Det nya året har fört med sig en del fina och trevliga skivreleaser. I ett helt ovetenskapligt urval, utifrån mina egna preferenser, vill jag lyfta fram några.

Jennie Abrahamson har kommit ut med nya albumet ”Kärlek och Makt”. Jag ber om ursäkt Jennie, har inte lyssnat ordentligt på dig tidigare. Jennie Abrahamson är artist och kompositör och har gett ut fem soloalbum tidigare. En fin röst helt enkelt. Samarbeten med Ane Brun och Eva Dahlgren ingår i meritportföljen liksom duett med Peter Gabriel. Mina favoritspår Gammal Sjö, Falla och Jag har sett dig i alla ljus. Musik och text på alla spår av Jennie, med undantag av Anna McGarrigles ”Hjärtat like ett hjul (Heart like a wheel)”. Den senare når inte riktigt upp till den magiska originalversionen, Linda Ronstadt har också gjort den, men väl värd att lyssna på likafullt.  Albumet ges ut på egna skivbolaget How Sweet the Sound.

Jag gillar när man tonsätter svensk poesi, i synnerhet när trion ro.t gör det så fint som det görs på albumet ”Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm”, som kom ut för ett par år sedan. Som en fin försmak ett nytt album (snart) finns nu ett spår ute baserat på Stagnelius (1793–1823) poesi, singeln ”I blomman, i solen Amanda jag ser.”  Enkelt, men så vacker, ja faktiskt helt underbart. Stagnelius tillhör ju egentligen våra stora diktare, men kanske ändå är lite bortglömd. Sägs ha påverkat till exempel Gunnar Ekelöf och en liten fågel viskar i mitt högra öra att Ekelöf kan bli aktuell i ett annat sammanhang, på ett annat språk. Detta i det projekt som Jan Hammarlund driver i projektet Nordic Source på skivbolaget Comedia, där flera artister, däribland ro.t med Stagnelius, har tonsatt och översatt svensk poesi och visa för en utländsk marknad. Ro.ts nya album heter ”Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer” och släpps 8 februari på Comedia.

Alexander Lövmark. Live Bird, live in Gothenburg. En skiva som är värd att lyssna på för er som gillar traditionell jazz. Så här är det musik av Strayhorn och Jobim, till exempel, med också lite Lövmark-komponerat, som gäller. Välljudande liveskiva, med duktiga musiker, producerad av Lövmark själv. Alexanders röst skulle gärna få lyftas fram mer i förhållande till kompet, en inte ovanlig företeelse. Skivan har fått ett entusiastisk mottagande och Lövmarks konserter är uppskattade, men riktigt min cup of tea är det trots allt inte – men kanske din? Skivbolag: Prophone.

Thomas Wihlman

För ett par veckor sedan kom svensk-sydafrikanskt tyska duon Fjarill med sitt nionde album, Poësi. Albumet stärker tanken att poesi kan ge ett tydligt avstamp för vackra kompositioner och att bra poesi också är tidlös. På det här albumet är det Nelly Sachs och Pär Lagerkvists dikter som tonsatts.

Fjarill är baserade i Hamburg och består av svenska Aino Löwenmark och sydafrikanska (tyskspråkiga) Hanmari Spiegel.

Den svensk-tyska kopplingen finner vi också hos Nelly Sachs. Hon var ju en tysk poet med judisk bakgrund som tack vare insatser av Selma Lagerlöf kunde komma till Sverige och bodde i vårt land till sin död 1970. År 1966 tilldelades Nelly Sachs Nobelpriset i litteratur. Nobelpriset fick också den svenske poeten, dramatikern m.m. Lagerkvist 1951.

Det finns mycket gott att säga om Fjarrils tolkningar och om hela albumet Poësi. Kompetent och känsligt utfört, väl producerat, melodiskt. Väl tonsatt, som till exempel i Det goda varma skenet. Modernt, folkrockigt. Aino har också en kraftfull röst.

Något lite faller dock produktionen in i kardinalfelet numera, att inte låta rösten få chans att bära viktiga och känsliga texter – högklassig känslig poesi måste få tala för sig självt och inte trängas tillbaka av för starkt och multiinstrumentellt ackompanjemang. Less is more.

