Syntolkning: På scenen Alberto Barros och hans orkester. De spelar El Viejo del Sombreron, en låt i musikstilen cumbia.
Jag kan konstatera att jag lyckats genomleva ännu en midsommar utan att dansa ”små grodorna”. Senast jag dansade denna tragiska visa var på Hotel Pribaltiskaya i dåvarande Leningrad på 80-talet, tillsammans med ett gäng medresenär och övervakad av hotellpersonal och säkerhetstjänst med frusna ansikten.
Jämlikhetens förlovade land manifesterade verkligen hur apart ”små grodorna” är, där grodorna hånas för att de saknar öron och svansar. Inte minst tragiskt är att de anses vara ”lustiga att se”, motsatsen till allas lika värde.
I stället för de små grodorna har jag under midsommarhelgen hängett mig åt colombiansk cumbia, särskilt när Alberto Barros och hans orkester framför ”El viejo del Sombrerón (Den gamle med hatten”). Denna cumbia är inte bara svängig, den har en upplyftande text med respekt för åldrande. När Barros dessutom styr sin orkester med armar och trombon är han så långt man kan komma från den svenske trombonisten Nils Landgren, den senare agerar som han vore en staty av Carl Milles i jämförelse. Barros sångare rör sig envetet till rytmen i ”El viejo del sombrerón”, markerat av höfternas och rumpans rörelser.
När man sedan utbrister i ”con el pi-pi, con el pi-pi”” finns det underförstådda budskapet och hälsningen till den svenska sommaren och fåglarnas kvittrande i den ljusa natten. I ”El viejo del sombrerón” får människan vara människa och fågeln vara fågel, i rak motsats till det förakt för de lustiga små grodorna som den svenska visan uttrycker. Det världsomspännande indikeras också i att videon är gjord i Mexico. ¡Viva la Cumbia Colombiana! ¡Arriba Mexico!
Sätt in miltären mot de gängkriminella föreslår Moderaterna i Västsverige i en motion till höstens moderatstämma. ”Vi måste återta Sverige”, säger Hampus Magnusson (M), kommunalråd i Göteborg.
Moderaterna igen: Johan Forsell att människor ska få använda mer våld för att försvara sig, t.ex. vid överfall i hemmet.
Ja, och så har vi de här SD. SD vill införa särskilda skolor för kriminella ungdomar. Det säger partiledaren Jimmie Åkesson i sitt tal på Järvaveckan. Partiet vill att skolungdomar som dömts för brott eller har samröre med kriminella ska flyttas från sin hemmiljö och skola.– Skolan ska inte vara en plats för kriminella rekryteringar. Statliga pliktinternat bör införas med disciplinär pedagogisk inriktning, säger Åkesson.
Känner ni vartåt det lutar? Mera våld, upptrappat våld, tvång är det som ska användas för att bekämpa samhällsproblemen. Snart gör vi väl som danskarna vill göra, skickar de hemska flyktingarna som sluppit hit istället till Rwanda för att söka asyl. Det är ett mysigt asylland. Citat ur Nationalencyklopedin: Rwanda har genomgått en genomgripande demografisk förändring sedan folkmordet på tutsibefolkningen 1994. Av 7,6 miljoner invånare 1993 beräknas 1 miljon ha dödats. Fortfarande är 125 000 rwandier flyktingar eller asylsökande, främst i grannländerna. Omkring 220 000 barn är föräldralösa.
De 1500 asylsökande om året som Danmark är det stora problem landet försöker komma till rätta med. Alltså 1500 i förhållande till en befolkning på närmare 6 miljoner. Stackars Danmark. Tänk om Åkesson kommer på att dit kan han skicka de gängkriminella ungdomarna (eller snarare de som kan tänkas bli gängkriminella).
