Mikael Rickfors är i fin form, trots genomgången covid och andra sjukdomar. Jag är på Musikplats P4, livescenen i Sveriges Radios hus. Fullsatt, radiosändning live och en spelning som rör sig rutinerat mellan irländsk folkmusik, rock och blues.
En av Sveriges bästa låtskrivare. Dessutom en av rocksveriges bästa röster, fortfarande, trots 74 år. Internationell toppklass helt enkelt. Nu med ett nytt album ute, titeln Mikael Rickfors, helt enkelt.
Kanske gillade jag förra spelningen på Musikplats P4 strax före covid ännu lite bättre, med sin lilla mindre sättning. Smaken är olika, men slutsatsen blir hur som helst, Rickfors har ett låtmaterial som är så varierat, så bra.
Nu är turnerandet i gång runt om i landet, och med avstickare till Finland, ända fram till hösten. Du kommer väl?
Mikael Rickfors, Eagle Records, distribution Border.
Producent: Örjan Englund.
Terese Lien Evenstad, pressfoto Rickard Olausson
Terese Lien Evenstad
Förväntade mig kanske lite ”tråkjazz” men blir så positivt överraskad när jag lyssnar på Terese Lien Evenstads tredje album, Movement, som kom ut alldeles nyligen. Hon står ocksä för komponerandet.
Kraftfullt och energifullt, dynamiskt, men ändå lite varierat och också lite med folkmusikdtoner. Självklart hennes fiol intar en viktig roll men det finns också ett fint samspel med pianisten Fabian Kallerdahl, bassisten Arvid Jullander, trumspelaren Peter Danemo, and Alexander Ivarsson på klarinett.
Jag vet inte riktigt om jag vill sätta något spår här före de andra, det är varierat så att alltid något passar oavsett vilket humör jag är på. Så Terese Lien Evenstad är en välutbildad musiker, ja, helt enkelt en stjärna på hur hon använder sim kompetens.
Terese Lien Evenstad, Movement, Berthold Records.
Folk och Rackare
Folk och rackare, den legendariska folkmusikgruppen, har inte mött stockholmspubliken sedan 1985, även om de haft lite återföreningsförsök på andra platser. Men stockholmsbesöket är efterlängtat och de möter en jublande och stor publik i stora salen på Scenkonstmuseet, när de gör en livekonsert på en och en halv timme där.
Det är rutinerat, charmigt och trevligt. Men nog märks det lite att man inte står på scen ofta och inte har ett långt, gemensamt, genomrepat turnerandet i bagaget. Kul ändå, och väl värt att lyssna på ändå.
För ett par månader släppte Lisa Grotherus en skiva som redan blivit både omtalad och älskad, ”Musiken från Min berättelse”. Ursprunget var radioprogram om de stora ögonblicken som förändrar livet, som cancer, coronan, att lämna Jehovas vittnen, om ett barn med grav hjärnskada. Dramaten och Sveriges Radio gick samman för att göra en liveversion och Lisa blev tillfrågad att vara kompositör och musiker.
För mig fungerade ”Musiken från Min berättelse” som både ögonöppnare, bearbetare och musikalisk inspiration. Så jag ville gärna träffa och samtala med Lisa Grotherus, för att höra hennes egna tankar.
Som artist har man ju ofta levererat något, en konsert, en föreställning, en skiva och man går vidare. Även om Lisa är glad över skivan och responsen som den och hon fått är det ändå något som är fullbordat, som det brukar vara. Nu är jag inne i en ny skaparprocess, konstaterar hon. När allt är klart, producerat, släppt så lämnar man ju det och går vidare.
Lisa fortsätter dock: Även om jag är inne i något nytt är jag ändå glatt överraskad över hur människor uppskattat skivan, och dessutom över att människor tar till sig de olika spåren beroende på egna känslor och upplevelser.
Lisa Grotherus, foto Hedda Axelsson
Vad kan det då bli av det nya? Det är svårt att veta. Rent musikaliskt är Lisa väldigt mångsidig, instrumentalist med klarinett och basklarinett, men hon är också sångerska, kompositör och även textförfattare. På just ”Musiken från Min berättelse” tycker jag att hennes styrka som utmärkt sångerska kommer fram mer än någonsin.
