderna fördes längs ödemarksgränsen. Dock avgjordes kriget på Karelska näset där ryssarnas krigsinsats var överlägsen den lilla finska armén. Summa var en del av den s.k. Mannerheimlinjen som hamnade mitt i den ryska storoffensiven i mitten av februari 1940.

Kring det s.k. Miljonfortet som var en kraftig försvarsanläggning delvis under jord grupperade sig bl.a. olyckskorsun kallad Lisa, Pedersörebatteriet i väster och Kronobybatteriet i öster. Lisakorsun sprängdes av ryssarna. Två man, Sigurd Kulla och Olof Åkerblom, gjorde ett utbrytningsförsök i en löpgrav. Båda sårades. Sigurd Kulla blev kvar på platsen. Olof Åkerblom lyckades svårt sårad med en skidstav i ena handen och  bössan i den andra i snö och sträng kyla ta sig till de finska linjerna.

Skyttegrav under vinterkriget.

I Larsmo väckte de dåliga nyheterna från fronten stark förstämning. Tretton unga Larsmobor hade funnits i korsun. Ett visst hopp fanns dock att några i olyckskorsun hade överlevt och eventuellt blivit tillfångnatagna. Inga krigsfångar gav sig dock tillkänna efter marsfreden och de anhöriga förlorade hoppet.

När fortsättningskriget inleddes i juni 1941 återerövrades vinterkrigets slagfält vid Summa. Under en veckas tid den 20/9 – 26/9 1941 grävde 21 frivilliga från de stupades hemtrakter upp korsun Lisa som ungefär ett och ett halvt år tidigare sprängts i bitar vid den ryska storoffensiven. Dödgrävarpatrullen identifierade de 32 stupade männen som sändes hem för begravning på hemorterna.

Den 21/10 1941 jordfästes de 13 från Larsmo i hembygdens kyrka. Larsmo hade således återfått sina saknade söner. De anhöriga hade fått hem sina fäder, män, söner. Jakobstads tidning refererade jordfästningen under rubriken: Stor manifestation, Den 13 februari inneslöts 13 Larsmobor i ett skyddsrum vid Summa. 21/10 1941 jordfästes de 13 i Larsmo kyrka. Kistorna sänktes ned i den gemensamma hjältegraven där de nedbäddades sida vid sida såsom de kämpat i dödsminuten.

Den 2/7 1993 avtäcktes en minnessten vid Summa över de omkomna i olyckskorsun. Stenen tillkom på initiativ av anhöriga till de stupade. 120 personer från Svensk-Finland var närvarande. Där fanns representanter från de anhöriga, Larsmo kommun, kyrkan, veteranorganisationer. Även ryska representanter från staden Viborg deltog . Förutom namnen på de omkomna lyder texten på stenen Frihetskämpar vilan fann, minnet tacksamt hedras.

Larsmo kyrka

Sammanlagt stupade 20.000 finländare i vinterkriget. Mannerheim skrev bl.a. i sin dagorder från 14/3 1940 som var riktad till Finlands ärorika armé: Fred har slutits mellan vårt land och Sovjet-Ryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnar så gott som varje slagfält, på vilket Ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt.

 Ni ville ej kriget, Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet, men kampen blev er påtvingad och i den har Ni uträttat storverk, som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.

Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett Er like som krigsmän. Jag är stolt över Er som om Ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och Egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över den rike mannens insats av liv och lem.

Rolf Karlman

Tillägg redaktören: Enligt Sotasampo.fi dog sammanlagt 40 Larsmobor under hela kriget (1939-45). Ett tack till Rolf som sände redaktören denna text. Larsmo är en väldigt vacker kustkommun och har en rent personlig anknytning för mig: Här hade min morfar handelsbod under 1910-talet och här finns min kusin Mikaels grav, begravd vid Larsmo kyrka, tillsammans med mamma Margareta (Pappa Runar, min morbror, är begravd i Jakobstad). Frid och kärlek över deras minne.

Samhälle, Samtid

Finland som föredöme

Sveriges Kristna råd fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.

Judiska Centralrådet i Sverige fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.

Påven fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.

Utrikesdepartementet skriver så här: ”Brännandet av koranen, eller någon annan helig skrift, är en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation”. UD skriver vidare att uttryck för rasism, främlingsfientlighet och intolerans ”inte har någon plats i Sverige eller i Europa”. Kanske är UD:s exceptionella utspel ett inspel i Nato-frågan, men vi har i Sverige en omfattande lagstiftning mot diskriminering och kränkning, vilket givetvis är bra.   I Skollagen står det till exempel så här:

”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. ”

Kimmo Nuotio, professor i straffrätt vid Helsingfors universitet (Foto: CC-licens)

I Finland är att offentligt bränna Koranen eller andra heliga skrifter ett brott mot lagen om trosfrid. Hos oss är det inte vanligt att uttrycka sin yttrandefrihet genom att bränna Bibeln eller Koranen under demonstrationer. Det här är inte ett beteende som automatiskt skulle skyddas, eftersom det i grunden är kriminaliserat, säger professorn i straffrätt Kimmo Nuotio. På motsvarande sätt är det i många andra länder. Är det någon som vill hävda att Finland är odemokratiskt?