Jag undrar vad “faster” Elvy (min morfars syster) skulle ha sagt. Hon som hemma i Finland blev kär i sin danske sjökapten, flyttade till Danmark. Under den tyska ockupationen kriget ordnade hon insamlingar för det av ryssarna överfallna Finland, medan andra i familjen i handling gjorde motstånd mot de tyska ockupanter. Ska vi säga något om moral och anständighet?
Detta skrivet samma dag som jag ser Nahid Perssons starka film ”Hör min röst – slöjans revolution” (kom i mars, finns på SvT Play). Och apropå anständighet, Nahid Persson säger: – Vi är så många exil-iranier runtom i världen som ser vårt förra hemland som kidnappat av mullorna. De förstör så mycket. Det är en förtryckar- och mördarregim, ändå är det ok för svenska myndigheter att ha en bra relation till dem.
Upplysning: 2017 träffade Sverige, vid statsminister Löfvéns möte med resident Rohani, ett samarbetsavtal med denna regim, om kvinnors inflytande. Apropå moral och anständighet, igen: sedan dess har Irans förtryck av den egna befolkningen, inte minst kvinnorna, på intet sätt minskat – snarare tvärtom. Se Nahid Perssons film och engagera dig gärna politiskt.
Trevlig nationaldag på söndag!
Syntolkning: Nahid Persson, iranskfödd svensk filmregissör:
Lordi och Saijonmaa. Tango, Säkkijärven polka och Sibelius. Möjligen en och annan dirigent. Så kan nog det svenska folkets inställning till finländsk musik karakteriseras. På festivalen Sthlm/Suomi 24-26 augusti, när Stockholm firade Finlands 100 år, gavs tillfälle att lyssna till både tango och tonårsidoler och att få en uppfattning om dagens moderna finländska musik.
Runt 1970. Två svenska ungdomar, den ene lång och mager, den andra rödhyllt och rund, har trasslat sig ner i den gamla Folkan och rullar fram på landsvägen i östra Finland. Skylt varnar för att vi närmar oss den ryska gränsen. Ur bilradion tonar vemodiga obegripliga sånger fram. De blir överens om att de inte gillar finsk musik.
Några år tidigare. Den långe magre bor hos släkten i Österbotten. Han tittar i den ett par år yngres kusinens Suosikki-tidningar. Begriper ingenting, inte ens av hitlistan.
Mitten av 1970-talet. Hurriganes, med Remu Aaltonen, tilltalar både en internationell publik och den långe magre. Det bevisas att det faktiskt finns finländsk rockmusik.
Ganska långt senare. Den långe och inte länge så magre åker allt oftare till Helsingfors, träffar vänner och inser att han faktiskt har ett finländskt arv. I en konversation på en halvsjabbig restaurang i närheten av järnvägsstationen påpekar servitrisen för honom att du är en av oss, när han konverserar henne på ett mycket knackig finska. Hur mycket man än är uppvuxen och boende i Sverige är man ändå ett Finlandsbarn. Han känner vemodet i Mikko Alatalos visor, även de hurtiga, och vet att de alltid är höst i Finland, Höstvisa såväl vinter som vår.
Tillsammans Året 2017. Under mottot Yhdessä – Tillsammans firar Finland 100 år som självständig stat. Det största firandet utanför Finlands gränser skedde i Stockholm, Sthlm/Suomi, 24–26 augusti. Mer än 100 000 personer besökare kom, säger arrangören.
President Sauli Niinistö inviger, foto Thomas Wihlman
Busslaster kommer från Finland, för på hemmaplan kan man aldrig få se ett sådant uppbåd av finländska och svenskfinska artister. Alldeles gratis.
Publiken skriker ”sisu” på uppmaning, starkare och starkare, till sin egen och konferencierns förvåning. Mono Magasins utsände undslipper Arja Saijonmaa, men drabbas av Säkkijärven Polka, Satumaa och Sibelius Finlandia. När Närpes skolmusikkår spelar den sistnämnda, känsligt och nyanserat, tänker han på sin mor, krigen som det talades om och barndomens bil förbipasserande kyrkogårdarnas i välordnade rader uppställda vita kors. Tårarna är inte långt borta. Kansalaiset, medborgare.
