Reportage och essäer, Samhälle, Samtid

Människor som vandrar

Så lämnar vi vårt hem. Bild från 1944 vid evakuering från Kurkijokis socken (Kronoborg) i Karelen. I Kronoborg växte också min mormor upp.

Människor vandrar. Nu vandras det mer än någonsin. Inte som motion utan av helt andra, tvingande skäl.

Några hundra år efter Kristus inföll folkvandringstiden. Överbefolkning, svält och krig låg bakom. Europas befolknings-sammansättning ändrades. 

Långt senare, år 1903, skedde en annan vandring. Min mormor, Selma, föddes 1887 i det Karelen som nu är en del av Ryssland, Republiken Karelen. Hennes föräldrar var från Österbotten i Finland, svensktalande, som sökte sig till det bördigare Karelen under 1870-talet finska svält- och nödår.

Men föräldrarna ville åter till Österbotten. Familjen hade vuxit. Men fattiga var man och för att kunna ta sig till Österbotten fick Selma och hennes lillasyster Hilma så att säga sköta resan själva. Så de vandrade de 50 milen från Karelen till Jakobstad i Österbotten, där Selma började arbeta i tobaksfabriken.

Stränderna vid Ladoga, Europas största sjö, ett innanhav, byttes mot Bottenhavet.

Några år senare var Selma gift men den glade och påhittige Ernfrid, från Gamlakarleby, småstaden ett par mil norr om Jakobstad.

Men historien upprepar sig. Ernfrid dog, för ung, hade just startat sin affär vid torget i Jakobstad. Depressionen kom, Selma ensam med sex barn barn. Ensam med ett ganska stort hus, men inga inkomster.

Så äldsta barnet, min mor Gurli, skickades iväg. Ingen vandring denna gång dock. Fraktfartyg. Till all lycka hade nämligen Ernfrids syster Elvy gift sig med en dansk sjökapten, Marius. Och Marius fartyg råkade landa i Gamlakarlebys hamn  och Gurli fick följa med. I kaptenens hytt som Marius generöst överlät färdades hon till Danmark och fick bosätta sig hemma hos Marius och Elvy.

Det här blev inledningen till ett antal år i Gurlis liv där hon flyttade än hit, än dit. Från Danmark, hem till Finland, tillbaka till Nykøbing Falster, sedan utbildning till barnsköterska i Malmö, på Flensburgska vårdanstalten, sen jobb i Blekinge, under kriget fram och tillbaka mellan Sverige och Finland, och till sist en landning i Eskilstuna där hon mötte min far. 

Kanske var det inte onaturligt att min uppväxt präglades av vänner som själva hade lämnat sina hemländer, Tyskland, Estland, Polen .. 

Och under tiden blev det ett annat Karelen. Ett sovjetryskt. Fyrahundra femtio tusen människor fick lämna sitt Karelen, och jag ser på youtube-filmer dessa oändligt marscherande människor, med kor, hästar, husdjur, överfulla vagnar, gråtande trötta barn och trötta föräldrar. 

Ett mirakel att Finland samlade sig för att ta hand om alla dessa människor, trots att landet tyngdes av det skadestånd som Sovjetunionen (angriparen!) krävde från Finland. 

Mormors Karelen kan jag eller vill jag inte besöka. Ett förryskat Karelen, där man behåller lite finländsk eller karelskt som ett Skansen, men där kreativ kultur och opposition är strypt.

Tyska civila tvingas av U.S. Third Army beskåda kropparna av judiska kvinnor som avlidit under en dödsmarsch. Kropparna upptäcktes i en grund massgrav i Volary i södra Böhmen i Tjeckien. Kropparna lades senare i kistor och begravdes. Foto: 1 maj 1945.

Vi kan fortsätta på vandringslederna. I Europa skedde vandringar från koncentrationsläger till en annan tillvaro. Panikåtgärder från nazi-Tyskland. Många dog förstås.

I vår tid, ja, människor tvingas vandra igen. Evakuering för att undvika bomber, raketer, drönare från Hizbollah och Israel. Norrut och söderut i Gaza, aldrig någon fast tillvaro i det förstörda Gaza.

När detta skrivs flyr många libaneser Israels attacker, men nu vandrar man inte längre. Än så länge har man bränslet, fordonen, oändliga rader bilar tar sig norrut, mot Bekaadalen och andra platser. Än så länge kan man undfly attackerna.