Vad är det som gör att svensk demokrati är så otroligt känslig att den inte kan sätta stopp för kränkningar av religiös tro? Lika självklart ska inte tron, som i Iran till exempel, användas till att människor ska klä sig på ett visst sätt etcetera? Som kristen, inte särskilt utövande men ändå, skulle jag känna mig kränkt av en brinnande Bibel. Det är också denna tro som i stor utsträckning utgör värdegrunden för mina politiska ställningstaganden och valet av Centerpartiet som mitt politiska parti.

Tänk om Tidöregering! Låt Finland vara en förebild, även i denna fråga.

Thomas Wihlman

Samhälle, Samtid

Bakom och bortom järnridån

Någon gång för många år sedan, i början av 60-talet, kom vännerna Väino och Aino Esken på besök till mina föräldrars sommarstuga, för en helt vanlig sommarfika ute i vår berså. Deras döttrar, min klasskamrat Reet och lillasyster Piret, var inte med till min besvikelse, så jag satt med vid kaffebordet och lyssnade.

Vilken tur att ni kunde försvara er mot ryssarna, sa Aino, och tittade på min mor.

Det brukade inte talas om krig i mitt föräldrahem och inte heller hemma hos mormor och de andra släktingarna i Finland. Min mor visste dock hur det stod till i Estland, likaväl som i Finland. Hon avskydde krig och våld, gick ut ur rummet när Aktuellt visade alltför våldsamma scener. Hon höll med Aino och sa: jag kan inte ens föreställa mig hur det kunde ha blivit. Sen pratades det inte mer om saken. Tanken slog mig, om Finland blivit ockuperat, kanske inga semesterresor till mommi mer.

Många år senare, när hon min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon. Det var första och sista gången hon pratade om detta.

Aino och Väino fick vänta till efter Sovjetunionens fall innan de vågade resa till sina barndomsminnen. Minnet av ungdomskärleken Vilma, som hade blivit kvar i Estland, blev för stor för Väino och det blev skilsmässa från Aino. Väino begravdes så småningom i sitt hemland, Aino blev kvar i Sverige till sin död.

Men alla dessa ester, vänner och umgänge, har stannat kvar i mitt minne. Aino, Väino, Arved, Reet, Piret, familjen Zaar, familjen Aasma, Virge, Marje, Ülo, Andres. Jag har aldrig kunnat glömma och alltid undrat, vad tänkte ni om hemlandet, om släktingarna, där i diasporan?

Så jag gjorde en reportageresa från Estland 1980, när nästan ingen journalist åkte dit. För att förstå lite mer. Jag såg bakgårdarna och förfallet i Tallinns gamla stad, men kärleken till det estniska bestod och växte. Jag såg de ryska soldaterna roa sig på ett nöjesfält. Jag engagerade mig efter det i kampen för ett fritt, självständigt Östeuropa. Vi pratade om förtryck, om yttrandefrihet, om dissidenter. Vi pratade om Sverige, som 1940 var ett av de första länderna som erkände Sovjetestland och ockupationen av den självständiga republiken Estland. Varför?

Och vi såg små tecken i Östeuropa på opposition. Sovjetiska dissidenter, en Sacharov, några till. Lite protester i samband med OS 1980. Sovjetunionen föll, så småningom, men inte tack vare oss och inte tack vare oppositionen.

Li Bennich-Björkman, pressfoto Mikael Wallerstedt

Så läser jag Li Bennich-Björkmans ”Bakom och bortom järnridån, de sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa”. Trots mina hyggliga förkunskaper finns där något nytt. En bok med oerhört många detaljer, så många att det känns överlastat, om människor i olika sammanhang, i studentföreningar, i kulturföreningar och så vidare som på något sätt vägrat acceptera Sovjetstyre. De hittade vägar att behålla, tillsammans med vänner, sin andliga frihet, ett litet friutrymme.

Slutsatsen jag drar, blir också med starkt stöd av Li Bennich-Björkman, att sovjetrepublikerna var väldigt olika. Kommunistpartiet agerade olika, Lettland, hade stor andel rysk befolkning och skilde sig mycket från Estland, partiet var till exempel mycket mer traditionellt sovjetkommunistiskt än partiet i Estland. I Estland uppstod, med partiets godtycke, rörelser som Kodulinn (Hemstaden) för att bevara kulturarvet men också diskussionsklubbar bland studenterna på Tartuuniversitet. Politiken fick till och med influenser av amerikanskt ekonomiskt tänkande och man experimenterade inom ramen för ekonomidepartementet med nya organisations- och styrformer långt från sovjetkommunismen. I Litauen fanns en stor tilltro till den egna förmågan, av historiska skäl, och tron, på katolicismen, var också betydelsefull. Ukraina genomgick befolkningsförändringar och nya gränsdragningar. Västra Ukraina, med Lviv, var mer västorienterat än östra Ukraina, med Donetskområdet.

