I ett album där texten lyser minst lika vacker som musiken möter vi Dan Berglunds nya album Liv och Dikt. I Wikipedia får Dan den ovanliga beteckningen svensk-finlandssvensk (bakgrund i den svenskspråkiga minoriteten i Finland, bosatt i Sverige) som för många är ett okänt begrepp men minst lika korrekt som sverige-finne (bosatt i Sverige, uppvuxen i den finskspråkiga majoriteten i Finland).
Det finländska finns med på Berglunds nya album, Liv och dikt, i spåret Kriget. Där hör vi samtalet om hur det var i armén, den lille pojken som förundrat som lyssnar på de äldre.
Dan Berglund, pressfoto Eva Brandin
Dan Berglund talar om sig själv som trubadur eller som vi nu tillkrånglat säger, singer-songwriter). Den politiska banan började med kommunistiska KPML-R som ju hade sitt starka fäste i hans hemstad Göteborg men i dagens texter vrider och vänder han på politiken, alltifrån Fjollträsk till Kapitolium.
Liv och Dikt innehåller också allt det där andra som trubadurer ska sjunga om, som kvinnor och kärleken förstås. Och musiken har klang av både Thorstein Bergman och Max Raabes orkester.
Jag kan inte annat än att buga och tacka för ett högklassigt album. Det bär fram texter som är pregnanta och där jag som lyssnare hör varje stavelse. Det är också ett musikaliskt kunnande av hög klass vi möter i Dan Berglunds och Henrik Cederbloms produktion, där alla med verkande gör fina insatser.
Så vilka spår är bäst? Själv berörs jag av Kriget, med referensen till finska viken, om ryssen Ivans son och Finlands nationalinstrument Kantele. Det svänger i Under attack. Kärleken finns naturligtvis med. Jag tycker du ska lyssna och hitta dina favoriter.
Dan Berglund har med små medel skapat ett högklassigt album med en variation i text och ton – det bästa i svensk visa på många år, i paritet med hjältar som Fred Åkerström och Cornelis.
Thomas Wihlman
Liv och Dikt, text och musik: Dan Berglund. Kakafon Records. Producerad av Dan Berglund och Henrik Cederblom. Arrangemang av Henrik Cederblom.
År 2022 hade jag förmånen att besöka en fullsatt Scalateater och den liveföreställning som Eric Bibb gjorde där, tillsammans med ett antal skickliga artister och musiker. Året efter kom ett album Ridin’, och i samband med detta jag hade tillfälle att känna Atlantisstudions miljö där finslipning gjordes.
Eric har många fans, han nomineras till Grammys och Grammis men pricken över i-et har inte riktigt satts. Men vi vet, trots detta, vad han går för och det nya albumet Eric Bibb Live at the Scala Theatre är verkligen beviset för det. Scalainspelningen var förvisso lite rörig, omtagningar gjordes men när detta skalats bort på albumet så bevisar det att Eric verkligen är värd alla nomineringar och för eller senare att den musikaliska kvalitén bakom alla nomineringar, alla fina konserter, alla skivor de finns där. Det är en musikalisk världsartist av svart kulör vi har bosatt i den sörmländska myllan.
Familjebild från Scalateatern. Ulrika Bibb, Eric Bibb, Sarah Dawn Finer – halvsyster till Rennie Mirro (son till Eric, till höger). Foto Leo Ahmed.
Albumet i sig – ja, idel ädel musikadel, makalöst bra framfört och ett musikaliskt spektrum som når fram till skotsk folkmusik, country, så klart blues med pregnanta texter som visar brutal förföljelse mot människor med svart hudfärg.
Med andra ord: Om du inte redan gjort det, slå på din Spotify, din cdspelare, ja, vad du än brukar använda. Du har en högtidsstund framför dig. Jag har mina favoriter på albumet, du kommer att ha dina – sådant är Eric Bibbs musikskapande.
Amanda Ginsburg. Filip Ekestubbe. Ett antal briljanta musiker. Snygg produktion. Ibland romantiskt. Ibland svängigt. Ofta charmigt.
I romans på distans tas Theodorakis-greppet. Två låtar blir en (ja, publiken applåderar och tror att det är slut efter den första).
