Musikrecensioner

På 1980-talet frilansade jag lite med artiklar som innehöll konsertrecensioner. Hösten 2015 tog jag upp skrivande om musik, här hittar du många av mina recensioner från hösten 2015 och framåt samt annat som har med musik eller artister att göra.

Musik, Musikrecensioner

Eric Bibb – musikalisk bredd, allvar och charm

Eric Bibb på Scalateatern. Foto: Leo Ahmed.

År 2022 hade jag förmånen att besöka en fullsatt Scalateater och de liveföreställning om Eric Bibb gjorde där, tillsammans med ett antal skickliga artister och musiker. Året efter kom ett album Ridin’, och i samband med detta jag hade tillfälle att känna på Atlantisstudions miljö där finslipning gjordes.

Eric har många fans, han nomineras till Grammys och Grammis men pricken över i-et har inte riktigt satts. Men vi vet, trots detta, vad han går för och det nya albumet Eric Bibb Live at the Scala Theatre är verkligen beviset för det. Scalainspelningen var förvisso lite rörig, omtagningar gjordes men när detta skalats bort på albumet så bevisar det att Eric verkligen är värd alla nomineringar och för eller senare att den musikaliska kvalitén bakom alla nomineringar, alla fina konserter, alla skivor de finns där. Det är en musikalisk världsartist av svart kulör vi har bosatt i den sörmländska myllan.

Familjebild från Scalateatern. Ulrika Bibb, Eric Bibb, Sarah Dawn Finer – halvsyster till Rennie Mirro (till höger). Foto Leo Ahmed.

Albumet i sig – ja, idel ädel musikadel, makalöst bra framfört och ett musikaliskt spektrum som når fram till skotsk folkmusik, country, så klart blues med pregnanta texter som visar brutal förföljelse mot människor med svart hudfärg.

Med andra ord: Om du inte redan gjort det, slå på din Spotify, din cdspelare, ja, vad du än brukar använda. Du har en högtidsstund framför dig. Jag har mina favoriter på albumet, du kommer att ha dina – sådant är Eric Bibbs musikskapande.

Eric Bibb Live at the Scala Theatre

Producent: Glen Scott

Exekutiv producent: Jesper Wikström

Skivbolag: Repute Records Ltd

Text: Thomas Wihlman

Musik, Musikrecensioner

Tur att Amanda Ginsburg kan skratta

Amanda Ginsburg. Filip Ekestubbe. Ett antal briljanta musiker. Snygg produktion. Ibland romantiskt. Ibland svängigt. Ofta charmigt. 

I romans på distans tas Theodorakis-greppet. Två låtar blir en (ja, publiken applåderar och tror att det är slut efter den första). 

Och sen, ja, sen. Amanda är alldeles sin egen och musiken flödar fram, ibland som en stillsam bäck, ibland som Svartån i Västerås. 

Lite mer gillar jag här: Var det mot mig du log. Jag borde inte måste vilja. Romans på distans. Höst. Eller ska jag räkna upp alla de nio låtarna? Nej, kanske jag gillar alla lika bra?

Nåja, hitta dina egna favoriter. Om du måste.

Bra att texterna finns med i ett häfte, men typografiskt och färgmässigt kunde det gjorts mer lättläst. Det är ungefär det man kan anmärka på.

Thomas Wihlman

Albumets titel:

Tur att jag kan skratta

Utgivning: Ladybird

Producenter: Amanda Ginsburg, Filip Ekestubbe.

Sång: Amanda Ginsburg. Piano: Filip Ekestubbe. Kontrabas: Anders Fjeldstad. Trummor: Snorre Kirk. Gästmusiker: Tobias Wiklund (kornett), Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett, Klas Toresson (klarinett), Lisa Grotherus (basklarinett).  

Inspelat på Rixmixningsverket.

Musik, Musikrecensioner

Orossjäl på musikalisk resa

Eva Hillered är kanske en artist som går lite under radarn. Men forskar man lite så framträder en hel del. Så till exempel är hon nu ute med sin nionde soloskiva. Hon skriver mycket musik, ja till och med så mycket att hon fann det nödvändigt att ge ut boken ”Lathund för låtskrivare”. Hon är utbildad musiklärare och verksam som sångpedagog (jag tackar för tipsen).