Vi har således alltför lättvindigt dragit alla sovjetrepubliker över en kam, blir slutsatsen hos Bennich-Björkman. De var olika och de har blivit olika. Men det är inte alltid så att vad de var innebär att de blev på ett visst sätt, utan politiken formas av olika individer och konstellationer och konsekvenserna varierar.

Ett alldeles särskilt problem är korruptionen, som egentligen endast Estland undslipper.  Det menar Bennich-Björkman beror på tydliga ställningstaganden från estniska politiker och att de politiska partierna inte blev finansierade av affärsfolket, senare oligarkerna. I Estland stod till exempel Mart Laar för denna tydlighet. I dagens Estland står Kaja Kallas fortsatt för tydlighet, nu med markeringen mot Ryssland. Kajas far, Siim, var under ett par år premiärminister i det fria Estland men hade också som så många en bakgrund i kommunistpartiet. Från de senaste åren står Volodymyr Zelensky för en antikorruptionslinje, men har en betydligt brantare uppförsbacke än vad Laar och hans kollegor hade i Estland. För Zelensky och Ukraina är korruptions-utrotningen ett måste, med tanke på EU och Nato.

Men det var alltså olika i Sovjetrepublikerna, visar det sig, när Li Bennich Björkman reser runt, intervjuar, läser och det gör hon i en period av runt 20 år. Hon har en förkärlek för att berätta om alla dessa möten, alla dessa människor, politiker, kulturarbetare, affärsmän. Arbetet i sig är förstås en prestation, men ”Bortom och bakom järnridån” hamnar någonstans mellan en vetenskaplig studie och en rapport om vilka som var med. I Li Bennich-Björkmans arbete finns även ett personligt engagemang, det märks. Hennes mor är estniska och i slutet av boken, när Estland är fritt sen många år, när Bennich-Björkman lärt sig tala bättre estniska och skaffat ett sommarboende i Pärnu (där för övrigt många svenskar semestrade på 30-talet), så kommer också sorgen fram. Det sovjetestland som var så slutet, och den mormor, den morfar som hon aldrig någonsin fick träffa. Mitt folk, säger en god vän till mig, född i Sverige, som inte heller fått möjlighet att träffa sina äldre släktingar när politik och våld rest murar. Det är min dröm, trots att jag aldrig fick lära känna henne, att besöka mormors grav men det går inte, säger vännen. Det är en stor sorg.

Samhälle, Samtid

Fredagsbetraktelsen: Yttrandefrihet i det lilla konstiga landet

Är Sverige ett litet konstigt land? Svaret är: kan vara. Stora internationella forskningsstudier visar att vi värderingsmässigt är ytterligt avvikande, mest sekulärt, mest frihetligt, i svenska ögon är omvärlden avvikande. Till vår ytterlighet kan läggas ett stundtals inkonsekvent agerande, vilket den för ögonblicket varande regeringen gör sitt bästa för att bevisa.

Nå, vi ställer väl alla upp för yttrandefriheten? Det finns en ryggmärgsreflex, ibland kanske uppgrävd och framtvingad, av att minsta kritik mot till exempel koranbränning är en kränkning av vår yttrandefrihet, den kan varken vi själva eller någon annan ha rätt att ifrågasätta.

Vilket vi ändå gör, med hänvisning till de internationella hot som finns. Jag syftar förstås på riksdagsbeslutet från i höstas, grundlagsändringen som innebär att möjligheten att avslöja och publicera uppgifter som påverkar Sveriges relation till andra länder begränsas. Ändring innehåller märkligheter, till exempel där en punkt handlar om avslöjande av hemligstämplade uppgifter som bedöms skada Sveriges relation till andra stater eller mellanstatliga organisationer.

Grundläggande här är att uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet påverkas, det vill säga det vi i vanligt tal kallar meddelarfrihet. Det menar i alla fall tunga remissinstanser som SVT, som anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen. Kritiken är också tung från Myndigheten för press, radio och TV, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Publicistklubben.   

Grundläggande här är att uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet påverkas, det vill säga det vi i vanligt tal kallar meddelarfrihet. Det menar i alla fall tunga remissinstanser som SVT, anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen. Kritiken är också tung från Myndigheten för press, radio och TV, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Publicistklubben.   

Det kan dessutom konstateras att ärendet inte bereddes på sedvanligt grundligt sätt. Kritiken resulterade dock i att det tillkom en skrivning, ”en gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Det kan nog betecknas som en skrivning som kan tillämpas lite hur som helst, kanske har förebilden varit någon turkisk lagtext?

Erdogan vid möte med Putin 2920. Foto: Foto: Mikhail Klimentyev/Russian Presidential Press And Information Office/Tass/ABACAPRESS.COM

Yttrandefriheten i form av koranbränningar och mot människors religiösa tro, eller frånvaro av, diskuteras dock inte. Jag konstaterar utifrån Jakob Rudenstrands bok ”Den första rättigheten” med undertiteln ”Frihet till religion, frihet från religion” att kränkningar av religion och tro är legio, och att religionsförföljelse och religionsförtryck är ett växande hot.  Exemplen sådant från hot och förtryck är många, trakasserier och hot mot judar, de mest omfattande i förhållande till gruppens storlek. Europaparlamentet. Europaparlamentet uttalar i en årsrapport sin stora oro över situationen och man konstaterar att kristna är den mest förföljda gruppen, med islamistiska terrorgruppens Boko Harams agerande mot kristna i Nigeria som ett exempel. Även många muslimer utsätts för förföljelse, som till exempel rohingerna i Myanmar. Pew Research Center konstaterar att majoriteten av världens befolkning, 83 procent, bor i länder med mycket höga eller höga nivåer av religiösa restriktioner.

