Månad: maj 2022

Litteratur, Samhälle

De kommer att vara annorlunda svenskar

Simon Sorgenfrei är religionsvetare, docent vid Södertörns Högskola, och en forskare med ett stort fokus på mellanöstern. Han är nu aktuell med sin första bok utanför den akademiska världen, De kommer att vara annorlunda svenskar”. Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts). Undertiteln är Berättelsen om Sveriges första muslimer.

Det är alltså en bok som väcker förväntningar, att kunna förstå mer om Sveriges muslimer och om den islamska tron, Sveriges näst största. Men efter en stunds läsande känner jag mig lite besviken. Visserligen blir jag introducerad till den som benämns som den förste muslimen, Ebrahim Umerkajeff, som kommer till Sverige, sannolikt 1897. Källorna är lite osäkra, men mycket talar för att Ebrahim verkligen var den förste muslimen.

Vi ska också här säga att de som muslimer som här skildras ofta har tatarisk bakgrund, med ett turkiskliknande språk (det vill säga som dagens krimtartarer).  När det kommer fler muhammedaner (med dåtidens språkbruk) som är det oftast personer med den bakgrunden som kommer till Sverige via Estland och Finland. Ebrahim själv är född i Sinorovo, i departementet Penza i Ryssland. Det handlar alltså inte om till exempel syriska eller nordafrikanska invandrare.

Efterhand växer Sorgenfreis bok fram till något bredare, ett Sverige som för en mycket skiftande tillvaro som invandrarland. När Umerkajeff kommer hit är det öppna dörrar, i princip ingen registrering eller kontroll. Den Svenska Kyrkan är fortfarande en stor maktfaktor, men Umerkajeff står i kyrkböckerna som medlem i kyrkan fast som muslimsk trosbekännare. Inget konstigt med det, tycks det.

Men över tid händer mycket. Under 1930-talet görs stora ansträngningar för att hålla judarna ute, det är inte längre några öppna dörrar. Efter kriget, återigen en stor öppen het och en stor invandringsvåg, betydligt större än 2015, med en hyggligt fungerande integration (här kan man diskutera också assimilationsperspektivet).

I min egen familj, år 1946, tog till exempel farfar emot sex ungerska jordbruksarbetare och detta konstateras utan någon större upphetsning i en artikel i socialdemokratiska Folket. Noterbart är dock det som Sorgenfrei lägger fram, fackföreningsrörelsens rädsla för invandringen, lönesänkningar etcetera – motståndet har alltså ibland varit starkt inom fackföreningsrörelsen (och därmed också inom socialdemokratin).

Men åter till de inte oväsentliga detaljerna. Turk-islam föreningen bildas, den växer sakta fram och har inte minst en social funktion (men med en tydlig muslimsk identitet även om man inte ber fem gång om dagen). Landvinningar görs, som till exempel att vi får den första muslimska begravningsplatsen, på Skogskyrkogården i Stockholm. Efterhand förändras dock föreningen, nya medlemmar tillkommer med annan bakgrund osv. Dessutom växer andra muslimska organisationer fram.

Fler noteringar. Ebrahim Umerkajeff blir efterhand en framgångsrik affärsman, med butik på Birger Jarlsgatan och våning på Östermalm. Inom detta geografiska område finner vi flera andra muslimer och en del hamnar också i villaförorten Viggbyholm. Det här är nog ungefär så långt ifrån dagens utanförskapsområden man kan komma.

Simon Sorgenfrei, foto Thomas Wihlman

Lite idylliskt låter det alltså, men när Simon Sorgenfrei presenterar sin bok på Tranströmerbiblioteket, i Medborgarhuset i Stockholm, inför en stor, intresserad publik kommer också invändningar: det var hårdare än du beskriver det. Kanske det, men det framgår också att ättlingar till de första muslimska familjerna i Sverige varit stort behjälpliga med att leta fram material ur familjegömmorna. Jag tycker också det märks att författaren känner en stor sympati för dessa människor, som också uttrycks med väl valda poetiska inslag ur Koranen.

På omslaget till Sorgenfrei står stora delar av Turk-Islam föreningen på trappan till Medborgarhuset, i samband med Ramadans avslutning och Bayramfirande. Och Sorgenfreis presentation avslutas med att han och alla ättlingar, 50 år senare, fotograferas, stående på samma trappa – en grupp som också varit med om att bygga vårt svenska samhälle, men också gjort det med förankring i sin bakgrund och tro. En mycket värdig avslutning på författarens presentation av sin bok, som är ett viktigt bidrag till vår förståelse av både invandring till Sverige, samhällsutvecklingen och den muslimska trons framväxt i vårt land.

Simon Sorgenfrei

”De kommer att vara annorlunda svenskar” – berättelsen om Sveriges första muslimer.

Norstedts, ISBN 978-91-1-311887-1

Musik

En vind från Medelhavet

Sirocco, foto Amanda Lindgren

Någonting som gläder mig alldeles extra i musikvärlden är att vi fått ett växande utbud av musik med ursprung i andra länder, konserter såväl som skivor.

Allt faller förstås inte alla i smaken. Men när jag får Siroccos album El Faro i min hand är jag rätt säker på att detta kommer jag gilla. Havet är det genomgående temat.

Min känsla var rätt. På albumet breder sig fyra super-kompetenta musiker ut sig på temat havet, El Faro betyder fyrtornet. Det handlar om både egenkomponerad och traditionell musik, Texterna är på jiddisch, ladino, hebreiska och arabiska – så fyrtornet står någonstans där vid medelhavet.