Så var det där med den nionde plattan. Nu i samarbete med flera producenter, men Hillered själv är också medproducent. Ett samarbete med flitige Daniel Östersjö som spelar bas, piano och cello här är dessutom märkbart. Samme Östersjö deltar också i pjäsen Mormor, mamma och jag som har premiär 6 april.

Kanske är Orossjäl, albumets titel, något som karakteriserar både Hillered och Östersjö. Både skivan och föreställningen är resultatet av en inre resa, säger Eva själv. Så kan det förstås vara.

Samma resa tycker jag hon företar i musikens värld, eller kanske mer precis uttryckt – här finns upptäckarglädje gestaltat i form av folkrock, americana, visor och mer. Jag gillar det här, mångsidigheten och en röst som är personlig och kan variera sig.

Jag lyfter inte fram något särskilt spår utan säg bara: upptäck själv, du kan bli rikligt belönad.

Thomas Wihlman

Album:Orossjäl

Artist: Eva Hillered

Bolag: Hill Songs. HILLCD025.

Musik, Musikrecensioner

Elegans och lekfullhet eller skickligt och energiskt

Jag måste erkänna att min finska har uppenbara brister men jag vet nog vad lauluja rakkaudest står för, alltså ungefär sånger om kärlek. Och när Sanna Ruohoniemi sjunger så känner jag att det innebär sånger till kärleken men också kärlek till tonerna där musiken väcker känslorna. Som till exempel i ”Helsinki Mun”, där Sakta vi gå igenom stan blivit omplacerad till Itämeren tytär (Östersjöns dotter, Helsingfors). Vi glömmer i Sannas version lätt det amerikanska originalet och till och med den svenska versionen, den zetterlundska, och i mina tankar promenerar jag på Alexen mot Senatstorget.

I ett välklingande samspel, så snyggt producerat, visar denna fina jazzexport från Finland till Sverige och musikerna här både bredd, elegans och lekfullhet, såväl i egna tonsättningar som vid inlån men också genom grävande i traditionen. Jag vet en dejlig rosa är ett fint exempel, inte extremt nyskapande men snyggt bearbetat. Uppenbarligen har Sanna här hamnat i rätt miljö samtidigt som hon utvecklar sin musikaliska begåvning på ett omväxlande och kreativt sätt, inte minst i de egna konpositionerna som i titellåten ”Let everything happen”.

Sanna Ruohoniemi lyssnade jag först till på Finska Kyrkan i Stockholm för några år sedan och detta album visar att hennes utveckling fortsätter i en positiv riktning, hon blir allt säkrare och personligare i det vokala uttrycket. Det uttrycket stöds här också av de utmärkta musikerna, Fredrik Lindborg, Daniel Tilling, Lars Ekman och Daniel Olsson samt av Joona Toivanen med arrangemang.

Sanna Ruohoniemi, Let Everything Happen.

Inspelad i Atlantis-studion, Stockholm.

Skivbolag: Eclipse Music

Medan Sanna Ruohoniemi är ett relativt nytt namn på den svenska jazzscenen är Peter Asplund en känd och erfaren artist som har många, många lyssnare. Ett nytt album från honom väcker uppseende. Det är påkostat och energiskt, med den skicklige Asplund, och med hans likaledes skickliga musiker Lars Jansson (piano), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay, trummor. Dessutom och inte minst Göteborg Wind Orchestra.

Albumet innehåller en del standards. Till exempel Moon River. Igen. Den kortaste låten av totalt 8 klockas till 6 minuter 18 sekunder. För egen del skulle jag nog säga att ”less is more”. Kanske är det roligare att beskåda och lyssna till live. Självklart är det skickligt gjort, uppstyrt (om man nu kan använda ett sådant ord här) av producenterna Matts Hålling och Peter själv.

Kanske är det i stället så att Asplund skulle gå nya vägar. Jag gillar den personliga tolkningen av Sondheims Send in the Clowns men kanske allra mest Peter Asplunds egen ”Live out loud”, där också Emmalisa Hallander bidrar vokalt. Kanske skulle hon varit med på flera spår?