Det finns alltså anledning att ta människors oro, när de känner sig kränkta i sin tro, i form av koranbränning eller när de känner sig kränkta till följd av en längtan att vara fri från religion i sin klädsel, som till exempel med en hijab i Iran, på allvar.

Utan att ställning till yttrandefrihet och grundlagar specifikt kan jag konstatera att vissa aspekter av svensk yttrandefrihet kan diskuteras, men andra, som rätten till frihet till religion eller från religion uppenbarligen tycks vara tabu. Jag har vistats mycket i Turkiet, och har vänner, till och med i samma familj, där religionen för den enskilde är oerhört viktig eller något som är helt ointressant. Oavsett vad kan vi dock vara vänner och respektera varandras inställning. Jag har en kristen tro och ser inga problem med att respektera andras tro eller frånvaro av sådan. Men jag medger det är en komplicerad fråga, och att människor, länder och deras historia är olika.

Haga Sofia, Istanbul. Photo: Budhi Darma, CC:

Så åter till det svenska. Den, troligen, blivande centerpartiledaren Muharrem Demirok, får kritik för sitt dubbla medborgarskap och försöker avsäga sig sitt turkiska vilket inte är lätt. Varför denna kritik? Ebba Busch är norsk och svensk medborgare, och skulle som norsk kunna kritiseras utifrån från sin roll som energiminister och att hon skulle kunna gynna norska oljeintressen. Men någon kritik har hon inte fått. Och, får jag medge, jag har själv både svenskt och finländskt medborgarskap – det är ingen börda att bära.

Är det Demiroks anknytning till just Turkiet som är problemet, är det lite av ett Mehmet Kaplan-syndrom, den miljöpartistiske bostadsministern, som fick avgå på grund av det påstådda samröret med olika muslimska och extrema organisationer?   

Om Demirok finns inget som säger att han har eller är knuten till sådana organisationer. En uppväxt i Vårby gård, pappa från Turkiet, mamma från Sverige, Muharrem aktiv kommunpolitiker i många år. När Demirok berättar om Turkiet lyfter han fram från barndomen och de fina besöken hos släkten där.

Docenten i statsvetenskap, Christian Fernandez, oroar sig för en minskande acceptans för medborgare med dubbelt medborgarskap. Och han konstaterar i en debattartikel i DN: ”Mot bakgrund av allt detta ter sig priset för Demiroks partiledarskap i Centern som orimligt. För det första rimmar det illa med den internationellt utbredda acceptans för dubbelt medborgarskap som värnas i andra sammanhang. För det andra väcker det besvärliga frågor om vilka andra dubbla lojaliteter som kan antas korrumpera besluts­fattare i samma eller högre grad. För det tredje, och inte minst, är det en ganska meningslös åtgärd. Symbolpolitisk korrekt, kanske, men till synes utan faktisk betydelse.”

Jag misstänker att Muharrem Demirok har en större förståelse för både Sverige och Turkiet, för kristen och muslimsk tro, än vad Kristersson, Billström och Åkesson har. Och avslutningsvis kom ihåg, i våra grundlagar måste vi ha såväl en stark, entydig yttrandefrihet som en stark frihet till religion såväl som frihet från religion. Man måste, som Kristersson brukar säga, kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Kanske han till och med skulle våga sig på ytterligare en tanke, att hos Diskriminerings–ombudsmannen föra in frihet till religion och frihet från religion som en ny diskrimineringsgrund när man inte respekterar dessa friheter.

Thomas Wihlman

Musik, Samhälle

En framtid för Iran

Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.

Mina föräldrar hade som så ofta bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar över Baltikum.

En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sas det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?

Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.

Tombak, foto CC BY-SA 2.0

För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.

För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.

Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.

Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet.  Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.

En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: Jag kallar det för sekundärstress. Han fortsätter: – Jag var 14 när jag flyttade hit.

Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt (i) Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.

Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.

Utbildningsnivån i Iran är hög, konstaterar jag, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning eller så hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren har det osv.

Marjan, foto PD

Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generad, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”, hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt 2020. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.

Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta liksom, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.

Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour, fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången Bella Ciao, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner,

Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”I am a girl of Iran”) – fritt översatt: bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.

Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kan Iran, ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation, återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet? Kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som intigrerar i Syrien och Libanon?

Lämnar regimen, när den faller, över bara över ett land kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.

Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.

Thomas Wihlman

Samhälle

Bort med Putin, Raisi och Khameini eller historien om de värderingar som formade mig

I dessa dagar av rysk terror i Ukraina och med en fruktansvärd regim i Iran känner jag mig både obetydlig och feg, även om jag öppet tar ställning och deltar i demonstrationer.