Det tycks vara en väldigt stor och omöjlig förhoppning. Sluta vandra. Sluta fly. Bo med dina grannar. Respektera dem. Bygg tillit. Bygg en framtid tillsammans. Behåll din religion om du så vill. Behåll ditt språk, din kultur men ta också emot impulser och tankar från dina grannar. Sluta vandra. Sluta tvinga någon att fly. Sluta stimulera återvandring. Finn din trygga boplats. 

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Sjukrapport

Sjukrapport 4 – om vad som är värst

I går (den 23 september) informerade man om lungfibros i Fråga Doktorn på SVT. Kort men korrekt information om en besvärlig sjukdom. Titta gärna på SVT Play. 

Min egen variant av sjukdomen är allvarlig och besvärlig, men kanske inte den värsta. Lungorna och andningen försämras över tiden (det märker jag också), man hostar och blir trött. Det finns ingen bot men med bromsmedicin sker försämringen långsammare, men då till priset av jobbiga magproblem.

Konsekvenser blir förstås för individen, men också för anhöriga och andra närstående.

Härom veckan i Fråga Lund ställdes frågan: vad är värst pest eller kolera? Egentligen en ganska dum frågeställning. Frågan är vad individen själv upplever, och det är förstås individuellt. Sen kan situationen vara olika, i ett afrikanskt land med vattenbrist/förorenat vatten kan koleran vara mycket värre än i andra länder.

På ett liknande sätt ställde professorn i lungmedicin Magnus Sköld lungfibros mot cancer och menade att lungfibros är värst. Jag är inte säker på det. Det finns många varianter av båda och vi är alla individer som reagerar olika, kanske för att vi är olika genetiskt, har levt olika liv osv. Jag har varit med om närstående cancer, om smärtan, trötthet men också närheten, värmen och skratten. Vi hanterar allvarliga sjukdomar olika, vi är individer med olika förutsättningar och olika möjligheter, vården kan vara ojämlik osv. 

Så sluta jämför. Det är illa nog ändå, och som det sas i Fråga Doktorn – sluta inte att leva ett vanligt liv, lev så gott det går. 

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Sjukrapport

Sjukrapport 3

Sjukrapport 3 (lungfibros). Midsommarafton, en fin och lugn sådan. I går några timmar på ett ganska folktomt sjukhus, Karolinska Sjukhuset i Huddinge.

Tidig avresa hemifrån, sen väntan på lungröntgen – ganska lång väntan och lite krångligt. Men trevlig personal förstås.

Folktomt på Hav Java, faktiskt första gästen. Hinner jobba lite. Sedan till lungmottagningen för spirometri, lite rörigt på avdelningen och anslag om strejken som gör att det inte går att ringa till sjuksköterskorna till exempel.

Hyfsat resultat av spirometrin, spännande att följa på datorskärmen.

Lång väntan på min stressade läkare. Hon kastar sig över röntgenbilderna. Här ser du …. (nej, jag begriper inte riktigt). Det är ju en progressiv sjukdom 😊 (blir aldrig bättre), men fundera inte så mycket om vad som kommer säger hon. I nästa andetag, jag ser med säkerhet att du inte har cancer. Ja, bra att veta …

Sen pratar vi lite kost och lite motion.

Måste avsluta nu, säger min stressade (men duktiga och trevliga) läkare.

Tar en lunch på favoritstället i Flemingsbergs Centrum. Man vinkar till mig när jag går till 172-ans buss.

Hemkommen finns nya remisser (thorax och klinisk fysiologi) på 1177. Och nyutskrivna recept. På lungmottagningen går det undan.

En lätt kvällsmåltid samt för att hantera medicinens biverkningar lite piller, när jag kommer hem till ljudet av glädjeskall från vovven Yoshi för att jag äntligen är hemma.

Det blir natt mot midsommarafton, fast mina tankar är kanske inte så ljusa som kvällen.

Hoppas du har en härlig midsommar!

by Thomas Wihlman
Musik, Musikrecensioner

Berglunds Krig och Kärlek, Liv och Dikt

I ett album där texten lyser minst lika vacker som musiken möter vi Dan Berglunds nya album Liv och Dikt. I Wikipedia får Dan den ovanliga beteckningen svensk-finlandssvensk (bakgrund i den svenskspråkiga minoriteten i Finland, bosatt i Sverige) som för många är ett okänt begrepp men minst lika korrekt som sverige-finne (bosatt i Sverige, uppvuxen i den finskspråkiga majoriteten i Finland).

Det finländska finns med på Berglunds nya album, Liv och dikt, i spåret Kriget. Där hör vi samtalet om hur det var i armén, den lille pojken som förundrat som lyssnar på de äldre.