Och sen, ja, sen. Amanda är alldeles sin egen och musiken flödar fram, ibland som en stillsam bäck, ibland som Svartån i Västerås.
Lite mer gillar jag här: Var det mot mig du log. Jag borde inte måste vilja. Romans på distans. Höst. Eller ska jag räkna upp alla de nio låtarna? Nej, kanske jag gillar alla lika bra?
Nåja, hitta dina egna favoriter. Om du måste.
Bra att texterna finns med i ett häfte, men typografiskt och färgmässigt kunde det gjorts mer lättläst. Det är ungefär det man kan anmärka på.
Thomas Wihlman
Albumets titel:
Tur att jag kan skratta
Utgivning: Ladybird
Producenter: Amanda Ginsburg, Filip Ekestubbe.
Sång: Amanda Ginsburg. Piano: Filip Ekestubbe. Kontrabas: Anders Fjeldstad. Trummor: Snorre Kirk. Gästmusiker: Tobias Wiklund (kornett), Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett, Klas Toresson (klarinett), Lisa Grotherus (basklarinett).
Eva Hillered är kanske en artist som går lite under radarn. Men forskar man lite så framträder en hel del. Så till exempel är hon nu ute med sin nionde soloskiva. Hon skriver mycket musik, ja till och med så mycket att hon fann det nödvändigt att ge ut boken ”Lathund för låtskrivare”. Hon är utbildad musiklärare och verksam som sångpedagog (jag tackar för tipsen).
Så var det där med den nionde plattan. Nu i samarbete med flera producenter, men Hillered själv är också medproducent. Ett samarbete med flitige Daniel Östersjö som spelar bas, piano och cello här är dessutom märkbart. Samme Östersjö deltar också i pjäsen Mormor, mamma och jag som har premiär 6 april.
Kanske är Orossjäl, albumets titel, något som karakteriserar både Hillered och Östersjö. Både skivan och föreställningen är resultatet av en inre resa, säger Eva själv. Så kan det förstås vara.
Samma resa tycker jag hon företar i musikens värld, eller kanske mer precis uttryckt – här finns upptäckarglädje gestaltat i form av folkrock, americana, visor och mer. Jag gillar det här, mångsidigheten och en röst som är personlig och kan variera sig.
Jag lyfter inte fram något särskilt spår utan säg bara: upptäck själv, du kan bli rikligt belönad.
Jag måste erkänna att min finska har uppenbara brister men jag vet nog vad lauluja rakkaudest står för, alltså ungefär sånger om kärlek. Och när Sanna Ruohoniemi sjunger så känner jag att det innebär sånger till kärleken men också kärlek till tonerna där musiken väcker känslorna. Som till exempel i ”Helsinki Mun”, där Sakta vi gå igenom stan blivit omplacerad till Itämeren tytär (Östersjöns dotter, Helsingfors). Vi glömmer i Sannas version lätt det amerikanska originalet och till och med den svenska versionen, den zetterlundska, och i mina tankar promenerar jag på Alexen mot Senatstorget.
I ett välklingande samspel, så snyggt producerat, visar denna fina jazzexport från Finland till Sverige och musikerna här både bredd, elegans och lekfullhet, såväl i egna tonsättningar som vid inlån men också genom grävande i traditionen. Jag vet en dejlig rosa är ett fint exempel, inte extremt nyskapande men snyggt bearbetat. Uppenbarligen har Sanna här hamnat i rätt miljö samtidigt som hon utvecklar sin musikaliska begåvning på ett omväxlande och kreativt sätt, inte minst i de egna konpositionerna som i titellåten ”Let everything happen”.
Sanna Ruohoniemi lyssnade jag först till på Finska Kyrkan i Stockholm för några år sedan och detta album visar att hennes utveckling fortsätter i en positiv riktning, hon blir allt säkrare och personligare i det vokala uttrycket. Det uttrycket stöds här också av de utmärkta musikerna, Fredrik Lindborg, Daniel Tilling, Lars Ekman och Daniel Olsson samt av Joona Toivanen med arrangemang.
Sanna Ruohoniemi, Let Everything Happen.