Kanske var det morfar Ernfrid i Finland (tyvärr död 20 år innan min födelse) och annan familjehistoria som ytterst påverkat mina värderingar. Finland skulle bli självständigt, fritt att välja sin egen väg, inte tvingas acceptera vad tsarregimen för tillfället tyckte.

Och min mor föddes 1916, som medborgare i det Finland som ännu var en del av tsardömet. Mormor föddes och växte upp i det som idag är ryska Karelen (jag är tacksam för att hon som 16-åring flyttade till Österbotten).

Morfar Ernfrids syster Elvy gifte sig i Danmark och organiserade under andra världskriget insamlingar för det krigsdrabbade Finland, sonen Björn deltog i ”modstandsbevegelsen”.

Kanske påverkade sådant min uppväxt, utan att jag var medveten om det. Dessutom var flera av mina föräldrars vänner födda i det ockuperade Estland eller hade efter kriget lämnat Auschwitz för en tillvaro i Sverige osv.

Äntligen har det estniska folkets önskan uppfyllts (att Estland ska bli en del av Sovjetunionen), Estniska kommunistpartiets tidning efter ”folkomröstningen” 15 juli 1940.

Farfar Alfred var först i bygden med att anställa och ge jobb och husrum till ungerska flyktingar. Och de fick samma anställningsförhållanden som de svenska arbetarna. Direkt.

Med detta som bakgrund var jag under 1980-talet aktiv för Östeuropas frihet från sovjetväldets inflytande. Det hade blivit självklart att ta ställning för frihet och demokrati. Skriva, demonstrera, ordna möten osv.

Det var inte lätt. Det fanns svenska politiker och opinionsbildare som vägrade erkänna att de baltiska staterna var ockuperade, precis som Donetsk idag. Svenska Kyrkan vägrade ta ställning vid Världskyrkomötet mot förtrycket, hindrade oss att demonstrera men Dzidra Veveris kunde man inte hindra från att hungerstrejka utanför domkyrkan.

Lite extra stolt blev jag senare när Andres Küng, inbjuden talare vid ett möte, författare m m och son till estniska flyktingar som kommit till Sverige, utnämnde mig till heders-est. Lite på skoj men med värme.

Så jag kan nog inte låta bli att ta ställning och ge mina små bidrag. De har aldrig ändrat världen, men vad är alternativet till att ge stöd till Ukrainas och Irans folk?

Jag är glad över att min bostadsrättsförening ordnat så att ukrainska flyktingar får bo i våra gästlägenheter, att Gunnar Hökmark drog igång måndagsdemonstrationerna för Ukraina, att många vänner inom politiken, som t ex Alireza Akhondi, nu i handling ger stöd till både Ukraina och Iran, för vännen Aida Jabbari som med sin sång bidrar i kampen mot den iranska regimen, till Aidas moster Soheila och andra släktingar som aldrig ger upp sin kamp. Ni förtjänar all respekt och kärlek.

Ukraina ska få välja sin väg utan det minsta ryska påverkan. Irans folk måste bli fritt från sin vidriga regim, folket måste få uttrycka sin vilja fritt, kvinnor klä sig som man vill, kulturen skapas utan restriktioner osv. Putin, Raisi och Khameini måste stoppas.

Thomas Wihlman

Litteratur, Samhälle

De kommer att vara annorlunda svenskar

Simon Sorgenfrei är religionsvetare, docent vid Södertörns Högskola, och en forskare med ett stort fokus på mellanöstern. Han är nu aktuell med sin första bok utanför den akademiska världen, De kommer att vara annorlunda svenskar”. Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts). Undertiteln är Berättelsen om Sveriges första muslimer.

Det är alltså en bok som väcker förväntningar, att kunna förstå mer om Sveriges muslimer och om den islamska tron, Sveriges näst största. Men efter en stunds läsande känner jag mig lite besviken. Visserligen blir jag introducerad till den som benämns som den förste muslimen, Ebrahim Umerkajeff, som kommer till Sverige, sannolikt 1897. Källorna är lite osäkra, men mycket talar för att Ebrahim verkligen var den förste muslimen.

Vi ska också här säga att de som muslimer som här skildras ofta har tatarisk bakgrund, med ett turkiskliknande språk (det vill säga som dagens krimtartarer).  När det kommer fler muhammedaner (med dåtidens språkbruk) som är det oftast personer med den bakgrunden som kommer till Sverige via Estland och Finland. Ebrahim själv är född i Sinorovo, i departementet Penza i Ryssland. Det handlar alltså inte om till exempel syriska eller nordafrikanska invandrare.

Efterhand växer Sorgenfreis bok fram till något bredare, ett Sverige som för en mycket skiftande tillvaro som invandrarland. När Umerkajeff kommer hit är det öppna dörrar, i princip ingen registrering eller kontroll. Den Svenska Kyrkan är fortfarande en stor maktfaktor, men Umerkajeff står i kyrkböckerna som medlem i kyrkan fast som muslimsk trosbekännare. Inget konstigt med det, tycks det.