Dan Berglund, pressfoto Eva Brandin

Dan Berglund talar om sig själv som trubadur eller som vi nu tillkrånglat säger, singer-songwriter). Den politiska banan började med kommunistiska KPML-R som ju hade sitt starka fäste i hans hemstad Göteborg men i dagens texter vrider och vänder han på politiken, alltifrån Fjollträsk till Kapitolium.

Liv och Dikt innehåller också allt det där andra som trubadurer ska sjunga om, som kvinnor och kärleken förstås. Och musiken har klang av både Thorstein Bergman och Max Raabes orkester.

Jag kan inte annat än att buga och tacka för ett högklassigt album. Det bär fram texter som är pregnanta och där jag som lyssnare hör varje stavelse. Det är också ett musikaliskt kunnande av hög klass vi möter i Dan Berglunds och Henrik Cederbloms produktion, där alla med verkande gör fina insatser.

Så vilka spår är bäst? Själv berörs jag av Kriget, med referensen till finska viken, om ryssen Ivans son och Finlands nationalinstrument Kantele. Det svänger i Under attack. Kärleken finns naturligtvis med. Jag tycker du ska lyssna och hitta dina favoriter.

Dan Berglund har med små medel skapat ett högklassigt album med en variation i text och ton – det bästa i svensk visa på många år, i paritet med hjältar som Fred Åkerström och Cornelis.

Thomas Wihlman

Liv och Dikt, text och musik: Dan Berglund. Kakafon Records. Producerad av Dan Berglund och Henrik Cederblom. Arrangemang av Henrik Cederblom.

by Thomas Wihlman
Musik, Musikrecensioner

Eric Bibb – musikalisk bredd, allvar och charm

Eric Bibb på Scalateatern. Foto: Leo Ahmed.

År 2022 hade jag förmånen att besöka en fullsatt Scalateater och den liveföreställning som Eric Bibb gjorde där, tillsammans med ett antal skickliga artister och musiker. Året efter kom ett album Ridin’, och i samband med detta jag hade tillfälle att känna Atlantisstudions miljö där finslipning gjordes.

Eric har många fans, han nomineras till Grammys och Grammis men pricken över i-et har inte riktigt satts. Men vi vet, trots detta, vad han går för och det nya albumet Eric Bibb Live at the Scala Theatre är verkligen beviset för det. Scalainspelningen var förvisso lite rörig, omtagningar gjordes men när detta skalats bort på albumet så bevisar det att Eric verkligen är värd alla nomineringar och för eller senare att den musikaliska kvalitén bakom alla nomineringar, alla fina konserter, alla skivor de finns där. Det är en musikalisk världsartist av svart kulör vi har bosatt i den sörmländska myllan.

Familjebild från Scalateatern. Ulrika Bibb, Eric Bibb, Sarah Dawn Finer – halvsyster till Rennie Mirro (son till Eric, till höger). Foto Leo Ahmed.

Albumet i sig – ja, idel ädel musikadel, makalöst bra framfört och ett musikaliskt spektrum som når fram till skotsk folkmusik, country, så klart blues med pregnanta texter som visar brutal förföljelse mot människor med svart hudfärg.

Med andra ord: Om du inte redan gjort det, slå på din Spotify, din cdspelare, ja, vad du än brukar använda. Du har en högtidsstund framför dig. Jag har mina favoriter på albumet, du kommer att ha dina – sådant är Eric Bibbs musikskapande.

Eric Bibb Live at the Scala Theatre

Producent: Glen Scott

Exekutiv producent: Jesper Wikström

Skivbolag: Repute Records Ltd

Text: Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Sjukrapport, Uncategorized

Sjukrapport 2 – racerbana på Karolinska Sjukhuset i Huddinge och CCR

Har föresatt mig att skriva oregelbundna rapporter om relationen mellan mig, min hälsa och vården. Det går väl sådär. Det går väl lite bättre än så där när jag får ta del av vänners och närståendes omtanke. 

Just nu är det trötthet i förhållande till min status och kondition energinivå. Det leder till huvudvärk, vanlig värk, fingerproblem och illamående. Detta ovanpå det som förekommer emellanåt, de normala symtomen andfåddhet och torrhosta. Tack, det räcker.

Aktivitetsnivån har trots allt varit hyfsad. Och man ska inte låta sig nedslås. Eller: Ska det gå åt helvete ska det göras med musik. Alltså var jag på Lungfibrosföreningens arrangemang. 