Vi kan också prata om en trend. Poësi-tonsättningar är en genre som tycks växa. Nyligen kom Ellen Sundberg, singer-songwriter, med albumet Ett bloss för Bodil Malmsten.  Visst är det märkligt att båda är födda i den lilla jämtländska byn, småorten Bjärme? 

Malmsten uppmuntrade Sundberg att sjunga på svenska och hittills har hon gjort detta med visor av Kjell Höglund och med tonsättningar av Malmstens poesi. Resultatet är förnämligt, inte minst tycker jag om tonsättningen av Malmstens Ett bloss för moster Lillie, på det nya albumet.  

För mig finns ändå fortfarande det starkaste avtrycket av tonsatt svensk poesi i Adda Jabbaris album Röst är det som återstår, där intensitet och känslighet förenas i egna kompositioner och tolkningar av Karin Boye. Dessutom spännande kombinerat med persiskan i tonsättningar av Forough Farrokhzads poesi.

Det tycks som att poesitolkningar är mest ett kvinnligt fenomen. Männen skriver sina egna texter, typ Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Kanske vi får gå tillbaka till Sven-Ingvars Frödingtolkningar eller till Thorsteins Bergmans album med Dan Anderssons poesi. Vackrare kan det knappast bli när gitarren och dragspelet ackompanjerar Thorsteins tydliga textning och pregnanta röst i till exempel Till min syster eller i Omkring tiggaren från Loussa.  Men självklart är också Sofia Karlssons tolkningar värda att lyssna på.

Nu ser jag fram emot att flera svenska (och gärna också finlandssvenska) poeter tonsätts eller att det görs nya tonsättningar och tolkningar. Aida Jabbari? Edith Södergran?

Thomas Wihlman

Nämnda album

Ellen Sundberg, Ett bloss för Bodil Malmsten, Teg Publishing, 2021

Fjarill, Poësi, Butter&Fly/Indigo, 2021

Thorsten Bergman, Dan Andersson, Parlophone 1967

Aida Jabbari, Röst är det som återstår, egen utgivning, 2019

Jag läser att valarna är havets jazzmusiker. Kanske är det därför titellåten i det nya albumet från jazzgruppen Stína Ágústsdóttir Trio heter The Whale. Alla medverkande på albumet är dessutom islänningar, så vi hittar också en annan koppling till valen, till den isländska valen och kanske också valfångsten.

Sångerskan Stína Ágústsdóttir är ett stort namn på Island, som också hörts internationellt. Hon fått ge sitt namn åt Stína Áugustdóttir Trio och men i den vill jag gärna lyfta fram också de andra medverkande. Det handlar om pianisten och kompositören Anna Gréta Sigur∂ardóttir och gitarristen Mikael Máni Ásmundsson, som båda ger Stínas tydliga, kraftfulla men samtidigt behagliga och nyanserade röst ett fint understöd utan också samspelar med varann på allra bästa sätt. Mikaels gitarrspel går från basklanger till harpoliknande uttryck, och samma variation hittar man hos Anna Gréta.
Experimentellt är det inte, även om albumet är utgivet på Björks bolag Smekkleysa och även om Stína hintat om kommande Björkinfluerat material. I stället är det mer traditionellt, men trots det raffinerat och elegant. Sex spår känns dock lite snålt, det måste givetvis bli fler album. 
Till innehållet: Ytterst behagligt känns det att få njuta av inledningsspåret, Joni Mitchells Both Sides Now. För mig har den ofta känts uttjatad, så skönt att här få höra den här i ny fräschör, framfört med enkla med ändå sofistikerade medel. Sådant är också möjligt. Felder och Parks After the rain tilltalar mig också, här har Stína Ágústsdóttir själv skrivit texten, Dogs av Damien Rice gillar jag också. Titelspåret, The Whale, tar jag inte till mig, kanske man måste vara islänning för det? 
Hela trion har Sverigekopplingar, så i sinom postcovidtid kanske vi får höra dem live. Till dess, njut av albumet The Whale. 

Thomas Wihlman

The Whale 
Stína Ágústsdóttir Trio
Label: Smekkleysa
Distribution: Border
Studio/inspelning: Sundlaugin

Ibland känns det nästan som om musikvärlden drivs framåt av kvinnor. Samtidigt drivs den bakåt av Christer Björkman.