Så, ambitiöst men går inte riktigt fram ändå till mig. Proffsigt, verkligen. Jag återvänder till Sanna Rouhuniemis album, där hon också citerar Rilke, ”Just keep going, no feeling is final”. Kanske är det just det jag borde säga till Peter Asplund, om vi möts.

Peter Asplund, Out of this world

Inspelad på Göteborgsoperan

Skivbolag: Prophone

Thomas Wihlman

Musik, Musikrecensioner

Fredagsbetraktelsen, Rickfors, Evenstad, Folk och Rackare

Mikael Rickfors

Mikael Rickfors är i fin form, trots genomgången covid och andra sjukdomar. Jag är på Musikplats P4, livescenen i Sveriges Radios hus. Fullsatt, radiosändning live och en spelning som rör sig rutinerat mellan irländsk folkmusik, rock och blues.

En av Sveriges bästa låtskrivare. Dessutom en av rocksveriges bästa röster, fortfarande, trots 74 år. Internationell toppklass helt enkelt. Nu med ett nytt album ute, titeln Mikael Rickfors, helt enkelt.

Kanske gillade jag förra spelningen på Musikplats P4 strax före covid ännu lite bättre, med sin lilla mindre sättning. Smaken är olika, men slutsatsen blir hur som helst, Rickfors har ett låtmaterial som är så varierat, så bra.

Nu är turnerandet i gång runt om i landet, och med avstickare till Finland, ända fram till hösten. Du kommer väl?  

Mikael Rickfors, Eagle Records, distribution Border.

Producent: Örjan Englund.

Terese Lien Evenstad, pressfoto Rickard Olausson

Terese Lien Evenstad

Förväntade mig kanske lite ”tråkjazz” men blir så positivt överraskad när jag lyssnar på Terese Lien Evenstads tredje album, Movement, som kom ut alldeles nyligen. Hon står ocksä för komponerandet.

Kraftfullt och energifullt, dynamiskt, men ändå lite varierat och också lite med folkmusikdtoner. Självklart hennes fiol intar en viktig roll men det finns också ett fint samspel med pianisten Fabian Kallerdahl, bassisten Arvid Jullander, trumspelaren Peter Danemo, and Alexander Ivarsson på klarinett.

Jag vet inte riktigt om jag vill sätta något spår här före de andra, det är varierat så att alltid något passar oavsett vilket humör jag är på. Så Terese Lien Evenstad är en välutbildad musiker, ja, helt enkelt en stjärna på hur hon använder sim kompetens.

Terese Lien Evenstad, Movement, Berthold Records.

Folk och Rackare

Folk och rackare, den legendariska folkmusikgruppen, har inte mött stockholmspubliken sedan 1985, även om de haft lite återföreningsförsök på andra platser. Men stockholmsbesöket är efterlängtat och de möter en jublande och stor publik i stora salen på Scenkonstmuseet, när de gör en livekonsert på en och en halv timme där.

Det är rutinerat, charmigt och trevligt. Men nog märks det lite att man inte står på scen ofta och inte har ett långt, gemensamt, genomrepat turnerandet i bagaget. Kul ändå, och väl värt att lyssna på ändå.

Thomas Wihlman

Musik, Musikrecensioner

Bartosiks musikaliska landskap

Tuulikki Bartosik, dragspelare, från Estland, bosatt i Stockholm. Jag har lyssnat till Tuulikki tidigare, både hennes album och live. Jag minns att hon berättade om hur hon vandrade i de estniska skogarna, jag minns hur hon använde sitt dragspel.

Nu är hon aktuell med ett nytt album, ”Playscapes”. Det finns nog lite Estland i detta också, som i spåret ”Reval: Pettäsaamislugu” (Reval är ett gammalt namn för Tallinn). Men också så mycket annat, både musikaliskt i sig och de musikaliska miljöer som speglas (som till exempel sandkornen på en strand i Robertsfors).