Men över tid händer mycket. Under 1930-talet görs stora ansträngningar för att hålla judarna ute, det är inte längre några öppna dörrar. Efter kriget, återigen en stor öppen het och en stor invandringsvåg, betydligt större än 2015, med en hyggligt fungerande integration (här kan man diskutera också assimilationsperspektivet).

I min egen familj, år 1946, tog till exempel farfar emot sex ungerska jordbruksarbetare och detta konstateras utan någon större upphetsning i en artikel i socialdemokratiska Folket. Noterbart är dock det som Sorgenfrei lägger fram, fackföreningsrörelsens rädsla för invandringen, lönesänkningar etcetera – motståndet har alltså ibland varit starkt inom fackföreningsrörelsen (och därmed också inom socialdemokratin).

Men åter till de inte oväsentliga detaljerna. Turk-islam föreningen bildas, den växer sakta fram och har inte minst en social funktion (men med en tydlig muslimsk identitet även om man inte ber fem gång om dagen). Landvinningar görs, som till exempel att vi får den första muslimska begravningsplatsen, på Skogskyrkogården i Stockholm. Efterhand förändras dock föreningen, nya medlemmar tillkommer med annan bakgrund osv. Dessutom växer andra muslimska organisationer fram.

Fler noteringar. Ebrahim Umerkajeff blir efterhand en framgångsrik affärsman, med butik på Birger Jarlsgatan och våning på Östermalm. Inom detta geografiska område finner vi flera andra muslimer och en del hamnar också i villaförorten Viggbyholm. Det här är nog ungefär så långt ifrån dagens utanförskapsområden man kan komma.

Simon Sorgenfrei, foto Thomas Wihlman

Lite idylliskt låter det alltså, men när Simon Sorgenfrei presenterar sin bok på Tranströmerbiblioteket, i Medborgarhuset i Stockholm, inför en stor, intresserad publik kommer också invändningar: det var hårdare än du beskriver det. Kanske det, men det framgår också att ättlingar till de första muslimska familjerna i Sverige varit stort behjälpliga med att leta fram material ur familjegömmorna. Jag tycker också det märks att författaren känner en stor sympati för dessa människor, som också uttrycks med väl valda poetiska inslag ur Koranen.

På omslaget till Sorgenfrei står stora delar av Turk-Islam föreningen på trappan till Medborgarhuset, i samband med Ramadans avslutning och Bayramfirande. Och Sorgenfreis presentation avslutas med att han och alla ättlingar, 50 år senare, fotograferas, stående på samma trappa – en grupp som också varit med om att bygga vårt svenska samhälle, men också gjort det med förankring i sin bakgrund och tro. En mycket värdig avslutning på författarens presentation av sin bok, som är ett viktigt bidrag till vår förståelse av både invandring till Sverige, samhällsutvecklingen och den muslimska trons framväxt i vårt land.

Simon Sorgenfrei

”De kommer att vara annorlunda svenskar” – berättelsen om Sveriges första muslimer.

Norstedts, ISBN 978-91-1-311887-1

Samhälle

Hitler, Putin och Furugård

En värmländsk Hitler

1930-talet, med dess dystra krigsavslutning, var en tid som påverkade många människor, kanske för all deras framtid. Men i den omvälvande tid som ledde till nazismen och Hitlers maktövertagande, hur kommer det sig att man tog ställning för eller emot? Eller kanske man bara stod vid sidan om och tittade på?

Denna tanke om ställningstagandet eller dess uteblivande gör det angeläget att fundera över två nya böcker med temat nazismen, böcker som har helt olika perspektiv, Norman Ohlers ”Infiltratörerna” och Anna-Lena Lodenius ”En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna”.

Låt oss börja i Sverige, med Anna-Lena Lodenius bok. Den är en detaljerad skildring av det första svenska nazistpartiet, ett parti som bildades strax efter det tyska, och för vilket Furugård spelade en central roll.

Furugård föddes 1887 i Sillbodal i västra Värmland och utbildade sig till veterinär. I början av 1920-talet kom han i kontakt med naziinspirerade tyskar och 1924 bildade Birger, tillsammans med sina bröder Gunnar och Sigurd det första svenska nationalsocialistiska partiet.

Omdömena om Furugård är skiftande, charmig och vältalig men också alkoholiserad. Till att börja med var han framgångsrik, på så sätt som att han förmodligen blev den svensk som flest gånger träffat Hitler och dessutom hade han nära kontakter med andra potentater. Men som veterinär är han föga framgångsrik och han får kämpa för att få arbeta i yrket och på den värmländska landsbygden. Gift är han men familjelivet tycks hamna i skymundan, kanske är han en olycklig person helt enkelt.

När han slår sig på politiken drar han till sig anhängare, men likt dåtidens vänster uppstår fraktioner och maktkamper utspelar sig. Riktigt varför Furugård dras till nazismen blir inte riktigt klarlagt, men i Lodenius porträtteringen framstår han som en lite misslyckad figur.

Talets gåva hade han, maratontal hölls och på något sätt lyckas han alltså nästla sig in hos nazitopparna. Några besöker honom i Värmland och han är själv gäst i Tyskland och pratar på olika partimöten.

