Charles Trenet, 1977. Foto: Alain Meilland, CC

I vardagsrummet hade radiogrammofonen en central placering, kanske rent av en dominerande. Den vägde nog ett ton, och bestod förutom radioapparaten och grammofonen av två skåp där i den ena förvarades 78-varvare, som Bing Crosby och Grace Kellys ”True love”. I det andra skåpet fanns plastalbumen med ep-skivor, där man kunde hitta Harry Belafonte, Lys Assia och calypsoefteraparna Nina och Fredrik.

En älskad skiva var Charles Trenets vackra La Mer, som Trenet komponerade 1943 och gav ut 1946. Inte lika älskade var ett par skivor med kantelespelerskan Ulla Katjavuori. Tvärtom, de spelade bara enstaka gånger och mest inspelningen av Stilla Natt. Kantelen är ju ett instrument från östra Finland, från Karelen och jag noterade till min förvåning att den var utgiven på ett svenskt skivbolag. Så småningom förstod jag att detta måste vara mormors julgåva till sin älskade dotter, något ifrån den kristna själ som vuxit upp i Karelen, i den lilla byn Lapinlaks (Lapinlahti) vid Ladogas strand. Där ortodoxt och lutheranskt trängde ihop sig, där de historiska spåren var finska, ryska och svenska.

För karelarna var Ladoga, denna gigantiska insjö, La Mer. Ett annat hav. Samma sång.

För egen del älskade jag att ratta den gamla radiogrammofonens våglängdsuppsökarhjul. Hörby. Kalundborg. Berlin. London. Hilversum. Och Paris. Ibland dök chanson upp den vägen.

Ulla Katjavuori, 1930 cirka

Jag började i gymnasiet. Allmän linje, social gren. Ändå en del språk. Resultat: Knagglig tyska, lika knagglig franska. Klassföreståndaren, tillika franskläraren, älskade inte ens franska utan talade hellre om skogsfinnarna i de värmländska trakter han växte upp i. Så som 60+-are hemförde han som en följd därav sin karelska hustru och berättade om henne för klassen: Ja, hon är ju inte så smart men hon är väldigt vacker. Han blev så småningom akterseglad, hustrun disputerade men han nådde aldrig längre än till en licentiatexamen. Underskatta aldrig en karelska.

Klassföreståndaren blev av med sin undervisning i franska och in kom en lärarinna som var lika ung och lika vacker som klassföreståndaren hustru. Kanske också lika smart. Det infördes ny pedagogik och ”nu, hör ni, har jag med mig lite fransk musik”. Françoise Hardy, tack för det, merci beaucoup. Min mot avgrunden tippande franskbetyg klamrade sig med klar marginal över bergskanten. ”Tout les garcons et les filles de mon age font ensemble le projets de avenir”. Äntligen lite La Mer-känsla, i modernare tappning dock. Ytterligare en Hardyhit, ”L´amour s´en va”. Ja, eftersom jag inte kunde förlora någon kärlek, det kom senare, kändes texten så där. I stället gick jag och köpte Antoines ”Les Élucubrations d’Antoine”. Rock´n roll på franska. Tio i topp, 1966.

Françoise Hardy, foto Jooest Evers, CC

Föräldrarna fortsatte med sin egendomliga blandning av calypso, chanson och tysk schlager. Chansonen ofta med svenska texter, Lars Forsell var mycket produktiv.

Sen dog den fransk-svenska chansonen, både i föräldrahemmet och på scen. Den återupplivades kortvarigt på scen på Göta Lejon i Stockholm 1983, i legendariska föreställningen ”BREL. En Föreställning Som Går Rakt In I Hjärtat”. Och det gjorde den ju. Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Nina Gunke, Lars Humble. Men, framför allt genom den i år i ALS alltför tidigt bortgångne Stefan Nilsson, som orkestrerade, arrangerade, satt vid synten och pianot. Magiskt. Och många insåg: Belgiske Brel är en storhet, fast vi tror han är fransk. Snarare var en storhet, dog redan 1978. 

I Frankrike och andra franskspråkiga länder var chansonen megastor. Becaud. Aznavour. Barbara etcetera etcetera. I Iran, ja, nu talar vi om pre-mulla-tid, älskar många just Aznavour. Här hemma: Rikard Wolff gör ett antal år senare chanson-återupplivningsförsök, men det biter liksom aldrig. Ambitionen finns, men inte en magisk röst. En skådespelare, men inte en artist.