Inget snack. Det är ett extraordinärt album. I ”London” möter vi storstaden, i min ljudupplevelse i alla fall, tunnelbanan, trafiken, myllret av människor, den höga pulsen. Energin. I nästa spår, ”Helsinki” är vi i en annan stad, människor vandrar på Alexen, spårvagnarna rasslar, kanske vi tar en tur med båten till Sveaborg.

Tuulikki Bartosik, foto Ingridient

Vad betyder detta? Två saker: Ljudminnen, Tuulikkis egna, från olika platser, och de dofter och ljud som vi kanske själva har upplevt. De förenas hos lyssnaren i en musikalisk och rytmiskt varierad upplevelse. Vi reser i miljöer allt ifrån det lantliga Võrumaa till Stockholm och mångmiljonstaden London. Om det är en fördel att jag själv varit på nästan alla platser där Bartosiks musikaliska upplevelser gett henne inspiration vet jag inte, kanske kan man vända på det om du inte gjort det: Omsätt Tuulikki Bartosiks musik till en egen verklighetsbild.

Så, på Playscape är det en Bartosik som rest vidare, har tagit på sig ljudteknikermössan, skapat suggestiva ljud och vibrerande rytmer, låter dragspelet (som ändå finns där) få en mindre framträdande plats. Enkelt uttryckt: Ett alldeles extraordinärt album. Med all rätta uppmärksammat runt om i världen.

Thomas Wihlman

Playscapes, Tuulikki Bartosik.

Skivbolag; Efni (Bartosiks eget)

Producerat av Sander Mölder och Tuulikki Bartosik

All musik komponerad av Tuulikki Bartosik

Mixad och mastrad av Siim Mäesalu

Inspelat i estniska radions studio, Rävala 8 och Tuulikis hemstudio

Musikrecensioner

Musiksvepet Januari: Abrahamson, ro.t, Lövmark

Det nya året har fört med sig en del fina och trevliga skivreleaser. I ett helt ovetenskapligt urval, utifrån mina egna preferenser, vill jag lyfta fram några.

Jennie Abrahamson har kommit ut med nya albumet ”Kärlek och Makt”. Jag ber om ursäkt Jennie, har inte lyssnat ordentligt på dig tidigare. Jennie Abrahamson är artist och kompositör och har gett ut fem soloalbum tidigare. En fin röst helt enkelt. Samarbeten med Ane Brun och Eva Dahlgren ingår i meritportföljen liksom duett med Peter Gabriel. Mina favoritspår Gammal Sjö, Falla och Jag har sett dig i alla ljus. Musik och text på alla spår av Jennie, med undantag av Anna McGarrigles ”Hjärtat like ett hjul (Heart like a wheel)”. Den senare når inte riktigt upp till den magiska originalversionen, Linda Ronstadt har också gjort den, men väl värd att lyssna på likafullt.  Albumet ges ut på egna skivbolaget How Sweet the Sound.


Kärlek och Makt, Jennie Abrahamson

Jag gillar när man tonsätter svensk poesi, i synnerhet när trion ro.t gör det så fint som det görs på albumet ”Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm”, som kom ut för ett par år sedan. Som en fin försmak ett nytt album (snart) finns nu ett spår ute baserat på Stagnelius (1793–1823) poesi, singeln ”I blomman, i solen Amanda jag ser.”  Enkelt, men så vacker, ja faktiskt helt underbart. Stagnelius tillhör ju egentligen våra stora diktare, men kanske ändå är lite bortglömd. Sägs ha påverkat till exempel Gunnar Ekelöf och en liten fågel viskar i mitt högra öra att Ekelöf kan bli aktuell i ett annat sammanhang, på ett annat språk. Detta i det projekt som Jan Hammarlund driver i projektet Nordic Source på skivbolaget Comedia, där flera artister, däribland ro.t med Stagnelius, har tonsatt och översatt svensk poesi och visa för en utländsk marknad. Ro.ts nya album heter ”Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer” och släpps 8 februari på Comedia.