Nightbird, foto Aino Aksenja

Med detta vill jag ha sagt att det skrivs och görs mycket bra musik av kvinnor, sådan populärmusik (om vi nu kan använda ordet) som aldrig skulle få förekomma i en melodifestival. Fortfarande finns det emellertid arenor som har en manlig dominans, som den moderna klassiska musiken eller konstmusiken.

Nightbird, alias Anna-Stina Jungerstam får nog vänta på sin melodifestivals-inbjudan. Jag är långt ifrån säker på att hon vill ha den eller kommer att ta den. Inte heller blir det en plats på Sollidenscenen och Allsången. Det är inte med nödvändighet något negativt, kanske snarare tvärtom.

För en tid sedan släppte Nightbird sitt första album, lämpligt nog också med titeln Nightbird. 
Hennes röst är kraftfull, näst intill metallisk. På samma sätt klingar gitarren, kraftfullt, men samtidigt understödjande sångerskan.

Vid en första lyssning var jag lite tveksam, men nu är jag säker, jag gillar det här. En tämligen oetablerad artist som är riktigt säker i sitt skapande. Som är sin egen, även om vi för all del kan ana lite blues, lite jazz, ja till och med klanger som för tankarna till elektronisk musik, konstmusik och experimentell musik. En slide guitar understryker bluesen och tar oss bakåt i tiden, medan andra klanger för oss mot framtiden. Därmed kanske etiketten tidlös kan vara lämplig.

Produktionen och mixningen är gjord av Katharina Nutall och Linus Andersson, ett perfekt jobb son lyfter fram Nightbirds egenart. Linus har till exempel producerat Ane Bruen. Den här duon kan sina saker.

I det egenskrivna materialet finns inget som självklart sticker ut som extra bra. Singing in the rain, Worn-out Blues och On my mind är de som kanske lyfter lite grand över det övriga materialet. Kanske är materialet lite för likartat, det är nog albumet största svaghet.

Till skillnad mot en del andra finlandssvenskar, Jungerstam har sina rötter i österbottniska Vasa, sjunger Nightbird på engelska. Finländare som sjunger på svenska, som Fredrik Furu och Frida Andersson, har av naturliga skäl en begränsad hemmamarknad när den finlandssvenska minoriteten i Finland är knappt 300 000 personer. Men för alla tre gäller att det är en kamp att slå sig fram på den svenska marknaden.

Nu tror jag ändå att det kan komma att gå bra för alla de här tre begåvningarna. Det finns dessutom möjlighet att höra Nightbird live i Sverige under våren och sommaren, till exempel på Twang i Stockholm 24 maj.

Thomas Wihlman , 2016

Nya vindar i gammal melodifestival och kanske svenskt bidrag på meänkieli nästa år.

Jag noterar i mitt Facebookflöde att det finns vänner som djupt ogillar att Portugal vann årets Eurovisionsfestival. Nu är jag inte sån att jag spolar vänner även om jag ”couldn´t disagree more”.

Det är nämligen helt ohemult skönt att usel schlagerdisko i år fick ge sig för melodi, musikalitet och personligt uttryck – och jag syftar då inte bara på Portugal. Här fanns också det fina belgiska bidraget, det ungerska och en del annat.

När jag förra året hade det journalistiska uppdraget att bevaka Stockholmsfestivalen var det två saker som slog mig: En professionell organisation, näst intill ofelbar. Massor med människor som på kort tid ska förmås att funka tillsammans och till exempel mellan två nummer hinna flytta om och städa på scenen (det ser ni aldrig i er tv-ruta). Den svenska kompetensen kom till räddning även i år, för att Ukraina skulle klara av produktionen. 

Jag noterade också då, från repetitioner, presskonferenser och annat att många deltagandeartister verkligen var professionella i sina framföranden men också välutbildade rent musikaliskt. Så tycks det ha varit även i år. Töntartisterna tycks ha försvunnit till barnkammaren, hej då, Sean-Bananerna! 

Tyvärr får inte alla artister det låtmaterial de förtjänar. Årets semifinaler gav flera prov på sådant. Men det uppvägs av att bra låtar på hemlandsspråk placerade sig väl, inte minst nämnda bidraget från Portugal. Så Sverige, det gick bra för professionella men lite tråkiga träiga Robin Bengtsson, nästa år blir det väl något på jiddisch, meänkieli, romani, finska eller varför inte svenska?