Hemma hos den blivande hustrun tronar ett antal Aznavour-skivor. De spelas ofta, väldigt ofta. Men kärast är ändå Naomi Shemers ”Yerushalayim Shel Zahav”. Jag blir nästan lika kär i den som hustrun och i fransk chanson. I Shemers sång blir politiken och det judiska folkets återvändande till Israel närvarande på samma sätt som politiken och våldet i Boris Vians ”Le Deserteur”, protesten mot Algerietkriget. Men i Lars Forsells penna tonas protesten ned, lite motverkat av Monica Nielsens energifyllda sång. I Frankrike blir ”Le Deserteur” förbjuden i många år, men de Gaulle försvann, världen förändrades och Vians sång fick evigt liv.

Kanske också chanson kan ses som en folkrörelse för det frankofoniska, som förstås inte bara omfattar Frankrike, utan också Belgien, Schweiz, Kanada, Nordafrikaoch så vidare. För den som följer det franska finns det fortfarande mycket att gotta sig åt, till artister som Chimene Badi och Patrick Bruel. Och jag noterar: Badi och Bruel har algerisk bakgrund, invandrarnas musik och traditioner stöper om chanson och Badi berättar med stolthet om att hon sjunger på både franska och arabiska.

När vi backar i tiden, till genrens ursprung, hör vi det franska folket röst från 1880-talet från de visor som sjöngs i Paris och som kompositörer som Debussy och Satie inspirerades av. Visorna utvecklas efter några decennier till chanson och fick större scener än fattig-Paris gator. Finns det något annat litterärt storverk som är så musikaliskt inspirerat som Prousts ”På spaning efter den tid som flytt, för resten”?

Så, chanson lever men är värd en större publik, för såväl sin språkliga som musikaliska elegans. Ofta blir det dock Brel och Piaf som återupplivas utan någon reell koppling till genren i sig. Storartade artister men det finns så mycket mer. Dessutom är chanson också viktig som motvikt till den banalitet som tyvärr för ofta finns i både svensk musik och den hos oss dominerande angloamerikanska.

Vi chansonanhängare ger dock inte upp. Tillsammans med Jan-Erik Sahlberg, pianist, arrangör och mycket mera, som bland annat varit verksam på Stockholms stadsteater tillsammans med Wolff samt inte minst med artisten, kompositören och sångerskan Aida Jabbari (som bland annat tonsatt Karin Boye och iranska Forrogh Farrokzhad i ett kritikerhyllat album) försöker vi skaka nytt liv i chanson i Sverige. Vi gör det för att vi tilltalas av genren men också för att publiken, inte minst den yngre, ska få chansen att lära känna annat än rap och epa-dunk. Spelningar, till exempel med publikrekord hos Alliance Française i Stockholm och en mycket uppskattad spelning hos Marcel Proust-sällskapet, säger oss att vi är på rätt väg. Du som har ett musikintresse men inte är så bekant med chanson och dess mångfald av artister och uttryck, leta gärna på de digitala plattformerna. Chansen finns att du blir belönad med fina upplevelser och samtidigt bidrar till en större musikalisk mångfald.

Thomas Wihlman

För ett par år sedan lyssnade jag till trion ro.t:s första album, ”Drömmarnas garn, dikter av Harriet Löwenhjelm”. Jag tyckte om det främst av två anledningar. Den första att det var lite vågat att det ge sig på den icke så kände Löwenhjelm, samtida med Edith Södergran och de avled båda i tuberkulos. Den andra var helt enkelt det musikaliska, välljudande och med tydlig textning.

Nu är ro.t på gång igen, men med en bredare litterär repertoar, i albumet ”Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer”. Och det är inte bara dessa tre, här finns också tonsatta dikter av Ulrica Caroline Widström, Thekla Knös, Anna Maria Lenngren, Emelie Björkstéen och Oskar Levertin. Vi går alltså nu i flera fall tillbaka till Bellmans tid, ungefär. Det här är riktigt spännande tycker jag.

Ro.t. har en fin förmåga att utifrån dessa äldre texter skapa moderna svenska visor som känns riktigt fräscha. Kanske är det just det melodiska som gjort att gruppen uppmärksammats även utomlands. Rebecca O´Nils som tonsatt dikterna refererar också själv till det rytmiska hos Stagnelius och Lenngren, och till det nästan schlageraktiga i Levertins ”Maj”. Det här är helt enkelt ett album som är värt att rekommendera till lyssning.