Finländska dirigenter, Esa-Pekka Salonen och många fler, framträder världen över, Sibelius-akademins utbildning är världsklass. På Sthlm/Suomi visas att finländsk musik har utvecklats mycket sedan gamla dagar, även inom andra områden. Inte världsklass som svenskt musikskapande, men bra ändå, på sitt eget vis. Och kanske har också närheten till Sverige betytt en del. Dessutom har många svenska artister en finländsk bakgrund, Adam Tensta har till exempel finlandssvensk mor och givetvis uppträder han på festivalen.
Det allra roligaste. Love Antell gör en härligt bra spelning. Så många minuter får han inte till sitt förfogande, men han utnyttjar tiden maximalt och med enorm energi. Synd bara att han tvingades hantera korkade mellansnacksfrågor. Love har inte tillhört mina favoriter, men här klättrade han definitivt på listan över gillade liveartister.
Lovel Antell, foto Thomas Wihlman
Tre singer/songwriters Singer/Songwriters med finländsk anknytning finns det gott om. Anna Järvinen, född i Helsingfors, lyfter sig lite grann, i jämförelse med när jag såg henne senast. Nu blev det riktigt bra, även om jag nog inte normalt skulle välja en Järvinenkonsert. Hellre finlandssvenska Iiris Viljanen, lilla Iiris som nu är så oerhört kraftfull. Ännu bättre än på konserten i Kulturhuset i Stockholm i våras. Hon har visserligen sitt kompband med sig, men det känns nära nog överflödigt – det är Iiris och hennes piano som bär.
Den tredje av de kvinnliga singer/songwriters vi får ta del av är Frida Andersson. Hon har turnerat med Bo Kaspers orkester, och nu när hon framträder tillsammans med Bo Sundström (en utsocknes, från Piteå) så ser man två samspelta musiker som sprider glädje på scen. Vi får höra såväl Fridas eget material som hiten Paradis (Paratiisi av Rauli Badding). Bo har lärt mig mycket om musikbranschen berättade Frida, när jag träffade henne för något år sedan.
Omåttligt populär i Finland är unge operasångaren Waltteri Torikka. Det ligger i farans riktning att han utvecklas till Finlands Loa Falkman, och med det menar jag att lite grann ge efter på operaambitionerna till förmån för annat roligt. Uppskattat men inte särskilt subtilt är Torikkas framträdande, inte minst när han klämmer i med O Sole Mio och den eviga Satumaa. Till skillnad från andra liveuppträdanden jag sett med honom fanns det nu inget svaj i rösten.
En av de i Sverige mer kända artisterna är Maria Ylipää, som bland annat spelat huvudrollen på Cirkus i Kristina från Duvemåla. Även här en bra röst, men kanske lite tråkigt och förutsägbart. Innerligheten i Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa försvann nog tyvärr i Marias tolkning.
Maria Ylipää, foto Thomas Wihlman
Darya och tangons melankoli Höjdpunkten för mig blir konserten med stockholmska Darya och Månskensorkestern. Modern tango, med mycket duktiga musiker, inte minst sångerskan Darya Pakarinen. Det här är sverigefinsk-producerad musik, som visar att det kan göras bättre tango i Sverige än i tangolandet Finland alldeles oavsett dess tangokungar och tangodrottningar. Det är också texter med innehåll, som Helsingistä Boråsiin – om resan från Helsingfors till Borås-industrierna, en resa av den art som många sverigefinländare gjort (läs gärna den av Kristian Borg sammanställda antologin Finnjävlar, nyligen utkommen).
Utrymmet framför scenen fylls med dansande i alla åldrar, det här är människor som kan sin tango och älskar Darya och Månskensorkestern, med all rätt. Platsen kunde lika gärna vara en dansbana vid en finländsk insjö, en varm sommarnatt.