Arbetsterapeut Elin och sjukgymnast Annika  kom och berättade om ”Sång för lunghälsa”. Det är en behandlingsmetod med  ursprung i Storbritannien och är utvecklad för personer med lungsjukdomar eller svårigheter med andningen av andra skäl. 

Syftet är att genom sång och andra övningar i exempelvis kroppskännedom få ökad livskvalitet, verktyg för att hantera andfåddhet och oro, träffa andra personer i samma situation och såklart ha roligt. 

Och roligt hade vi. Inte minst i den avslutande körsångsdelen. Omusikalisk är jag kanske inte och det var ingen som gick när jag höjde rösten. Bra var också de olika andningsövningar och lite specialanpassad tai-chi och qi-gong.

Creedence Clearwater Revival. Från vänster till höger: Tom Fogerty, Doug Clifford, Stu Cook, och John Fogerty.

Inte nog med detta. Tisdagen blev också rolig men dessutom lärorik. Eftersom jag ingår i kommittén för stadens förlag Stockholm var vi inbjudna till forskningsseminarium, som handlade om urban lokalhistoria och en diskussion kring dess förutsättningar och framtida utmaningar och möjligheter. Tack till professor Heiko Droste som ledde seminariet med varm järnhand och alla de övriga. Så roligt att få återgå till det akademiska och att diskutera forskning inom ett spännande område.

Men energin räcker inte till allt. Finns dessutom vardagssysslor förstås (den där hunden etcetera) och så måste jag då tyvärr avstå från ett annat seminarium som Centern och Martin Ådahl och Karin Vaghult tagit initiativ till – om Ukraina och EU.  

Sen fick jag åka sjukhusbädd i ilfart på KS i Huddinge, där två syrror tränade racerkörning. Ja, det var inte helt på allvar. Gastroskopi väntade och det är ju inte en särskilt rolig historia, men det gick bra ändå. Inga direkta problem, fast nog lite åldersförändringar och så får vi se om det dyker upp något från de vävnadsprover som togs.

Ingen grandios middag som den på Grand Hotel Saltsjöbaden i förra veckan kan rapporteras. Men ändå, fanns lite guldkant som när bromsmedicin och illamående med mera tar ned på humöret. Tur att man har en sådan guldkant som musiken. Hustrun fastnar för Creedence Clearwater Revival på SvtPlay och jag kan inte låta bli att trumma och sjunga med – försiktigt, grannsämjan .…

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Musik, Musikrecensioner

Tur att Amanda Ginsburg kan skratta

Amanda Ginsburg. Filip Ekestubbe. Ett antal briljanta musiker. Snygg produktion. Ibland romantiskt. Ibland svängigt. Ofta charmigt. 

I romans på distans tas Theodorakis-greppet. Två låtar blir en (ja, publiken applåderar och tror att det är slut efter den första). 

Och sen, ja, sen. Amanda är alldeles sin egen och musiken flödar fram, ibland som en stillsam bäck, ibland som Svartån i Västerås. 

Lite mer gillar jag här: Var det mot mig du log. Jag borde inte måste vilja. Romans på distans. Höst. Eller ska jag räkna upp alla de nio låtarna? Nej, kanske jag gillar alla lika bra?

Nåja, hitta dina egna favoriter. Om du måste.

Bra att texterna finns med i ett häfte, men typografiskt och färgmässigt kunde det gjorts mer lättläst. Det är ungefär det man kan anmärka på.

Thomas Wihlman

Albumets titel:

Tur att jag kan skratta

Utgivning: Ladybird

Producenter: Amanda Ginsburg, Filip Ekestubbe.

Sång: Amanda Ginsburg. Piano: Filip Ekestubbe. Kontrabas: Anders Fjeldstad. Trummor: Snorre Kirk. Gästmusiker: Tobias Wiklund (kornett), Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett, Klas Toresson (klarinett), Lisa Grotherus (basklarinett).  

Inspelat på Rixmixningsverket.

by Thomas Wihlman
Musik, Musikrecensioner

Orossjäl på musikalisk resa

Eva Hillered är kanske en artist som går lite under radarn. Men forskar man lite så framträder en hel del. Så till exempel är hon nu ute med sin nionde soloskiva. Hon skriver mycket musik, ja till och med så mycket att hon fann det nödvändigt att ge ut boken ”Lathund för låtskrivare”. Hon är utbildad musiklärare och verksam som sångpedagog (jag tackar för tipsen).