Ytterligare ett plus är de poetiska texterna. Jag tillhör dem som älskar den grekiska musiken och jag tror att en bidragande orsak är de poetiska texterna, som kan komma från Ritsos, Serferis eller Elytis penna. Så poesin är viktig för mig och jag hoppas vi snart får en tydlig sådan inriktning i den svenska musikvärlden. Tänk till exempel på 50-talet när Lars Forsell översatte de fantastiska texter som ibland finns i fransk chanson eller lite senare när Bo Setterlind gav sig på Theodorakis musik.

Det är svårt att välja en favorit men Tfila le Shalom (på hebreiska) och Yam lid (jiddisch) uppskattar jag. Men här finns också fin musik med texter på ladino och arabiska. Spåren tycks ofta vara bearbetad traditionell musik.

Producerat har Patrik Bonnet gjort mästerligt, och han bidrar också starkt med sin gitarr till den höga kvalitén. Men det måste sägas, hela denna musicerande kvartett gör det på ett ruggigt bra sätt. Trevligt är det också att texterna finns med, på originalspråket och på engelska. Möjligen är tempot lite för likartat, men jag måste trots detta sätta högsta kvalitetsbetyg.

Sirocco är:

Sofia Berg-Böhm – sång, glockenspiel, stålsträngad gitarr, musik, arrangemang (Stahlhammer, oldenbiurg)

Patrik Bonnet – gitarr, oud, palmas, musik, arrangemang

Hanna Stenlund Monthan – cello, sång, musik, arrangemang

Fredrik Gille – slagverk, sång, musik, arrangemang

El Faro:

Inspelning, produktion: Patric Bonnet

Mix: Martin von Schmalensee

Utgiven av Sirocco Music/Emu bands

Musik

Musikaliskt sökande

Vidya står också för omslaget till sitt album, The Papillon.

Vidya gör sin egen musik med stor originalitet. Hon är också en sökare, i såväl det musikaliska som i livet självt. Bakgrunden till skivan The Papillon är Vidyas sökande efter sin mamma. Efter ett liv av längtan och två års sökande fann hon sin mamma Shanta i Indien. De fick 1,5 år tillsammans att lära känna varandra, tyvärr gick mamman bort under en pilgrimsvandring i Nepal. Denna längtan, detta sökande, denna förlust var utgångspunkten för skivan The Papillon.

Det har tagit drygt tio år från förra albumet till The Papillon blev färdigt. Musiken på det nya albumet är inte som man kan tro, indiskt präglad, utan Vidya har sökt efter sitt eget musikaliska uttryck.

Vidyas uttryck är mer lättillgängligt än vad jag trodde det skulle vara, med tanke på bakgrunden, och det är behagligt att lyssna till.  Flera spår tilltar mig, som Change the world, The Reason och inte minst den stillsamma, folkviseaktiga sången för mamman, Shantas sång.

På detta album hittar vi dessutom mycket kompetenta musiker: Jon Fält, trummor och Putte Johander, kontrabas. Tillsammans samlas de kring utforskande och sökande med hjälp av musiken och ger plats åt varandras musikaliska lekfullhet.

The Papillon innehåller 10 st låtar på både svenska och engelska. Skivan är akustiskt inspelad vid två olika tillfällen, under olika omständigheter. Detta eftersom Vidya alltså har låtit processen ta tid, både den inre och i själva skivproduktionen.           

Titel: The Papillon 

Artist: VIDYA

Katalognummer: HR068                                

Releasedatum: 29 april 2022

Distribution: Havtorn Records/The Orchard

Medverkande musiker på The Papillon: 

Vidya-Liselotte Sundberg – sång, piano och rhodes

Putte Johander – kontrabas, gitarr, keyboards och kör

Jon Fält – trummor och kör

Gästmusiker:

Markus Ahlberg – trombon, trumpet och kör

Lisa Rydberg – violin och Viola

All musik och text: av VIDYA

Producerad av: Putte Johander och VIDYA

Mixad av: Putte Johander

Mastrad av:  Jon Fält och Petter Hölaas

Musik

En minut med Ellah Grace

Ellah Grace, albumet Give me just a minute

Det ganska hög fart på jazzsläppen i detta land, just nu. Ellah Grace är en av de senaste artisterna i min skivhög, med sitt album Give me just a minute.

Namnet Ellah Grace antyder väl en amerikansk förebild, och det tycker jag också albumet motsvarar. Skivtiteln Give me just a minute är lite vädjande, jag tycker nog att det är helt ok att ägna lite mer tid än så åt Ellah.

Det är inget hejdundande genombrott men en artist som har erfarenheter och som kan komma att växa. Ellas har sjungit i kören Afro och körat åt Carola, för att ta ett par exempel.

Hon har skrivit alla albumets låtar själv, fast förstås under sitt riktiga namn Ida Maipambe, tillsammans med Mats Björke och Martin Engström. Björke är nog hjärnan bakom produktionen. Han har ju en förtroendeingivande musikerbakgrund från bland annat Mando Diao. Produktionen är inte överlastad, utan snygg och elegant.

Souligt är det dock, men också lite poppigt och lättsmält. Rösten har Ellah, helt klart, men den kunde ha ett något mer personligt uttryck.

De spår jag rankar högst är Let it rain, Don´t give up on me, Guiding LIght och Monsters. Men inget sticker ut så där extra märkbart och ibland måste jag erkänna att det är kanske lite, lite försiktigt. Kanske skulle Ellas Grace våga vara mer av sig själv, det vill säga Ida Maipambe (och det är inget pjåkigt artistnamn), vara lite eljest. Rösten och annat har hon ju redan.

Thomas Wihlman

Ellah Grace

Give Me Just A Minute

Inspelad i LAB259 Studio i Stockholm

Mixning: Ludvig Larsson

Producent: Mats Björke (även inspelning)

GN-Entertainment