Och en Finlandsfestival vore förstås inte komplett utan en duktig dragspelare, här Tony Ivonen, uppvuxen i Sverige men nu bosatt i Finland. Begåvat men kanske för experimentellt för publiken.
Krista Siegfrids, från en av Finlands minsta städer, Kaskö, är ett annat publikkänt namn, från Eurovisionen både i Finland och Sverige. Linda Lampenius, violinisten, levererade, förstås – bland annat O Sole Mio tillsammans med Walters Torikka. Men sen var det ju den här Isac Elliot (egentligen Isac Elliot Lundén från Grankulla utanför Helsingfors, Finlands svar på Justin Bieber (eller är det kanske tvärtom). Föregånget av några timmars småtjutande, exalterade småtjejer. Inget fel på Isac, liksom inte bara min genre alltså. Ett annat av Finlands stjärnskott, ALMA (det ska vara versaler) uppträdde också, liksom Osmo Ikonen. Alla visade att Finlands popmusik också frambringar internationellt gångbara artister.
Piroger och ålandspannkaka Magasinets utsände hann inte med allt, någon gång måste man ju sätta sig ned och äta karelska piroger eller ålandspannkaka, dricka lite Hartwall Original Long Drink eller en Jaffa (beroende på hur man har lust och/eller är lagd). Till det som jag i stort sett missade var olika uttrycksformer av den starka finländska körmusiken, representerat på festivalen av Huutajat, Rajaton och FORK.
Vara samman, yhdessä, tillsammans, är mottot för Finlands 100-årsfirande. Gemenskapen på Sthlm/Suomi kändes fin, för alla oss med någon form av finländskhet i oss. Och omtanken gladde, som när den tätt sammanpressade publiken med glatt humör gör sitt bästa för att invaliderna (jo, man säger så fortfarande i Finland) kunde få bra platser med sina rullstolar och rullatorer för att se Kungen och drottningen, presidenten Sauli Niinistö och fru Jenny Haukio.
Ja, se det var en fest, även om jag saknade Värttinäs östfinska och karelska toner, och en del annat. Kanske lockades också en del svenskar utan finländsk anknytning av att på hemmaplan få ta del av det som Mark Levengood vid en pressträff beskrev som ett outforskat land. Efter tre dagar kändes det trist att allt bara tog slut, men en liten kall höstvind började dra in. Tove Jansson ord till Erna Tauros Höstvisa passar därför bra att avrunda med här:
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust och hör vågorna villsamma vandra. En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.
Någon som inte hört talas om Pia Sundhage? Nej, knappast! En legendarisk fotbollstränare, med en gedigen egen fotbollskarriär och med stor succé som tränare, senast för Sverige i Brasilien-OS.
Pia Sundhages sommarprat inspirerade mig, säger Karin Bengtsson, som står som enda skådespelerska på scenen i Orionteaterns föreställning Peptalk för Sverige. Ensam på scen är hon dock inte, där finns också musikerna, trumslagarna Dijle Neva Yigitbas och Diva Cruz.
Sommarpratet och det Sundhage förmedlat, som kärlek, glädje och solidaritet, ledde till ett samarbete när Karin tog sin tankar kring sommarpratet till dramatikern Isabel Cruz Liljegren och regissören Helena Sandström Cruz. Resultatet: Peptalk för Sverige, som inom kort har premiär på Orionteatern. Således har Karins idé och Sundhages tankar om solidaritet inspirerat Isabel till att skriva en text, som sedan spelas fram av Karin, med musikaliskt stöd, under regi av Helena. Ett exempel på utvecklings- och teamarbete så gott som något.
Karin, Isabel och Helena är vid vårt samtal noga med att betona att det inte är en biografi över Pia Sundhage. Pia har i stället varit en inspiration, på många sätt – att inte ge upp lusten att spela fotboll bara för att den under hennes uppväxt år var enkönat manlig, att våga vara sig själv och tro på sina egna idéer och att kunna förmedla dessa.