Men nazitopparna blir besvikna, han är inte den person som har hårdheten och drivet för att bli en svensk Hitler. Furugård blir inte ens en svensk Hitler, möjligen en värmländsk sådan. Fraktionsstriderna är många och partiets valframgångar högst begränsade. Runt år 1934 är man på sin topp, då med namnet Svenska Nationalsocialistiska Partiet, SNSP, och får ett 80-tal mandat i kommunalvalen – i Göteborg får man 5,7 procent av rösterna och i Värmland 2,9 %.

Mot slutet av sitt liv, han dog 1961, porträtteras Furugård som en hygglig person, mest intresserad av trav och kor! Men vi bör erinra oss att han aldrig riktigt tog avstånd från nazismen och aldrig erkände gaskamrarnas existens.

Så vi har haft en svensk Hitler wanna-be som har något av en snällhetsstämpel, men enligt Lodenius beskrivning är en person som ett antal gånger kommer i konflikt med andra svenskar som också har hitlerambitioner. Vi ska nog vara glada över att antalet svenska hitlerämnen ändå var få och svaga. Skäl finns också att erinra om Hitlers bakgrund, en gosse från Österrike, som har konstnärsambitioner och som blir en enkel soldat. Furugårds bakgrund var också tämligen enkel men var nog inte den rätta hänsynslösa diktatorstypen till skillnad från den äkta varan, Adolf Hitler. 

LIbertas Haas-Heye och Harro Schulze-Buysen, 1935

Allt detta tänks och skrivs medan bomberna fallet över Mariupol och Charkiv, när liken grävs fram ur rasmassorna men inte kan föras bort till en sista vilja på grund av de omfattade bombardemangen. Några stormaktsdrömmar finner vi inte hos Furugård, till skillnad mot hos Putin och Hitler.

I Norman Ohlers Infiltratörerna möter vi Furugårds motsats, människor som är beredda att offra sitt liv för friheten, yttrandefriheten, demokratin, rättsstaten, som inte söker makt för sin egen skull. Hur blir man en sådan människa, inte minst en sådan människa som Harro Schulze-Buysen i Ohlers bok? Harro är en person som med alla buds stående icke-våldsmedel, och något annat fanns knappt att tillgå, med list och social förmåga, med social kompetens, förmår andra att delta i en kamp som är dömd att misslyckas, som är förgäves och som i slutändan leder till döden genom avrättning.

Fundera en stund, kan du tänka dig ett Sverige där människor kan tänkas bedriva sådan verksamhet som Schulze-Buysen gjorde? Det är ett val som knappast någon här hittills har tvingats att göra och som vi hoppas slippa framöver. Vad trodde människorna i Ungern om nedmonterandet av rättsstaten? De ryssar som på 90-talet trodde på demokratins framtid?

Ohler markerar tydligt att hans bok inte är en skönlitterär framställning. Han vill kombinera sin berättande förmåga med historikerns ansvar. Men, säger Ohler, detta är ändå inte ett vetenskapligt verk utan han försöker leva sig in i karaktärernas hjärtan. Och det som finns inom bokens citattecken, det finns det referenser till källor på. Men då får vi förstås ta ett steg till och fundera, över när en angiven källa finns: är det sant det som berättas, trovärdigt, har det ett syfte, är det ärligt osv.

Likafullt: Jämfört med Lodenius finns det en skönlitterär känsla över Ohlers verk, ett lätt anslag trots det tunga ämnet. Lodenius ligger närmare det vetenskapliga och hon konstaterar också ibland: nej, vi vet inte, vi har ingen egen källa, vi får anta. Så de båda författarna har angripit och hanterat sitt ämne trots deras likartade ämnesval på mycket olika sätt. Det är upp till oss att bedöma metoderna, vi vet var respektive författare står, vad som är avsikten.

En särskild styrka tycker jag det är hos Ohler är att vi får en tydlig bild av hur det nazistiska samhället och rättsmaskineriet fungerar. Enkelt uttryck, ordning och reda i det ondas tjänst.

Rättsmaskineriet rullar på, lagarna finns där och att Harro Schulze-Boysen så tidigt blir utsatt för dess övergrepp uppfattar jag närmast som den trigger som behövdes för att sätta i gång hans kamp mot nazismen. Man får också ha i minnet att han redan som mycket ung verkade för det fria ordet som skribent och redaktör – in i det sista, år 1933, hade han svårt att acceptera hur yttrandefriheten drogs bort (och jag skriver väl inget farligt och kontroversiellt tycks han mena). Men listigt nog låtsades han ångra sina åsikter och fick jobb vid det tyska luftfartsministeriet för att kunna föra kampen mot systemet inifrån. Hustrun

Men i stället för att framhärda som dissident låtsades Schulze-Boysen ångra sina åsikter. Han sökte jobb vid tyska luftfartsministeriet i hopp om att kunna föra kampen mot det nazistiska systemet inifrån. Harro lyckas smuggla viktiga dokument till Sovjetunionen. En bidragande orsak till att han kunde nästla sig in på detta sätt var nog hans släktskap med den berömde amiral Tirpitz.