Thomas Wihlman

Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer

Ro.t består av

Rebecka O’Nils (sång)
Jenny Klefbom (sång, tvärflöjt)
William Bülow O’Nils (gitarr, sång).
På albumet medverkar även Hubert Hjertling (kontrabas) samt Henry Klefbom (tramporgel, hammondorgel och piano, tillika producent)

Utgiven av Comedia.

Distribution: The Orchard (digitalt)
Bengans (CD)

”Min berättelse” är en programserie som Sveriges Radio initierade för några år sedan. Människor berättar om dramatiska händer i sina liv. Det handlar om självmord, covid, ALS, spädbarnsdöd och så vidare.

Programserien har utvecklats och vidgats, år för år. Ett av stegen var när Dramaten och Sveriges Radio samarbetade kring en liveversion.

Det senaste, och möjligen det sista steget, har blivit musik och finns nu på vinyl, CD och digitalt, tonsatt av musikern, kompositören, klarinettisten Lisa Grotherus och framfört av henne själv och skickliga musiker.  Om det möjligen är det sista i detta sammanhang är det definitivt inte det sista vi hör av henne.

De stora ögonblicken i livet, det är musik – för mig. Och det är kanske därför Lisa Grotherus musik träffar rätt eller så är det kanske helt enkelt: det låter så bra. Jag tror att alldeles oavsett vilket, har Grotherus komponerande här ett tonläge som kommer in i själen eller kanske ännu mer klyschigt kryper in under huden. Trots att det handlar om musik som tolkar berättelser från koncentrationsläger, eller handlar om barn med grav hjärnskada, om bröstcancer, om respirator och corona. Eller ytterligare, det är berättelsen som var förlaga till Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Lisa Grotherus, som komponist, som sångerska, som klarinettist, lyckas tillsammans med de sju andra mycket duktiga musikerna, trots berättelsernas innehåll få musiken att kännas behaglig och hoppgivande. Orsaken kan vara att det handlar om tonsättningar inspirerade av riktiga, självupplevda, berättelser, om svåra stunder i livet, men där människorna ändå orkar berätta och gå vidare även om såren kanske aldrig riktigt läks. Det är ärligt och förtroendeingivande, både som berättelse, text och komposition.

Ytterligare en orsak kan vara Grotherus egen person och egna erfarenheter, där utöver teoretiska studier om internationella relationer hon har upplevt praktiken i Liberia och Palestina.

Kanske är det också så som musik, med dessa insikter, fungerar som allra bäst. Alla människor möter i sitt liv sådana händelser som skakar om en, som är omvälvande, skapar förtvivlan – det är då musiken kan ge tröst, kanske till och med styrka. Det är det som finns här, med livet självt som bakgrund, så fint fångat i ett 25 minuters album, i korta episoder omväxlande med lite längre spår.

Omvälvande händelser bearbetar vi på olika sätt. En del av oss söker sin tillflykt till musiken, som fyller en viktig funktion för oss. Så var det för mig när hustrun gick bort i bröstcancer, en liknande situation återges i ett av spåren. Så var det när det lilla barnbarnet avled, tre veckor gammalt, efter en förtvivlad kamp där sjukhuspersonal och all teknik inte kunde besegra hjärtproblemen.

Då var musiken till Dan Anderssons dikt ”Den hemlöse”, som tonsattes av bland annat Gunde Johansson (dikten i sin helhet finns på projekt Runeberg, http://runeberg.org/daefter/55.html), en tröst. Och jag spelade den om och om igen. Det kanske behövs en religiös tro för att dikten ska ha sin styrka, det vet jag inte. Men ett par rader mot slutet i Dan Anderssons långa dikt lyder:

Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut,
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.

Grotherus musik fyller samma funktion. Den lilla kom till världen. Storebror blev så stolt över att han blev just det, storebror. Lite bomull i bistra tider. Så tack Lisa, för det du gör med oss. Med en klarinett och ett magiskt trollspö.

Thomas Wihlman 

Min berättelse, 2023, Lisa Grotherus, PACAYA Records

Lisa Grotherus – klarinett, basklarinett, sång

Livet Nord – fiol

Emma Augustsson – cello 

Isabell Gustafsson Ny – piano 

Hampus Norén – syntar 

Nino Ramsey – sång 

Dennis Egberth – trummor

Mauritz Agnas – kontrabas 

I mina yngre dagar, till vilka det är ett icke obetydligt avstånd, började jag lyssna en del på musik från Latinamerika. Före detta hade det mest exotiska varit tyska schlagers och några takter fransk chanson.