Medkänsla och civilkurage Pia hittade vägar ur praktiska dilemman som att få plantid för tjejerna trots den totala manliga dominansen. Om vi vill kan vi förstås se damfotbollens positiva utveckling ur ett feministiskt perspektiv, men jag uppfattar Peptalk för Sverige som en betydligt mer allmängiltig beskrivning av tron på förmågan att uppnå viktiga mål. Att möta det betydligt lägre rankade iranska damlandslaget handlar då inte bara om fotboll, utan om något mer. Därför förs pjäsen i sin musikfyllda monolog över från fotbollen till en coachning av landet Sverige.
Isabel fyller i mina tankegångar: Jag valda efter grundlig research att utgå från hur Pia Sundhage tampas med frågor i sin coachning till hur vi i ett större perspektiv kan ha samma positiva inställning när det gäller att coacha Sverige mot mer av medkänsla och civilkurage. Hon är en karismatisk person som inte har spärrar, så vi provar i pjäsen att vara Pia.
– Det är en filosofisk pjäs vi framför, men den är inte tung, påpekar Helena
För mig ligger det intressanta i att låtsas vara Pia snarare än att övertyga publiken om att jag verkligen är henne, konstaterar Karin. Det är i leken att låtsas vara en som vågar och vad jag kan lära mig i den jag hoppas kunna förmedla nåt.
Den positiva inställningen leder också till en pjäs med ambitionen att vara lättillgänglig och rolig, fast det är stora och viktiga frågor som tas upp. Verkligheten är inte heller alltid så dyster som den skildras i de stora medierna, konstaterar alla tre.
– Jag vet att det från min morfars hembygd i Dalarna finns mycket mer av solidaritet och ett aktivt engagemang för flyktingar, än vad som schablonbilden i media ofta ger sken av, säger Helena, som ett exempel.
Ett lag som spelar tillsammans Ett annat aktuellt exempel från Stockholm dyker upp. Nazistdemonstrationen häromdagen och dess motdemonstration fick i stort sett all uppmärksamhet i media. Den samtidigt pågående manifestationen på Sergels torg knappast någon alls.
Bakre raden: Helena Sandström Cruz (regissör), Isabel Cruz Liljegren (manus). Främre raden: Dijle Özlem Neva Yigitbas (musiker), Karin Bengtsson (skådespelare), Diva Cruz (musiker). Foto: Thomas Wihlman
Laguppställningen för Peptalk för Sverige: Bakre raden: Helena Sandström Cruz (regissör), Isabel Cruz Liljegren (manus). Främre raden: Dijle Özlem Neva Yigitbas (musiker), Karin Bengtsson (skådespelare), Diva Cruz (musiker). Foto: Thomas Wihlman.
– Jag hade förstås gärna sett att vi var fler där, säger Isabel, men trots allt förenades ett stort antal människor, säkerligen med olika uppfattning i olika frågor, mot den nazistiska rasist- och våldsretoriken.
– Jag har svårt att svara enkelt på vad solidaritet är, säger Karin. Det finns många bra formuleringar jag skriver under på. Jag vågar dock påstå att cynism inte kan ingå i det solidariska tänket.
– Egentligen är vi nog överens om de övergripande målen, men dessa drunknar ofta i politiska konflikter. I stället skulle vi ju faktiskt kunna se oss som ett lag som spelar tillsammans för att uppnå mål som rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet, uttrycker Isabel saken.
Kanske är också det samtal vi för under intervjun ett exempel på hur man med en positiv inställning kan vrida och vända på komplicerade frågor, utan att därför tycka lika i detalj. Men jag uppfattar det också som att publiken som går på Peptalk för Sverige har att se fram emot en fartfylld, musikalisk och rolig föreställning – i Pia Sundhages anda. Det leder förhoppningsvis till att en bred publik inkluderande en och annan fotbollsälskare kan lockas till Norra Hammarbyhamnen och Orionteatern.
