Mitt folk, säger hon, född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. En av de kanske 120 000 svenskar som är födda i Iran eller som hon födda av iranska föräldrar. Vi bokför helt enkelt inte etnicitet så siffrorna är osäkra. Men, i dag syns Sveriges iranier, i sin protest mot mullornas regim och det märks att de är många. SCB säger 1,14% av landets befolkning.
Negar Naseh. Pressfoto: Maja Flink
Negar Naseh, författare till nyutkomna och omtalade ”En handfull vind”föddes i Sverige 1984. Hennes föräldrar kom som gäststuderande från Iran till Sverige 1976.
År 1975 blev Iran en enpartistat, under det rojalistiska partiet Rastakhiz, sedan shahen låtit upplösa andra partier. Trots en höjd levnadsstandard uppstod stora motsättningar i landet och till protesterna anslöt sig vänstergrupper.
Inledningen i Negar Nasehs En handfull vind utspelar sig innan Shahens, Mohammed Reza Pahlavis, fall 1979. Vi möter som läsare en familjeskildring där protesttåget mot Shahen passerar förbi ute på gatan, nära familjens balkong. Vi möts av smaker, som de sura körsbären, av de kryddiga dofterna och av en handfull vind. Det är vackert och kärleksfullt beskrivet, ett Iran att längta till för dagens exiliranier eller för oss som gärna skulle turista där.
Likheten med dagens revolution är påfallande men det finns tydliga skillnader. På 1960-talet hade kvinnorna fått en avsevärt förbättrad ställning, sjukvård och utbildning förbättrats osv. Säkert behövdes inte någon slogan som Kvinna, Liv, Frihet.
Det är också ett reformerat Iran vi möter i skildringen från 1979, med ännu högre utbildningsnivå, bättre sjukvård och sekularisering. Motsättningar finns, väst protesterar mot kraftigt höjda oljepriser, ayatollah Khomeini mot landreform och mot kvinnors rösträtt. Kommunister och andra demonstrerar, Mohammed Reza Pahlavi tvingas lämna landet.
Ayatollah Khomeini återvänder från sin exil och kväver de nya demonstrationerna från kommunisterna och andra. Efter en månad tvingas kvinnor att bära slöja. År 1980 var budskapet från Khomeini: Revolutionen måste kapa de fördärvades händer. Blod ska spillas. Ju mer Iran blöder, desto större blir revolutionens seger.
Landsflykt blir enda utvägen för många, bland annat för föräldrarna till kvinnan som talar om Mitt folk. Jag har fått ta del av pappans berättelse, de dramatiska politiska händelserna, våldet när nära vänner dödas, flykten, hur det var att komma till ett nytt land och att etablera sig där. Hos så många iranier i Sverige och på annan plats i världen finns detta alltid som minnen som man aldrig kan fly ifrån. Inte heller kan man eller vågar man återvända, med de risker det medför. Detta skapar också en form av gemenskap. Mitt folk.
Ayatollahs budskap 1980 följs än idag av Irans ledare som ayatollah Khameini och president Ebrahim Raisi, och det tvingas på folket av säkerhets- och sedlighetspolis. Drygt 40 års religiöst förtryck kan nu vara på väg att upplösas och Naseh vidrör kortfattat den problematik som vi ser idag, splittringen mellan olika exilgrupper som till exempel Folkets Muhajedin och anhängare till shahens son Reza Pahlavi. Denna splittring märks idag vid demonstrationer och till detta kommer regimens spioneri och infiltration, av Säpo utpekat som ett av de största spionhoten mot Sverige. Det senare är också aktuellt i form av de två spionanklagade iranska bröderna.
Den fina skildringen av exillivet, kluvenheten, sorgen och av vardagslivet i Iran hade gärna fått ta mera plats på bekostnad av den omsorgsfulla skildringen av shahen Mohammed Reza Pahlavis sista år. Kanske är det läkaren i Negar Naseh som gärna fördjupar sig i de medicinska detaljerna, cancern, den groteskt förstorade mjälten och så vidare. Naseh säger själv till DN att just det medicinska var ingången till personen Shahen, men att han sedan blev symbolen för den som känner sorg över och saknad till sitt hemland. Kanske är det så att vi här bevittnar upptakten till en mer omfattande biografi. Nu är dock inledningen och avslutningen romanens bästa delar.
Idag styr alltså fortfarande mullorna och Negar Naseh tillägnar sin bok minnet av massavrättningarna av 1988. I en ny utgåva kanske detta får läggas till: minnet av revolutionen 2022 som en följd av Mahsa (Jina) Aminis död.
Trots situationen i Iran, så lämnar huvudpersonen i denna familjeskildring, Minou, Sverige och Gottsunda när hennes mamma ligger för döden, och återvänder. Naseh påpekar i en liten passus, det som saknas i andra länder är grundtonen, den iranska melankolin, en orsak till längtan. Vid återvändandet har Iran förändrats på många sätt, men melankolin finns kanske kvar. Minou återvänder till sitt folk.
Thomas Wihlman
En handfull vind, 2022, Negar Naseh, Natur och Kultur