Orsaken till latinamerikalyssnandet var att jag började att lyssna på fjärran radiostationer via kortvåg, något som knappast någon under 72 vet vad det är idag, och i det allra tidigaste morgonljuset svängde det alldeles för mycket för att en ungdom som jag skulle kunna somna om.

Ännu värre blev det när den gode vännen pluggade i Bogotá och sedan hemförde sin nyblivna hustru, en elegant argentinsk dam, varvid hemkomsten också ledde till en nedkomst.

Sen kom en flyktingvåg från Chile, jag viftade med vita näsdukar och tyckte att Violeta Parra och Victor Jara var bra och diktaturens general Pinochef för djävlig.

Den latinamerikanska musiken kom i vågor för mig, vågor från Stilla havet eller från de karibiska farvattnen. Den har varit tidvis helt ointressant i svenskarnas öron.

När min familjs mellanson gifte sig med en musikalisk mexikanska rörde det på sig igen och jag hamnade i en eufori för mexikansk och colombiansk cumbia. Alberto Barros orkester var och är bäst. Punkt.

Entré Liliana Zavala. Jag förfärades lite först. Det var alla helgons-tider hösten 2022 och i Mexico festades på kyrkogårdarna under Dia de los Muertes. Vi kan säga att förhållningssättet gentemot alla de döda skiljer sig mellan länder. Så, Zavala kallar sitt album Todos Mis Muertos (Alla mina döda), utgivet alldeles nyligen i både Argentina, Zavalas hemland, och i Sverige. I det hedrar hon nära och kära som inte längre är en del av denna värld, Hennes kompositioner är inspirerade av dessa personer och av traditionella latinamerikanska rytmer och ritualer kring döden.

Jag ska inte dissekera texterna, därtill är min spanska alldeles för bristfällig. Men musiken smeker mitt sorgesamma hjärta med sina drag av den latinamerikanska musik jag sedan ungdomsåren lärt känna men jag anar också i denna världsartist influenserna från jazz, folkmusiken, världsmusiken. Här finns besök av några olika latinamerikanska artister, men också från Ale Möller och Baluchistans Rostam Mirlashari.

Zavalas röst är alldeles underbar, lite djup i både omfånget och i känslan. En fin produktion, ibland nog nästan lite för mycket instrumentellt, trots stillsamheten, i.  Jag är lite gammeldags i detta, vill ha lite mer nakna röster som flyter ovanpå, och hennes röst håller definitivt den klass som behövs. Ett exempel är avslutningsspåret Ikú. Det här är förstås en smaksak och sammantaget har Liliana Zavala med sina musikaliska vänner presterat ett av årets bästa album, 32 minuters och 22 sekunders njutning. Muchas gracias.

Thomas Wihlman

För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk konsert med Eric Bibb, några musiker, hans son Rennie Mirro och Rennies halvsyster Sarah Dawn Finer.

Inte minst fastnade jag för Esbjörn Hazelius, som med stor känsla och musikalitet kompade Bibb. I musikantparet Hazelius och Hedin saknades alltså Johan Hedin, så med ännu större välbehag har jag tagit emot Hazelius Hedins nya album Silverdalen. Albumet är deras fjärde tillsammans.

Hazelius Hedin är ju förträffliga multi-instrumentalister men dessa musikaliska förmågor kombineras också med Hazelius varma, sköna stämma. Herrarna har ju ett stort antal album bakom sig så rutinen finns men Silverdalen går verkligen inte på rutin utan är härligt fräscht, kanske inte nyskapande men kvalitetsmässigt på topp. Alltså, jag njuter.

Det finns mycket bra just nu i den svenska folkmusiken, mer tycker jag än exempelvis i jazzen. Kanske beror detta på att yngre musiker strömmar till folkmusiken och hittar nya vägar och uttryck – allt gillar jag inte men mycket är bra. Dessutom, när fina texter kommer till bruk, nyskrivna eller från den svenska poesiskatten, är detta extra plus.

Nå, Hazelius och Hedin känns trots sin rutin unga och fräscha. Och på Silverdalen finns underbara spår, som t.ex. Hazelius egen titellåt eller   traditionella Wrångel. Samt, till slut, inte minst tolkningen av Peps Perssons Främmande.

Thomas Wihlman

Hazelius Hedin

Silverdalen

CD, bolag Gammalthea

Och på alla strömmande plattformar