Inspelad i Atlantis-studion, Stockholm.
Skivbolag: Eclipse Music
Medan Sanna Ruohoniemi är ett relativt nytt namn på den svenska jazzscenen är Peter Asplund en känd och erfaren artist som har många, många lyssnare. Ett nytt album från honom väcker uppseende. Det är påkostat och energiskt, med den skicklige Asplund, och med hans likaledes skickliga musiker Lars Jansson (piano), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay, trummor. Dessutom och inte minst Göteborg Wind Orchestra.
Albumet innehåller en del standards. Till exempel Moon River. Igen. Den kortaste låten av totalt 8 klockas till 6 minuter 18 sekunder. För egen del skulle jag nog säga att ”less is more”. Kanske är det roligare att beskåda och lyssna till live. Självklart är det skickligt gjort, uppstyrt (om man nu kan använda ett sådant ord här) av producenterna Matts Hålling och Peter själv.
Kanske är det i stället så att Asplund skulle gå nya vägar. Jag gillar den personliga tolkningen av Sondheims Send in the Clowns men kanske allra mest Peter Asplunds egen ”Live out loud”, där också Emmalisa Hallander bidrar vokalt. Kanske skulle hon varit med på flera spår?
Så, ambitiöst men går inte riktigt fram ändå till mig. Proffsigt, verkligen. Jag återvänder till Sanna Rouhuniemis album, där hon också citerar Rilke, ”Just keep going, no feeling is final”. Kanske är det just det jag borde säga till Peter Asplund, om vi möts.
I vardagsrummet hade radiogrammofonen en central placering, kanske rent av en dominerande. Den vägde nog ett ton, och bestod förutom radioapparaten och grammofonen av två skåp där i den ena förvarades 78-varvare, som Bing Crosby och Grace Kellys ”True love”. I det andra skåpet fanns plastalbumen med ep-skivor, där man kunde hitta Harry Belafonte, Lys Assia och calypsoefteraparna Nina och Fredrik.
En älskad skiva var Charles Trenets vackra La Mer, som Trenet komponerade 1943 och gav ut 1946. Inte lika älskade var ett par skivor med kantelespelerskan Ulla Katjavuori. Tvärtom, de spelade bara enstaka gånger och mest inspelningen av Stilla Natt. Kantelen är ju ett instrument från östra Finland, från Karelen och jag noterade till min förvåning att den var utgiven på ett svenskt skivbolag. Så småningom förstod jag att detta måste vara mormors julgåva till sin älskade dotter, något ifrån den kristna själ som vuxit upp i Karelen, i den lilla byn Lapinlaks (Lapinlahti) vid Ladogas strand. Där ortodoxt och lutheranskt trängde ihop sig, där de historiska spåren var finska, ryska och svenska.
För karelarna var Ladoga, denna gigantiska insjö, La Mer. Ett annat hav. Samma sång.
För egen del älskade jag att ratta den gamla radiogrammofonens våglängdsuppsökarhjul. Hörby. Kalundborg. Berlin. London. Hilversum. Och Paris. Ibland dök chanson upp den vägen.
Ulla Katjavuori, 1930 cirka
Jag började i gymnasiet. Allmän linje, social gren. Ändå en del språk. Resultat: Knagglig tyska, lika knagglig franska. Klassföreståndaren, tillika franskläraren, älskade inte ens franska utan talade hellre om skogsfinnarna i de värmländska trakter han växte upp i. Så som 60+-are hemförde han som en följd därav sin karelska hustru och berättade om henne för klassen: Ja, hon är ju inte så smart men hon är väldigt vacker. Han blev så småningom akterseglad, hustrun disputerade men han nådde aldrig längre än till en licentiatexamen. Underskatta aldrig en karelska.