Lisa nämner att hon ser två olika vägar med sin musik. Den ena, säger hon, är när jag vill berätta något, den andra vägen handlar mer om att lyfta fram musikens egen kraft. Kanske ska Min Berättelse hänföras till den första vägen, den senare uppkommer när Lisa musicerar, ofta med sina egna ensembler, utifrån instrumenten som hennes egen klarinett eller basklarinett (och jag blir inte förvånad om det är där ett kommande album hamnar).
Men man kan också diskutera huvudfårorna utifrån andra termer, och i detta sammanhang konstaterar Lisa Grotherus att folkmusik och jazz är det som ligger henne närmast. Kanske har hon under senare år blivit alltmer folkmusikinspirerad.
Men hur hamnade hon här, i denna musikvärld? Lisa är uppvuxen med musiken, med en pappa som är välkänd och mångsidig musiker. Han bidrar med mycket erfarenheter från branschen, säger Lisa, men också kring det rent musikaliska, kort sagt: en mentor att bolla tankar med.
Trots denna bakgrund och dessa förutsättningar var det inte självklart för henne att bli musiker. I stället blev det först studier i internationella relationer och vistelse i olika länder som Liberia och Palestina. Jag tolkar Lisa som att musiken från olika länder inte varit av avgörande vikt för henne, även om hon självklart lyssnat, men att detta ändå speglar hennes öppenhet för såväl den rent geografiska omvärlden som den musikaliska.
Till sist kom det dock ett avgörande ögonblick, när de internationella relationerna lades undan och drivkraften mot musiken var för stark. Så hon började sina musikstudier, först i folkhögskola och sedan på Musikhögskolan.
Det var fantastiskt att få träffa andra med samma drivkraft för musiken, berättar hon. Så även om hon sitter själv där i lyan och jobbar med musikaliska uppfinningar, så tolkar jag det, så föds många samarbeten i de olika ensembler hon drar i gång. Några blir förstås hennes allra närmaste, rent musikaliskt men kanske också som vänner och inspiratörer.
Hur ser då framtiden ut? Det jag möter är en strukturerad artist, som har koll på det egna korta perspektivet och det längre. Musikaliska idéer kan uppkomma under promenaden, kanske ute med den treåriga sonen, men ska sorteras in och numreras – sen får det kollas om de bär för ett fortsatt arbete. Gissningsvis är det detta strukturerade men också eftertänksamma förhållningsvis som gjort att hon efterfrågats i till exempel stipendiejury-nämnd, som hos Stim eller i Uppsala kommun.
Men utöver musiken då frågar jag? Jo, då. Dramatiken, teatern och berättandet har hon ju redan känt på. Men andra former, som till exempel konsten är hon inte heller främmande för.
Jag tackar för en trevlig pratstund, där på caféet och tar med mig en del tankar. De tankarna spar jag till framtiden, men det känns riktigt bra att ha träffat en så skicklig artist och musiker som dessutom är så kreativ och samtidigt strukturerad. Det där nya som snart ska sättas i gång, det ser jag verkligen fram emot, det kommer att bli bra.
Thomas Wihlman
Lisa Grotherus album ”Musiken från Min berättelse”, finns på Pacaya Records, distribution CD Bengans samt digitalt
Tuulikki Bartosik, dragspelare, från Estland, bosatt i Stockholm. Jag har lyssnat till Tuulikki tidigare, både hennes album och live. Jag minns att hon berättade om hur hon vandrade i de estniska skogarna, jag minns hur hon använde sitt dragspel.
Nu är hon aktuell med ett nytt album, ”Playscapes”. Det finns nog lite Estland i detta också, som i spåret ”Reval: Pettäsaamislugu” (Reval är ett gammalt namn för Tallinn). Men också så mycket annat, både musikaliskt i sig och de musikaliska miljöer som speglas (som till exempel sandkornen på en strand i Robertsfors).
Inget snack. Det är ett extraordinärt album. I ”London” möter vi storstaden, i min ljudupplevelse i alla fall, tunnelbanan, trafiken, myllret av människor, den höga pulsen. Energin. I nästa spår, ”Helsinki” är vi i en annan stad, människor vandrar på Alexen, spårvagnarna rasslar, kanske vi tar en tur med båten till Sveaborg.