Thomas Wihlman, 2017

Har Sverige någon countrymusik att tala om? Ja, den finns. Men ska det handla om något riktigt kraftfullt då får man importera det. Från Finland t.ex.
Jag talar om Mikaela Finne, född i finlandssvenska Vasa, men bosatt i Stockholm sedan några år. Soloartist sedan 2014. 
Sakta har Mikaela arbetat sig fram i karriären. Mängder av spelningar i källare och andra små lokaler. Sådant ger erfarenhet, och erfarenhet är också vad Mikaela sökte nyligen i Nashville. Nu ger all denna strävan resultat. I år med spelningar utomlands och placeringar på spellistor både i Storbritannien och i USA. 
Ett starkt bevis på Mikaelas ambitioner är det första fullängdsalbumet, med titeln Mikaela Finne, som just släppts. Titeln är helt naturlig, det är till stor del musik som hon skrivit själv, med undantag från ett spår från Townes van Zandt och ett från Bruce Springsteen. 

Vi möter countryrockiga Package full of heartache och Stay. Home Sweet Home är en hyllning till de österbottniska rötterna. Avslutningsspåret The World Song är starkt, även om jag gärna lyft fram Mikaelas röst en aning mer på bekostnad av ackompanjemanget. 
Sällan hör man en så stark röst på ett debutalbum. Sällan hör man en svensk, nåja finlandssvensk, artist som behärskar engelskan (eller snarare amerikanskan) så väl. Sällan hör man ett debutalbum med så många starka låtar. Sällan hör man ett sådant svenskt countryalbum.
Grammynominerade Oscar Harryson har producerat och satt sin kvalitetsstämpel på ett debutalbum som lovar mer, mycket mer. 

Thomas Wihlman, 2019

Mikaela Finne
Mikaela Finne
Producent: Oscar Harryson
Digitalt tillgänglig på Spotify, Apple Music etc.

Jag måste förstås inleda med att jag har en viss pessimism när det gäller vissa musikaliska uttryck i svensk folkmusiktradition, för kulning och entonig sång med lika entoniga instrument på en bergsknalle i Dalarna. Fäbodar, go away.

Kort sagt, inte my cup of tea. Men man måste utmana sina fördomar, till och med sina älsklingsfördomar måste man ta kål på.

Så okey, Irmelins album Upp, deras femte, är bra, riktigt bra. Det visar att traditionell musik kan utvecklas utan att man tar kål på det ursprungliga. För det är det Irmelin (Eva Rune, Karin Ericsson Back och Maria Misgeld) gör, utvecklar alltså. Och att de kan göra det är för att de är så grundligt skolade, inga entusiastiska amatörer. Musikhögskolan och en massa andra erfarenheter har satt sina spår. Stämmorna sitter som de ska, och texterna har en ton som kan ses som lätt ironisk – vi sitter alla i samma båt, t.ex. Tänk vilken nytta man kan ha av gamla ordspråk.

Nu ska jag inte heller förleda läsaren tro att detta är väldigt provinsiellt förankrat. Snarare tror jag att Irmelin bottnar i en mer nordisk folkton, vilket till exempel märks i en antydan till färöisk kvaddans i Fan i båten. Så det är ju inte bara uttrycksfulla röster, som jobbar fint tillsammans, vi hör, utan också en viss rytm. Och när Irmelin nu tagit fan i båten, kanske det blir något mer rappigt framöver. 

Ytterligare en sak att notera, det talande ordet, viskningar, antydningar som kanske ibland är lite svårfångade men inte oväsentliga för en del styckens karaktär. Ett spännande musikaliskt grepp. 

Så min pessimism övergår i optimism. Det går att förnya det som jag tycker minst om i svensk folkmusiktradition. Kill your darlings, nja kanske inte, men tufsa till lite går bra.
Dessutom: lysande studiojobb av Otto Wellton och Petter Berndalen.

Thomas Wihlman, 2020

Irmelin. Upp.

Skivbolag: Playing with music, PWN30.

Medverkande: 
Eva Rune Voice, Ocarinas, Body Percussion, Piano
Karin Ericsson Back Voice, Ocarinas, Body Percussion, Hang, Percussion
Maria Misgeld Voice, Ocarinas, Body Percussion, Glass bottles