Klassföreståndaren blev av med sin undervisning i franska och in kom en lärarinna som var lika ung och lika vacker som klassföreståndaren hustru. Kanske också lika smart. Det infördes ny pedagogik och ”nu, hör ni, har jag med mig lite fransk musik”. Françoise Hardy, tack för det, merci beaucoup. Min mot avgrunden tippande franskbetyg klamrade sig med klar marginal över bergskanten. ”Tout les garcons et les filles de mon age font ensemble le projets de avenir”. Äntligen lite La Mer-känsla, i modernare tappning dock. Ytterligare en Hardyhit, ”L´amour s´en va”. Ja, eftersom jag inte kunde förlora någon kärlek, det kom senare, kändes texten så där. I stället gick jag och köpte Antoines ”Les Élucubrations d’Antoine”. Rock´n roll på franska. Tio i topp, 1966.
Françoise Hardy, foto Jooest Evers, CC
Föräldrarna fortsatte med sin egendomliga blandning av calypso, chanson och tysk schlager. Chansonen ofta med svenska texter, Lars Forsell var mycket produktiv.
Sen dog den fransk-svenska chansonen, både i föräldrahemmet och på scen. Den återupplivades kortvarigt på scen på Göta Lejon i Stockholm 1983, i legendariska föreställningen ”BREL. En Föreställning Som Går Rakt In I Hjärtat”. Och det gjorde den ju. Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Nina Gunke, Lars Humble. Men, framför allt genom den i år i ALS alltför tidigt bortgångne Stefan Nilsson, som orkestrerade, arrangerade, satt vid synten och pianot. Magiskt. Och många insåg: Belgiske Brel är en storhet, fast vi tror han är fransk. Snarare var en storhet, dog redan 1978.
I Frankrike och andra franskspråkiga länder var chansonen megastor. Becaud. Aznavour. Barbara etcetera etcetera. I Iran, ja, nu talar vi om pre-mulla-tid, älskar många just Aznavour. Här hemma: Rikard Wolff gör ett antal år senare chanson-återupplivningsförsök, men det biter liksom aldrig. Ambitionen finns, men inte en magisk röst. En skådespelare, men inte en artist.
Hemma hos den blivande hustrun tronar ett antal Aznavour-skivor. De spelas ofta, väldigt ofta. Men kärast är ändå Naomi Shemers ”Yerushalayim Shel Zahav”. Jag blir nästan lika kär i den som hustrun och i fransk chanson. I Shemers sång blir politiken och det judiska folkets återvändande till Israel närvarande på samma sätt som politiken och våldet i Boris Vians ”Le Deserteur”, protesten mot Algerietkriget. Men i Lars Forsells penna tonas protesten ned, lite motverkat av Monica Nielsens energifyllda sång. I Frankrike blir ”Le Deserteur” förbjuden i många år, men de Gaulle försvann, världen förändrades och Vians sång fick evigt liv.
Kanske också chanson kan ses som en folkrörelse för det frankofoniska, som förstås inte bara omfattar Frankrike, utan också Belgien, Schweiz, Kanada, Nordafrikaoch så vidare. För den som följer det franska finns det fortfarande mycket att gotta sig åt, till artister som Chimene Badi och Patrick Bruel. Och jag noterar: Badi och Bruel har algerisk bakgrund, invandrarnas musik och traditioner stöper om chanson och Badi berättar med stolthet om att hon sjunger på både franska och arabiska.
När vi backar i tiden, till genrens ursprung, hör vi det franska folket röst från 1880-talet från de visor som sjöngs i Paris och som kompositörer som Debussy och Satie inspirerades av. Visorna utvecklas efter några decennier till chanson och fick större scener än fattig-Paris gator. Finns det något annat litterärt storverk som är så musikaliskt inspirerat som Prousts ”På spaning efter den tid som flytt, för resten”?
Så, chanson lever men är värd en större publik, för såväl sin språkliga som musikaliska elegans. Ofta blir det dock Brel och Piaf som återupplivas utan någon reell koppling till genren i sig. Storartade artister men det finns så mycket mer. Dessutom är chanson också viktig som motvikt till den banalitet som tyvärr för ofta finns i både svensk musik och den hos oss dominerande angloamerikanska.