Tuulikki Bartosik, foto Ingridient
Vad betyder detta? Två saker: Ljudminnen, Tuulikkis egna, från olika platser, och de dofter och ljud som vi kanske själva har upplevt. De förenas hos lyssnaren i en musikalisk och rytmiskt varierad upplevelse. Vi reser i miljöer allt ifrån det lantliga Võrumaa till Stockholm och mångmiljonstaden London. Om det är en fördel att jag själv varit på nästan alla platser där Bartosiks musikaliska upplevelser gett henne inspiration vet jag inte, kanske kan man vända på det om du inte gjort det: Omsätt Tuulikki Bartosiks musik till en egen verklighetsbild.
Så, på Playscape är det en Bartosik som rest vidare, har tagit på sig ljudteknikermössan, skapat suggestiva ljud och vibrerande rytmer, låter dragspelet (som ändå finns där) få en mindre framträdande plats. Enkelt uttryckt: Ett alldeles extraordinärt album. Med all rätta uppmärksammat runt om i världen.
Thomas Wihlman
Playscapes, Tuulikki Bartosik.
Skivbolag; Efni (Bartosiks eget)
Producerat av Sander Mölder och Tuulikki Bartosik
All musik komponerad av Tuulikki Bartosik
Mixad och mastrad av Siim Mäesalu
Inspelat i estniska radions studio, Rävala 8 och Tuulikis hemstudio
För ett par år sedan lyssnade jag till trion ro.t:s första album, ”Drömmarnas garn, dikter av Harriet Löwenhjelm”. Jag tyckte om det främst av två anledningar. Den första att det var lite vågat att det ge sig på den icke så kände Löwenhjelm, samtida med Edith Södergran och de avled båda i tuberkulos. Den andra var helt enkelt det musikaliska, välljudande och med tydlig textning.
Nu är ro.t på gång igen, men med en bredare litterär repertoar, i albumet ”Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer”. Och det är inte bara dessa tre, här finns också tonsatta dikter av Ulrica Caroline Widström, Thekla Knös, Anna Maria Lenngren, Emelie Björkstéen och Oskar Levertin. Vi går alltså nu i flera fall tillbaka till Bellmans tid, ungefär. Det här är riktigt spännande tycker jag.
Ro.t. har en fin förmåga att utifrån dessa äldre texter skapa moderna svenska visor som känns riktigt fräscha. Kanske är det just det melodiska som gjort att gruppen uppmärksammats även utomlands. Rebecca O´Nils som tonsatt dikterna refererar också själv till det rytmiska hos Stagnelius och Lenngren, och till det nästan schlageraktiga i Levertins ”Maj”. Det här är helt enkelt ett album som är värt att rekommendera till lyssning.
Thomas Wihlman
Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer
Ro.t består av
Rebecka O’Nils (sång) Jenny Klefbom (sång, tvärflöjt) William Bülow O’Nils (gitarr, sång). På albumet medverkar även Hubert Hjertling (kontrabas) samt Henry Klefbom (tramporgel, hammondorgel och piano, tillika producent)
”Min berättelse” är en programserie som Sveriges Radio initierade för några år sedan. Människor berättar om dramatiska händer i sina liv. Det handlar om självmord, covid, ALS, spädbarnsdöd och så vidare.
Programserien har utvecklats och vidgats, år för år. Ett av stegen var när Dramaten och Sveriges Radio samarbetade kring en liveversion.
Det senaste, och möjligen det sista steget, har blivit musik och finns nu på vinyl, CD och digitalt, tonsatt av musikern, kompositören, klarinettisten Lisa Grotherus och framfört av henne själv och skickliga musiker. Om det möjligen är det sista i detta sammanhang är det definitivt inte det sista vi hör av henne.
Lisa Grotherus, foto Gina Mannberg
De stora ögonblicken i livet, det är musik – för mig. Och det är kanske därför Lisa Grotherus musik träffar rätt eller så är det kanske helt enkelt: det låter så bra. Jag tror att alldeles oavsett vilket, har Grotherus komponerande här ett tonläge som kommer in i själen eller kanske ännu mer klyschigt kryper in under huden. Trots att det handlar om musik som tolkar berättelser från koncentrationsläger, eller handlar om barn med grav hjärnskada, om bröstcancer, om respirator och corona. Eller ytterligare, det är berättelsen som var förlaga till Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Lisa Grotherus, som komponist, som sångerska, som klarinettist, lyckas tillsammans med de sju andra mycket duktiga musikerna, trots berättelsernas innehåll få musiken att kännas behaglig och hoppgivande. Orsaken kan vara att det handlar om tonsättningar inspirerade av riktiga, självupplevda, berättelser, om svåra stunder i livet, men där människorna ändå orkar berätta och gå vidare även om såren kanske aldrig riktigt läks. Det är ärligt och förtroendeingivande, både som berättelse, text och komposition.