Så var det där med den nionde plattan. Nu i samarbete med flera producenter, men Hillered själv är också medproducent. Ett samarbete med flitige Daniel Östersjö som spelar bas, piano och cello här är dessutom märkbart. Samme Östersjö deltar också i pjäsen Mormor, mamma och jag som har premiär 6 april.

Kanske är Orossjäl, albumets titel, något som karakteriserar både Hillered och Östersjö. Både skivan och föreställningen är resultatet av en inre resa, säger Eva själv. Så kan det förstås vara.

Samma resa tycker jag hon företar i musikens värld, eller kanske mer precis uttryckt – här finns upptäckarglädje gestaltat i form av folkrock, americana, visor och mer. Jag gillar det här, mångsidigheten och en röst som är personlig och kan variera sig.

Jag lyfter inte fram något särskilt spår utan säg bara: upptäck själv, du kan bli rikligt belönad.

Thomas Wihlman

Album:Orossjäl

Artist: Eva Hillered

Bolag: Hill Songs. HILLCD025.

by Thomas Wihlman
Samhälle, Sjukrapport

Sjukrapport 1

Med sannolikt stor oregelbundenhet kommer jag att redovisa min väg med sjukdomen idiopatisk lungsjukdom och fram till dess att sjukdomen övergår i det sista, slutliga stadiet, något annat och okänt. Det skulle kunna sägas ha börjat med en remiss från Sara, min husläkare, till Karolinska Sjukhuset i Solna och dess lungmottagning.

Det här är det sista som jag kan komma på, vi har prövat allt, säger Sara – och jag säger, jo, min gamle husläkare var inne på detta, det står i journalen. Ja, jo då, men det finns inga röntgenbilder ingenting. OK, så är denna hosta, denna trötthet, denna … inte lungfibros då lägger jag ner detta.

Har aldrig hört någon läkare uttrycka sig på det sättet. Ett par veckor sedan lägger Sara själv ned och byter jobb.

I juni 2023 kommer så kallelsen från Karolinska Sjukhuset. Och efter provtagningar och första besöket – ja, vi tar oss an dig som patient. Sen sommaren, hösten, in på vintern – undersökningar, provtagningar, specialister, får användning för SLs årskort. Bronkoskopin bjuder på kaffe med macka till en fortfarande lätt drogad patient.

Så, den 11 december, efter några bedrövliga veckor, med covid i familjen, med underbara Emilias bortgång – ska jag se det som ett ljus, att mörkret nu är borta? I journalen, som blivit allt mer välfylld, konstateras: Patient Wihlman har lungfibros, idiopatiskt (okänd orsak) sådan. Mediciner skrivs ut. Det informeras om gällande rutiner, om provtagningar, röntgen, samtal med kontaktsjuksköterska och så vidare.

Vi är inne i mars 2024. Jag är inne i rutinerna. Hälsan är svajig. Jag berättar till slut om läget för fler än de allra närmaste. Om jag får välja mellan cancer och lungfibros, säger professorn och lungfibrosspecialisten Magnus Sköld, väljer jag cancern. För egen del väljer jag bort båda, helst, men valet finns inte.

Brenda på KS lyser upp tillvaron. För att hon är rakt på sak, tydlig men samtidigt förstående och empatisk. Och vi har en dialog.

En dag (nästan) på KS i Huddinge och specialistvården träffar jag Brenda och annan vårdpersonal. Efter provtagningar gör Brenda en genomgång av läget, vilket stöd jag kan få, hur det ligger till med det och det. Det tar tid att smälta.

Har också en läkare, Ulrika, som naturligtvis är specialist och då menar jag specialist-specialist, som tillsammans med sitt team skapar alla strukturer och ser till att man som patient är väl informerad. Så sköterskorna ringer regelbundet, har koll på prover och inbokning av dessa, röntgen etc. Vill påstå att detta är svensk sjukvård när den är som bäst, kanske till och med världsklass. Tänk om det vore så här på vårdcentralerna!

Fortsättning följer. Sannolikt.