Hustrun Libertas Haas-Heye, har en liknande bakgrund, med familjekontakter in hos nazitoppar, och de blir följeslagare i den underjordiska kampen mot regimen. Libertas får arbete inom Goebbels propagandaministerium och samlar fotografiska bevis på tyska krigsbrott.

De bygger också upp det nätverk som så småningom blir känt som Röda Kapellet. Kring sig samlar de över hundra anti-fascister, män och kvinnor, kanske den största av de motståndsgrupper nazisterna mötte under sina år vid makten.

När Gestapo till sist kunde nysta upp nätverket blir det häktning, isolering och rättegång. Rättegången följer skenbart följde lagboken, med någon slags advokat och en glimt att någon lite anständighet när juryn dömer två av de anklagade till annat än döden.

För nazismen var Harro och hans vänner ett dödligt hot. Harro ledde och inspirerade, av kanske bortemot 100-tal engagerade överlevde ingen. Alla avrättades. Oavsett roll, oavsett vad man gjort. För de två som dömdes till fängelsestraff var det en kort frist, för Hitler överprövade domarna och även dessa två avrättades.

Man kan förstås fråga sig: kunde man verkligen tro att man skulle kunna göra skillnad med sina aktioner? Trodde man verkligen att några uppklistrade flygblad skulle kunna bli den tänkande gnistan till ett folkligt uppror? Trodde partiet och Gestapo att denna risk fanns, var det helt enkelt en principsak att alla tendenser till uppror, om än obetydliga, skulle kvävas? Och hur ser idag Ryssland och Putin på motsvarande frågeställning? Vilken opposition kommer att finnas i Ukraina om ryssarna tar makten, hur kommer den att agera? Och vidare: Inte minst det mest sofistikerade förtryckarsystem är vattentätt. Vem sitter nu i Ukraina och samlar bevis mot ryssarna krigsbrott undrar jag?

Jag kan också konstatera att Lodenius bok är gedigen, med många detaljer, men den engagerar inte på samma sätt, tränger inte igenom på djupet i mina känslor. Ohler är mindre detaljerad i skeendet, mer detaljerad om människorna. Källorna är även här många, men av en annan karaktär.  Visserligen finns referenser och citat, men ingen av dem som avrättades lever ju längre, vi har inte deras vittnesbörd, det blir till stor del ändå en tolkning, kanske en gissning, utifrån vad andra upplevde som var närheten, som kände Harro och Libertas osv. Vår fantasi får ett större spelrum.

Detta med källorna gör dock in de här sammanhangen kanske inte stor skillnad, för hela skeendet är och förbli obegripligt. Förtryckarmaskineriet är så omfattande och så omänskligt, trådarna nystas upp, det råa våldet blir synligt. Den lilla människan i sin cell kan bara vänta ut sitt öde och på att få gå till galgen eller till giljotinen.

Var det något sådant som Värmlands-Hitler i all sin godtrogenhet kunde föreställa sig eller var han bara gränslöst naiv? Lever våldsspiralen sitt eget liv? Måste man som Furugård förneka gaskamrarna?

Thomas Wihlman

Okategoriserat, Samhälle

Fredagsbetraktelsen: Det osynliga arvet

Helmer och jag på promenad sommaren 1941 (jag är min morbror Runar, Helmer hans kusin)

En påminnelse från Kaj Korke-Aho (finländsk musiker och författare) om att krigets helvete också påverkar i flera generationer. Kan dessvärre ligga bakom betalvägg hos Hufvudstadsbladet (https://www.hbl.fi/artikel/tystnaden-infor-krigets-kalla-ansikte/?fbclid=IwAR27OxYBsRWMZF5iYRNdrORLlzAF3jk-tMm0qlpUXw35P8HL–yEFI6yCT4), men citerar Kaj:

”För mig är de finska krigen förstås ren historia, men via morfar kommer en emotionell koppling, och den senaste veckan har min barndoms tankar kring morfars tystnad och skakande hand väckts till liv – det hände när Sauli Niinistö talade om krigets kalla ansikte. Mina föreställningar om vad som fanns i morfars tystnad slog luften ur mig: det onämnbara, mest fruktansvärda, det som trotsar förnuft och kramar hopp och mening ur allt. Det som inte förtegs bara för att det var fyrtio- och femtiotalets kutym och underutvecklad krispsykologi utan rätt och slätt inte gick att tala om eftersom orden blev sjuka inför det där kalla ansiktet.”

När jag själv växte upp och umgicks med de finländska släktingarna så pratades det aldrig om, som jag minns det, om kriget (vinterkriget, fortsättningskriget). Den ende som berättade om sina upplevelser var mors kusin Birger i Gamlakarleby. Han berättade också offentligt i Svenska Dagbladet om sina upplevelser och om de fysiska men han fick av kriget. Kanske var offentligheten ett sätt att bearbeta krigsupplevelser – liksom för judar som långt efter kriget till sist, på äldre dar, går ut med sin berättelse och då inte minst för att vi aldrig ska glömma. Min mor rusade ut ur vardagsrummet när tv-n visade krigsbilder, oavsett varifrån, så någonstans fanns berättelserna och även om barnen inte fick höra dem var de ett osynligt arv vi alltid får bära.

Thomas Wihlman

View More