Ytterligare en orsak kan vara Grotherus egen person och egna erfarenheter, där utöver teoretiska studier om internationella relationer hon har upplevt praktiken i Liberia och Palestina.
Kanske är det också så som musik, med dessa insikter, fungerar som allra bäst. Alla människor möter i sitt liv sådana händelser som skakar om en, som är omvälvande, skapar förtvivlan – det är då musiken kan ge tröst, kanske till och med styrka. Det är det som finns här, med livet självt som bakgrund, så fint fångat i ett 25 minuters album, i korta episoder omväxlande med lite längre spår.
Omvälvande händelser bearbetar vi på olika sätt. En del av oss söker sin tillflykt till musiken, som fyller en viktig funktion för oss. Så var det för mig när hustrun gick bort i bröstcancer, en liknande situation återges i ett av spåren. Så var det när det lilla barnbarnet avled, tre veckor gammalt, efter en förtvivlad kamp där sjukhuspersonal och all teknik inte kunde besegra hjärtproblemen.
Då var musiken till Dan Anderssons dikt ”Den hemlöse”, som tonsattes av bland annat Gunde Johansson (dikten i sin helhet finns på projekt Runeberg, http://runeberg.org/daefter/55.html), en tröst. Och jag spelade den om och om igen. Det kanske behövs en religiös tro för att dikten ska ha sin styrka, det vet jag inte. Men ett par rader mot slutet i Dan Anderssons långa dikt lyder:
Jag skall gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus, och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten, där ingen mer går ut, och jag skall sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.
Grotherus musik fyller samma funktion. Den lilla kom till världen. Storebror blev så stolt över att han blev just det, storebror. Lite bomull i bistra tider. Så tack Lisa, för det du gör med oss. Med en klarinett och ett magiskt trollspö.
Thomas Wihlman
Min berättelse, 2023, Lisa Grotherus, PACAYA Records
I mina yngre dagar, till vilka det är ett icke obetydligt avstånd, började jag lyssna en del på musik från Latinamerika. Före detta hade det mest exotiska varit tyska schlagers och några takter fransk chanson.
Orsaken till latinamerikalyssnandet var att jag började att lyssna på fjärran radiostationer via kortvåg, något som knappast någon under 72 vet vad det är idag, och i det allra tidigaste morgonljuset svängde det alldeles för mycket för att en ungdom som jag skulle kunna somna om.
Ännu värre blev det när den gode vännen pluggade i Bogotá och sedan hemförde sin nyblivna hustru, en elegant argentinsk dam, varvid hemkomsten också ledde till en nedkomst.
Sen kom en flyktingvåg från Chile, jag viftade med vita näsdukar och tyckte att Violeta Parra och Victor Jara var bra och diktaturens general Pinochef för djävlig.
Den latinamerikanska musiken kom i vågor för mig, vågor från Stilla havet eller från de karibiska farvattnen. Den har varit tidvis helt ointressant i svenskarnas öron.
När min familjs mellanson gifte sig med en musikalisk mexikanska rörde det på sig igen och jag hamnade i en eufori för mexikansk och colombiansk cumbia. Alberto Barros orkester var och är bäst. Punkt.
Entré Liliana Zavala. Jag förfärades lite först. Det var alla helgons-tider hösten 2022 och i Mexico festades på kyrkogårdarna under Dia de los Muertes. Vi kan säga att förhållningssättet gentemot alla de döda skiljer sig mellan länder. Så, Zavala kallar sitt album Todos Mis Muertos (Alla mina döda), utgivet alldeles nyligen i både Argentina, Zavalas hemland, och i Sverige. I det hedrar hon nära och kära som inte längre är en del av denna värld, Hennes kompositioner är inspirerade av dessa personer och av traditionella latinamerikanska rytmer och ritualer kring döden.
Liliana Zavala, Todos mis muertos, pressfoto
Jag ska inte dissekera texterna, därtill är min spanska alldeles för bristfällig. Men musiken smeker mitt sorgesamma hjärta med sina drag av den latinamerikanska musik jag sedan ungdomsåren lärt känna men jag anar också i denna världsartist influenserna från jazz, folkmusiken, världsmusiken. Här finns besök av några olika latinamerikanska artister, men också från Ale Möller och Baluchistans Rostam Mirlashari.