Vi chansonanhängare ger dock inte upp. Tillsammans med Jan-Erik Sahlberg, pianist, arrangör och mycket mera, som bland annat varit verksam på Stockholms stadsteater tillsammans med Wolff samt inte minst med artisten, kompositören och sångerskan Aida Jabbari (som bland annat tonsatt Karin Boye och iranska Forrogh Farrokzhad i ett kritikerhyllat album) försöker vi skaka nytt liv i chanson i Sverige. Vi gör det för att vi tilltalas av genren men också för att publiken, inte minst den yngre, ska få chansen att lära känna annat än rap och epa-dunk. Spelningar, till exempel med publikrekord hos Alliance Française i Stockholm och en mycket uppskattad spelning hos Marcel Proust-sällskapet, säger oss att vi är på rätt väg. Du som har ett musikintresse men inte är så bekant med chanson och dess mångfald av artister och uttryck, leta gärna på de digitala plattformerna. Chansen finns att du blir belönad med fina upplevelser och samtidigt bidrar till en större musikalisk mångfald.
Den 24 juni. Ett hundra år sedan Edith Södergran dog, till följd av tuberkulos, bara 31 år gammal.
Utan tvekan ett av de största namnen i svenskspråkig poesi. Tacksamt nog finns också hennes poesi tonsatt av flera kompositörer. I den genren står ett namn ut, Anna Kruse, som i samarbete med Stina Ekblad gjort mycket att föra ut Södergrans poesi i poetisk form. Lagom till minnesdagen kommer också en singel ”Glädjen är en fjäril”, en av de första dikterna från Södergrans penna:
”Glädjen är en fjäril Som fladdrar lågt över marken, Men sorgen är en fågel Med stora, starka svarta vingar, De bära en högt över livet, Som flyter nere i solljus och grönska. Sorgens fågel flyger högt, Dit där smärtans änglar hålla vakt Över dödens läger.”
Edith Södergran, foto A V Kondratjeva.
Fler har inspirerats till att tonsätta Södergrans poesi. Bland utgivningar finns till exempel norsk/finska (mamman från Karelen) Sinikka Langeland, som både sjunger och spelar det finska nationalinstrumentet kantele och Nicolai Dunger.
Södergrans släkt kom från österbottniska Närpes men Edith och hennes föräldrar kom att bo i lilla Raivola på Karelska näset. Edith Södergran avled också i Raivola och där finns även en minnessten. Skolgången var i en tysk skola i Sankt Petersburg.
Mats Paulson komponerade den fina ”Stilla Raivolavals ”som för två år sedan (något av det sista Mats gjorde innan han avled), fint producerad av Roland Junell och med medverkan av Frida Andersson och Åsa Jinder. Här på youtube, där också bilder från Södergrans liv finns med – snyggt: https://youtu.be/6IL3lm8_oLc
Mikael Rickfors är i fin form, trots genomgången covid och andra sjukdomar. Jag är på Musikplats P4, livescenen i Sveriges Radios hus. Fullsatt, radiosändning live och en spelning som rör sig rutinerat mellan irländsk folkmusik, rock och blues.
En av Sveriges bästa låtskrivare. Dessutom en av rocksveriges bästa röster, fortfarande, trots 74 år. Internationell toppklass helt enkelt. Nu med ett nytt album ute, titeln Mikael Rickfors, helt enkelt.
Kanske gillade jag förra spelningen på Musikplats P4 strax före covid ännu lite bättre, med sin lilla mindre sättning. Smaken är olika, men slutsatsen blir hur som helst, Rickfors har ett låtmaterial som är så varierat, så bra.
Nu är turnerandet i gång runt om i landet, och med avstickare till Finland, ända fram till hösten. Du kommer väl?
Mikael Rickfors, Eagle Records, distribution Border.
Producent: Örjan Englund.
Terese Lien Evenstad, pressfoto Rickard Olausson
Terese Lien Evenstad
Förväntade mig kanske lite ”tråkjazz” men blir så positivt överraskad när jag lyssnar på Terese Lien Evenstads tredje album, Movement, som kom ut alldeles nyligen. Hon står ocksä för komponerandet.
Kraftfullt och energifullt, dynamiskt, men ändå lite varierat och också lite med folkmusikdtoner. Självklart hennes fiol intar en viktig roll men det finns också ett fint samspel med pianisten Fabian Kallerdahl, bassisten Arvid Jullander, trumspelaren Peter Danemo, and Alexander Ivarsson på klarinett.