Alexander Lövmark. Live Bird, live in Gothenburg. En skiva som är värd att lyssna på för er som gillar traditionell jazz. Så här är det musik av Strayhorn och Jobim, till exempel, med också lite Lövmark-komponerat, som gäller. Välljudande liveskiva, med duktiga musiker, producerad av Lövmark själv. Alexanders röst skulle gärna få lyftas fram mer i förhållande till kompet, en inte ovanlig företeelse. Skivan har fått ett entusiastisk mottagande och Lövmarks konserter är uppskattade, men riktigt min cup of tea är det trots allt inte – men kanske din? Skivbolag: Prophone.

Thomas Wihlman

Musikrecensioner, Reportage och essäer

Cumbia, grodor och midsommar

Syntolkning: På scenen Alberto Barros och hans orkester. De spelar El Viejo del Sombreron, en låt i musikstilen cumbia.

Jag kan konstatera att jag lyckats genomleva ännu en midsommar utan att dansa ”små grodorna”. Senast jag dansade denna tragiska visa var på Hotel Pribaltiskaya i dåvarande Leningrad på 80-talet, tillsammans med ett gäng medresenär och övervakad av hotellpersonal och säkerhetstjänst med frusna ansikten.

Jämlikhetens förlovade land manifesterade verkligen hur apart ”små grodorna” är, där grodorna hånas för att de saknar öron och svansar. Inte minst tragiskt är att de anses vara ”lustiga att se”, motsatsen till allas lika värde.

I stället för de små grodorna har jag under midsommarhelgen hängett mig åt colombiansk cumbia, särskilt när Alberto Barros och hans orkester framför ”El viejo del Sombrerón (Den gamle med hatten”). Denna cumbia är inte bara svängig, den har en upplyftande text med respekt för åldrande. När Barros dessutom styr sin orkester med armar och trombon är han så långt man kan komma från den svenske trombonisten Nils Landgren, den senare agerar som han vore en staty av Carl Milles i jämförelse. Barros sångare rör sig envetet till rytmen i ”El viejo del sombrerón”, markerat av höfternas och rumpans rörelser.

När man sedan utbrister i ”con el pi-pi, con el pi-pi”” finns det underförstådda budskapet och hälsningen till den svenska sommaren och fåglarnas kvittrande i den ljusa natten. I ”El viejo del sombrerón” får människan vara människa och fågeln vara fågel, i rak motsats till det förakt för de lustiga små grodorna som den svenska visan uttrycker. Det världsomspännande indikeras också i att videon är gjord i Mexico. ¡Viva la Cumbia Colombiana! ¡Arriba Mexico!

Musikrecensioner

Tonsatt svensk poesi – tidlöst och vackert

För ett par veckor sedan kom svensk-sydafrikanskt tyska duon Fjarill med sitt nionde album, Poësi. Albumet stärker tanken att poesi kan ge ett tydligt avstamp för vackra kompositioner och att bra poesi också är tidlös. På det här albumet är det Nelly Sachs och Pär Lagerkvists dikter som tonsatts.

Fjarill är baserade i Hamburg och består av svenska Aino Löwenmark och sydafrikanska (tyskspråkiga) Hanmari Spiegel.

Den svensk-tyska kopplingen finner vi också hos Nelly Sachs. Hon var ju en tysk poet med judisk bakgrund som tack vare insatser av Selma Lagerlöf kunde komma till Sverige och bodde i vårt land till sin död 1970. År 1966 tilldelades Nelly Sachs Nobelpriset i litteratur. Nobelpriset fick också den svenske poeten, dramatikern m.m. Lagerkvist 1951.

Det finns mycket gott att säga om Fjarrils tolkningar och om hela albumet Poësi. Kompetent och känsligt utfört, väl producerat, melodiskt. Väl tonsatt, som till exempel i Det goda varma skenet. Modernt, folkrockigt. Aino har också en kraftfull röst.

Något lite faller dock produktionen in i kardinalfelet numera, att inte låta rösten få chans att bära viktiga och känsliga texter – högklassig känslig poesi måste få tala för sig självt och inte trängas tillbaka av för starkt och multiinstrumentellt ackompanjemang. Less is more.