Zavalas röst är alldeles underbar, lite djup i både omfånget och i känslan. En fin produktion, ibland nog nästan lite för mycket instrumentellt, trots stillsamheten, i. Jag är lite gammeldags i detta, vill ha lite mer nakna röster som flyter ovanpå, och hennes röst håller definitivt den klass som behövs. Ett exempel är avslutningsspåret Ikú. Det här är förstås en smaksak och sammantaget har Liliana Zavala med sina musikaliska vänner presterat ett av årets bästa album, 32 minuters och 22 sekunders njutning. Muchas gracias.
Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.
Mina föräldrar hade som så ofta bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar över Baltikum.
En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sas det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?
Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.
Tombak, foto CC BY-SA 2.0
För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.
För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.
Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.
Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet. Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.
En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: Jag kallar det för sekundärstress. Han fortsätter: – Jag var 14 när jag flyttade hit.
Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt (i) Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.
Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.
Utbildningsnivån i Iran är hög, konstaterar jag, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning eller så hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren har det osv.
Marjan, foto PD
Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generera, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”, hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt 2020. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.
Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta liksom, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.
Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour, fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången Bella Ciao, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner,
Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”I am a girl of Iran”) – fritt översatt: bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.
Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kan Iran, ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation, återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet? Kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som integrerar i Syrien och Libanon?
Lämnar regimen, när den faller, över bara över ett land kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.
Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.
För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk konsert med Eric Bibb, några musiker, hans son Rennie Mirro och Rennies halvsyster Sarah Dawn Finer.
Inte minst fastnade jag för Esbjörn Hazelius, som med stor känsla och musikalitet kompade Bibb. I musikantparet Hazelius och Hedin saknades alltså Johan Hedin, så med ännu större välbehag har jag tagit emot Hazelius Hedins nya album Silverdalen. Albumet är deras fjärde tillsammans.
Hazelius Hedin är ju förträffliga multi-instrumentalister men dessa musikaliska förmågor kombineras också med Hazelius varma, sköna stämma. Herrarna har ju ett stort antal album bakom sig så rutinen finns men Silverdalen går verkligen inte på rutin utan är härligt fräscht, kanske inte nyskapande men kvalitetsmässigt på topp. Alltså, jag njuter.
Hazelius Hedin, foto David Brohede
Det finns mycket bra just nu i den svenska folkmusiken, mer tycker jag än exempelvis i jazzen. Kanske beror detta på att yngre musiker strömmar till folkmusiken och hittar nya vägar och uttryck – allt gillar jag inte men mycket är bra. Dessutom, när fina texter kommer till bruk, nyskrivna eller från den svenska poesiskatten, är detta extra plus.
Nå, Hazelius och Hedin känns trots sin rutin unga och fräscha. Och på Silverdalen finns underbara spår, som t.ex. Hazelius egen titellåt eller traditionella Wrångel. Samt, till slut, inte minst tolkningen av Peps Perssons Främmande.
Om du rör dig i utlandet, från Christchurch till Ensenada, från Juneau till Konya är chansen stor att svensk musik är känd, och oftast stavas detta Abba. Någon kanske tänker Roxette och en med fördjupade specialistkunskaper Avicii. Bra det, men sen inte så mycket mer, hur mycket vi än talar om det svenska musikundret.
Följdfrågan blir: Tycker du att Abba är genuint svenskt? Nej, men kanske kommer Benny Anderssons Orkester, lite närmare detta. Tänker du i termer av världsmusik, något unikt, associerar du till det där konstiga iranska musikinstrumentet som du aldrig hört förut, tänker du kanske på Samira när hon sjunger Ssendu och håller rytmen med handtrumman. Nej, kanske inte det.
Jan Hammarlund, foto Bengt Nyman
Hur ofta tänker du på att det finns massvis med bra, unik svensk musik, med bra texter, ofta poesigrundade, som världen utanför Sverige sällan får ta del av det? Då undantar jag återigen nördar utomlands, som de vilka känner till att Emilia Amper är en av världens bästa nyckelharpister.
Jan Hammarlund, han har tänkt på detta. Ända sedan 1973, berättade han för mig, när vi satt tillsammans några vänner på ett kafé. När han hörde Violetta Parra, som tackade livet (Gracias a la vida, Jag vill tacka livet). När han hörde Victor Jara och när han själv inbjöds till Chile och älskades av publiken. Vad kan vi ge en utländsk publik när det gäller svensk musik?