Thomas Wihlman

Fotonot: Lungfibros,kronisk sjukdom med oftast okänd orsak. Lungorna blir förstelnade, förtjockade och omvandlas till ärrvävnad. Inga läkemedel kan bota lungfibros eller återställa lungornas utseende och funktion men det finns ett par bromsmediciner som ibland har effekt. Ibland sker ändå en relativt snabb försämring. Vanliga symtom torrhosta, trötthet, andfåddhet. I ett sent skede behövs ofta syrgas. Den genomsnittliga överlevnadstiden uppskattas vara fem år, kan vara både kortare och längre. Ungefär 1000-1500 personer uppskattas ha lungfibros.

by Thomas Wihlman
Litteratur

Avvisade mot döden

Journalisten och författaren Henrik Bergman har grundligt gått igenom den svenska politiken under andra världskriget, i tre gedigna böcker. Samma period och även åren närmast före har Christoph Andersson skildrat i sin nyutkomna bok ”De avvisade”. Dessa böcker kompletterar varann utmärkt, inte minst för att Andersson i sin bok kommer de berörda människorna nära.

Christoph Andersson ger förstås en viss politisk bakgrund, men huvudspåret är de svenska tjänstemän på olika myndigheter som förverkligar de politiska besluten och de människor som drabbas av besluten.

Det är en värld som målas upp, där enstaka personer, inklusive tjänstemän, tolkar sin uppgift och ofta gör det på ett sätt så att man går ett steg längre än vad som faktiskt lagen kräver, utifrån den syn man har på judar och på nazismen. Man skulle kunna kalla det medlöperi till nazismen.

Politiken är också sådan att det finns majoritet i riksdagen för en hård linje mot asylsökande, även om enskilda personer bryter mot partilinjen, såsom när justitieministern och bondeförbundaren Karl Gustaf Westman talar för nyttan av välutbildad invandrad arbetskraft. Författaren Karin Boye var också involverad på den humana sidan, ända till ett par dagar innan hon begick självmord, men orkade uppenbarligen inte med att hantera engagemanget. Vilken betydelse detta hade för hennes självmord är svårt att veta, förstås.

Foto: Christoph Andersson

Hur mycket allmänheten i övrigt var medveten om det som beslutades och vad följderna blev av det är svårt att bedöma. Helt enkelt var det inte att förstå, inser man, när det till exempel finns hemliga pm hos Socialstyrelsen, som då hade ett tungt ansvar föra att genomföra politiken. Vägrades var ett ord som ofta förekom på handlingarna, det vill säga asyl vägrades i Sverige. Listor över dessa distribuerades till Polisen, svenska ambassader och så viare, så att ingen skulle slinka in. Andersson har i sin sammanställning identifierat 307 personer som utvisades, vilket ledde till att de hamnade i Auschwitz, Treblinka, Theresienstadt etcetera och miste livet där.

Kanske drevs också lagarna igenom snabbt, utan ordentlig beredning, på det sättet som den nuvarande regeringen vill ändra lagstiftningen när man vill genomföra brottsbekämpning.

Sverige var förvisso ett demokratiskt land, även denna tid, men vi kan också notera att det finns likheter med dagens samhälle och dess diskussioner. Judar hotas med utvisning ur Tyskland på grund av bristande vandel, till exempel för att man spelar så mycket – och får konsekvenser. Likheterna med den svenska integrationsdebatten finns, om att människor som inte sköter sig korrekt inte bör få finnas kvar i landet – även om de är medborgare sen födseln eller i alla fall varit det länge. Och då de judisk männen är lätta att identifiera, med de av nazisterna påtvingade tilltalsnamnet Israel och på motsvarande sätt för kvinnorna Sara, är det lätt att identifiera den judiska bakgrunden även när passet saknar ett J.

I ”De avvisade” kommer människorna och familjernas öden inklusive de barn som skiljs från sina föräldrar oss nära. Det gör också de svenskar, som i likhet med tjänstemannen Robert Paulson, ser till att judarna just vägras. Till följd av den Sandlerska kontrollkommissionen efter kriget blir han en av de få som faktiskt bestraffas för att ha gått längre än vad han hade rätt till. Inga politiker kritiseras, men UD som departement får motta kritik för sitt agerande. Sverige glider undan sitt ansvar för många judars död.

I en lite torr journalistisk stil, närmast akademisk, kommer vi alla berörda nära, inte minst de personer som tillhör kretsen ”De avvisade”. Det är också ett omfattande arbete som Andersson genomfört, även präglat av den akademiska miljö han är verksam i med gedigna källhänvisningar och många fakta. Tungt att ta del av, men viktigt att reflektera över och ta ställning till i politiskt oroliga tider.

Thomas Wihlman

Christoph Andersson, De avvisade – om judarna som Sverige skickade mot döden

Norstedts

ISBN 978-91-1-3122246-5

by Thomas Wihlman
View More

Ansvarig utgivare: Thomas Wihlman. Adress: thomas@wihlman.se