Jag vet inte riktigt om jag vill sätta något spår här före de andra, det är varierat så att alltid något passar oavsett vilket humör jag är på. Så Terese Lien Evenstad är en välutbildad musiker, ja, helt enkelt en stjärna på hur hon använder sim kompetens.
Terese Lien Evenstad, Movement, Berthold Records.
Folk och Rackare
Folk och rackare, den legendariska folkmusikgruppen, har inte mött stockholmspubliken sedan 1985, även om de haft lite återföreningsförsök på andra platser. Men stockholmsbesöket är efterlängtat och de möter en jublande och stor publik i stora salen på Scenkonstmuseet, när de gör en livekonsert på en och en halv timme där.
Det är rutinerat, charmigt och trevligt. Men nog märks det lite att man inte står på scen ofta och inte har ett långt, gemensamt, genomrepat turnerandet i bagaget. Kul ändå, och väl värt att lyssna på ändå.
För ett par månader släppte Lisa Grotherus en skiva som redan blivit både omtalad och älskad, ”Musiken från Min berättelse”. Ursprunget var radioprogram om de stora ögonblicken som förändrar livet, som cancer, coronan, att lämna Jehovas vittnen, om ett barn med grav hjärnskada. Dramaten och Sveriges Radio gick samman för att göra en liveversion och Lisa blev tillfrågad att vara kompositör och musiker.
För mig fungerade ”Musiken från Min berättelse” som både ögonöppnare, bearbetare och musikalisk inspiration. Så jag ville gärna träffa och samtala med Lisa Grotherus, för att höra hennes egna tankar.
Som artist har man ju ofta levererat något, en konsert, en föreställning, en skiva och man går vidare. Även om Lisa är glad över skivan och responsen som den och hon fått är det ändå något som är fullbordat, som det brukar vara. Nu är jag inne i en ny skaparprocess, konstaterar hon. När allt är klart, producerat, släppt så lämnar man ju det och går vidare.
Lisa fortsätter dock: Även om jag är inne i något nytt är jag ändå glatt överraskad över hur människor uppskattat skivan, och dessutom över att människor tar till sig de olika spåren beroende på egna känslor och upplevelser.
Lisa Grotherus, foto Hedda Axelsson
Vad kan det då bli av det nya? Det är svårt att veta. Rent musikaliskt är Lisa väldigt mångsidig, instrumentalist med klarinett och basklarinett, men hon är också sångerska, kompositör och även textförfattare. På just ”Musiken från Min berättelse” tycker jag att hennes styrka som utmärkt sångerska kommer fram mer än någonsin.
Lisa nämner att hon ser två olika vägar med sin musik. Den ena, säger hon, är när jag vill berätta något, den andra vägen handlar mer om att lyfta fram musikens egen kraft. Kanske ska Min Berättelse hänföras till den första vägen, den senare uppkommer när Lisa musicerar, ofta med sina egna ensembler, utifrån instrumenten som hennes egen klarinett eller basklarinett (och jag blir inte förvånad om det är där ett kommande album hamnar).
Men man kan också diskutera huvudfårorna utifrån andra termer, och i detta sammanhang konstaterar Lisa Grotherus att folkmusik och jazz är det som ligger henne närmast. Kanske har hon under senare år blivit alltmer folkmusikinspirerad.
Men hur hamnade hon här, i denna musikvärld? Lisa är uppvuxen med musiken, med en pappa som är välkänd och mångsidig musiker. Han bidrar med mycket erfarenheter från branschen, säger Lisa, men också kring det rent musikaliska, kort sagt: en mentor att bolla tankar med.
Trots denna bakgrund och dessa förutsättningar var det inte självklart för henne att bli musiker. I stället blev det först studier i internationella relationer och vistelse i olika länder som Liberia och Palestina. Jag tolkar Lisa som att musiken från olika länder inte varit av avgörande vikt för henne, även om hon självklart lyssnat, men att detta ändå speglar hennes öppenhet för såväl den rent geografiska omvärlden som den musikaliska.