Men det är nu det sker. Nu får denna publik sin chans. I form av projektet ”Nordic Source” får de möta det allra svenskaste. Svenska artister tolkar det svenska folkliga, det poetiska, det taubska, men sjunger på franska, på engelska och så vidare.
Jan Hammarlund är förstås med själv. På det som nu är släppt möter vi ”Den första gång jag såg dig” (Birger Sjöberg), där Jan sjunger den spanska översättningen ”Te vi por primera vez”, så underbart fint.
Jag hittar en fin Dan Andersson-tolkning, ”Le Mousse”, med Le Lac Long 814 och jag hittar lite finlandssvenskt (det ska man inte glömma!) när Britt Ling tolkar Tove Jansson.
Och vad heter Frödings ”Det var dans bort i vägen” på engelska? Jo, “Dancing in the Crossroads” säger Roger Hinchcliff, med skotsk touch. När vi är på väg åt det hållet, ja, då hittar vi ro.t:s tolkning av Karin Boyes ”Ja visst det gör ont”. Och vad heter den då? Naturligtvis ”Yes, of course it hurts”. Med klanger åt irlandshållet, jag gillar det verkligen. Av det lite modernare snittet hittar vi en Björn Afzelius-tolkning av Marie Bergman, med energi och känsla förenad.
Fortsättning följer, det ska bli flera digitala album och en stark misstanke jag har är att fler tolkningar kommer. Jag vill framhålla att Evert Taube redan sjungs av Georg Malmsten på finska, men det kan ju nytolkas. Sa jag persiska?
Skeppsholmen, juli 2022, en plats som länge varit berövad sin rättmätiga plats för jazz och blues. Nu är ordningen återställd. Ett fantastiskt utbud på 13 konsertkvällar, med rubriken Fasching in Bloom, vid den lummiga trädgårdens scen vid Arkitekturmuseum (ArkDes). Premiärkvällen fyller publiken upp i det närmaste hela trädgården. Tankarna på Almedalsdåd och politiskt mord i Japan trycks undan.
Men, det finns orosmoln på himlen. Eftermiddagens ösregn är ersatt av ett annat mörkt moln men det är inte regntunga skyar. Covid ökar dock igen. Ingenting får dock hindra oss nu, alla som längtat.
Det sägs att många institutioner har svårt att locka tillbaka publiken efter två ett halvt års covid. Facit för Fasching in Bloom har vi inte när detta skrivs, men det finns ändå anledning att buga djupt för ambitionen. Dessutom, starten är mycket lovande och köerna efter en öl långa.
Goran Kajfes, Fasching in Bloom. Foto: Anna Drvnik.
På scenen Goran Kajfeš Subtropic Arkestra och därefter etiopiske Hailu Mergia (nu bosatt i Washington D.C.). Tyvärr hann jag inte lyssna till Mergia, men Goran Kajfeš och hans band var precis den upptakt till festivalen jag ville se (och höra).
Kajfeš långa meritlista och att ha jobbat med så många fantastiska musiker (eller vice versa) återspeglar sig i bandets musik. Influenserna är så många att jag bara hinner notera punk, smäktande ballad, mellanöstern, folkmusik och allt annat ospecificerat med något som bara måste kännas och som i ord ett obeskrivbart gung.
Eller med andra ord, jag gillar det här och jag gillar det som motvikt till all den finjazz som jag ofta hör. Det senare är behagligt ibland, men stundtals också tråkigt, följer musikformens schabloner alltför väl och kan väl kombineras med bokläsande – så icke Goran Kajfeš Subtropic Ark.
Så, Fasching in Bloom och jazz på Skeppsholmen är uppenbart efterlängtat för en svältfödd publik. Dessutom välarrangerat i en härlig miljö. Utbudet är stort och gediget, både internationella stjärnor och den svenska eliten. Själv ser jag fram emot att få lyssna till amerikanska grammybelönade sångerskan Cécile McLorin-Salvant och till vår svenska mångsidiga violinist Sara Parkman.
Det är bara att hoppas på att solen lyser över Fasching in Bloom den dryga månaden som festivalen pågår. Men lite regn sommarregn tål vi väl, när vi kan får chansen att lyssna på så många fantastiska musiker i en grönskande sommarträdgård. Mitt i underbara sommarstockholm.