Vi kan också prata om en trend. Poësi-tonsättningar är en genre som tycks växa. Nyligen kom Ellen Sundberg, singer-songwriter, med albumet Ett bloss för Bodil Malmsten.  Visst är det märkligt att båda är födda i den lilla jämtländska byn, småorten Bjärme? 

Malmsten uppmuntrade Sundberg att sjunga på svenska och hittills har hon gjort detta med visor av Kjell Höglund och med tonsättningar av Malmstens poesi. Resultatet är förnämligt, inte minst tycker jag om tonsättningen av Malmstens Ett bloss för moster Lillie, på det nya albumet.  

För mig finns ändå fortfarande det starkaste avtrycket av tonsatt svensk poesi i Adda Jabbaris album Röst är det som återstår, där intensitet och känslighet förenas i egna kompositioner och tolkningar av Karin Boye. Dessutom spännande kombinerat med persiskan i tonsättningar av Forough Farrokhzads poesi.

Det tycks som att poesitolkningar är mest ett kvinnligt fenomen. Männen skriver sina egna texter, typ Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Kanske vi får gå tillbaka till Sven-Ingvars Frödingtolkningar eller till Thorsteins Bergmans album med Dan Anderssons poesi. Vackrare kan det knappast bli när gitarren och dragspelet ackompanjerar Thorsteins tydliga textning och pregnanta röst i till exempel Till min syster eller i Omkring tiggaren från Loussa.  Men självklart är också Sofia Karlssons tolkningar värda att lyssna på.

Nu ser jag fram emot att flera svenska (och gärna också finlandssvenska) poeter tonsätts eller att det görs nya tonsättningar och tolkningar. Aida Jabbari? Edith Södergran?

Thomas Wihlman

Nämnda album

Ellen Sundberg, Ett bloss för Bodil Malmsten, Teg Publishing, 2021

Fjarill, Poësi, Butter&Fly/Indigo, 2021

Thorsten Bergman, Dan Andersson, Parlophone 1967

Aida Jabbari, Röst är det som återstår, egen utgivning, 2019

Musikrecensioner

The Whale

Jag läser att valarna är havets jazzmusiker. Kanske är det därför titellåten i det nya albumet från jazzgruppen Stína Ágústsdóttir Trio heter The Whale. Alla medverkande på albumet är dessutom islänningar, så vi hittar också en annan koppling till valen, till den isländska valen och kanske också valfångsten.

Sångerskan Stína Ágústsdóttir är ett stort namn på Island, som också hörts internationellt. Hon fått ge sitt namn åt Stína Áugustdóttir Trio och men i den vill jag gärna lyfta fram också de andra medverkande. Det handlar om pianisten och kompositören Anna Gréta Sigur∂ardóttir och gitarristen Mikael Máni Ásmundsson, som båda ger Stínas tydliga, kraftfulla men samtidigt behagliga och nyanserade röst ett fint understöd utan också samspelar med varann på allra bästa sätt. Mikaels gitarrspel går från basklanger till harpoliknande uttryck, och samma variation hittar man hos Anna Gréta.
Experimentellt är det inte, även om albumet är utgivet på Björks bolag Smekkleysa och även om Stína hintat om kommande Björkinfluerat material. I stället är det mer traditionellt, men trots det raffinerat och elegant. Sex spår känns dock lite snålt, det måste givetvis bli fler album. 
Till innehållet: Ytterst behagligt känns det att få njuta av inledningsspåret, Joni Mitchells Both Sides Now. För mig har den ofta känts uttjatad, så skönt att här få höra den här i ny fräschör, framfört med enkla med ändå sofistikerade medel. Sådant är också möjligt. Felder och Parks After the rain tilltalar mig också, här har Stína Ágústsdóttir själv skrivit texten, Dogs av Damien Rice gillar jag också. Titelspåret, The Whale, tar jag inte till mig, kanske man måste vara islänning för det? 
Hela trion har Sverigekopplingar, så i sinom postcovidtid kanske vi får höra dem live. Till dess, njut av albumet The Whale. 

Thomas Wihlman

The Whale 
Stína Ágústsdóttir Trio
Label: Smekkleysa
Distribution: Border
Studio/inspelning: Sundlaugin

View More