Till sist kom det dock ett avgörande ögonblick, när de internationella relationerna lades undan och drivkraften mot musiken var för stark. Så hon började sina musikstudier, först i folkhögskola och sedan på Musikhögskolan.
Det var fantastiskt att få träffa andra med samma drivkraft för musiken, berättar hon. Så även om hon sitter själv där i lyan och jobbar med musikaliska uppfinningar, så tolkar jag det, så föds många samarbeten i de olika ensembler hon drar i gång. Några blir förstås hennes allra närmaste, rent musikaliskt men kanske också som vänner och inspiratörer.
Hur ser då framtiden ut? Det jag möter är en strukturerad artist, som har koll på det egna korta perspektivet och det längre. Musikaliska idéer kan uppkomma under promenaden, kanske ute med den treåriga sonen, men ska sorteras in och numreras – sen får det kollas om de bär för ett fortsatt arbete. Gissningsvis är det detta strukturerade men också eftertänksamma förhållningsvis som gjort att hon efterfrågats i till exempel stipendiejury-nämnd, som hos Stim eller i Uppsala kommun.
Men utöver musiken då frågar jag? Jo, då. Dramatiken, teatern och berättandet har hon ju redan känt på. Men andra former, som till exempel konsten är hon inte heller främmande för.
Jag tackar för en trevlig pratstund, där på caféet och tar med mig en del tankar. De tankarna spar jag till framtiden, men det känns riktigt bra att ha träffat en så skicklig artist och musiker som dessutom är så kreativ och samtidigt strukturerad. Det där nya som snart ska sättas i gång, det ser jag verkligen fram emot, det kommer att bli bra.
Thomas Wihlman
Lisa Grotherus album ”Musiken från Min berättelse”, finns på Pacaya Records, distribution CD Bengans samt digitalt
Tuulikki Bartosik, dragspelare, från Estland, bosatt i Stockholm. Jag har lyssnat till Tuulikki tidigare, både hennes album och live. Jag minns att hon berättade om hur hon vandrade i de estniska skogarna, jag minns hur hon använde sitt dragspel.
Nu är hon aktuell med ett nytt album, ”Playscapes”. Det finns nog lite Estland i detta också, som i spåret ”Reval: Pettäsaamislugu” (Reval är ett gammalt namn för Tallinn). Men också så mycket annat, både musikaliskt i sig och de musikaliska miljöer som speglas (som till exempel sandkornen på en strand i Robertsfors).
Inget snack. Det är ett extraordinärt album. I ”London” möter vi storstaden, i min ljudupplevelse i alla fall, tunnelbanan, trafiken, myllret av människor, den höga pulsen. Energin. I nästa spår, ”Helsinki” är vi i en annan stad, människor vandrar på Alexen, spårvagnarna rasslar, kanske vi tar en tur med båten till Sveaborg.
Tuulikki Bartosik, foto Ingridient
Vad betyder detta? Två saker: Ljudminnen, Tuulikkis egna, från olika platser, och de dofter och ljud som vi kanske själva har upplevt. De förenas hos lyssnaren i en musikalisk och rytmiskt varierad upplevelse. Vi reser i miljöer allt ifrån det lantliga Võrumaa till Stockholm och mångmiljonstaden London. Om det är en fördel att jag själv varit på nästan alla platser där Bartosiks musikaliska upplevelser gett henne inspiration vet jag inte, kanske kan man vända på det om du inte gjort det: Omsätt Tuulikki Bartosiks musik till en egen verklighetsbild.
Så, på Playscape är det en Bartosik som rest vidare, har tagit på sig ljudteknikermössan, skapat suggestiva ljud och vibrerande rytmer, låter dragspelet (som ändå finns där) få en mindre framträdande plats. Enkelt uttryckt: Ett alldeles extraordinärt album. Med all rätta uppmärksammat runt om i världen.
Thomas Wihlman
Playscapes, Tuulikki Bartosik.
Skivbolag; Efni (Bartosiks eget)
Producerat av Sander Mölder och Tuulikki Bartosik
All musik komponerad av Tuulikki Bartosik
Mixad och mastrad av Siim Mäesalu
Inspelat i estniska radions studio, Rävala 8 och Tuulikis hemstudio
