Samhälle

Mor och liberal finlandssvensk feminist

När min finländska mor, Gurli, gifte sig med min svenske far i Sverige 1946 tvingades hon att bli svensk medborgare – ja, sådan var lagen. Någon särskild önskan att bli svensk fanns inte, men hon hade bott här ett antal år – och kanske lite till och från beroende på situationen i Finland (kriget) och arbete. 

Hade hon gift sig under sin vistelse i Danmark ett antal år tidigare, kanske lagen i Danmark då var likartad. Fast hela livet förblev hon ändå finländare och inte minst finlandssvensk. 

Några av syskonen blev kvar i Finland, andra sökte sig till jobb i  Sverige. Förutom syskonen och modern i Finland var moster Elvy (min mors far var sedan länge, 1929, död), maken sjökaptenen Marius Rosenhøj och deras barn personer som kom att stå henne mycket nära. 

Vigsel Elvy Lindqvist och Marius Rosenhøj, Brooklyn 1916

När kriget och den tyska ockupationen kom fick Marius ansvar för ett antal fartyg hans rederi ägde. Hans fasta punkt var New York. Ett av fartygen torpederades av tyskarna men hela besättningen rädddades och kunde med hjälp av andra fartyg ta sig till just New York. Kontakten med familjen upprätt höll han under alla kringsåren genom brev och de avslutades alltid med ”Kommer snart hjem”. 

Jag älskade att träffa släkten i Danmark, inte minst fabror Marius, och gladde mig varje gång vi åkte dit. Likaså kom det ibland på besök till oss i Sverige från Danmark. 

Ebba Rosenhøj, dotter till Elvy och Marius, gift Skov (Ebba är död sedan några år, men även efter min mors död 1998 höll hon länge kontakt med min far, via långa brev, och han besökte familjen Skov i Nykøbing F i Danmark). Bilden är tagen 1943. Elvy samlade in kläder och annat till det krigsdrabbade Finland och Ebbas kusin Bjørn Ingmar var en av de måga danskar som enrollerade sig i modstandsbevegelsen.

Men i tonåren ville jag hellre stanna hemma med kompisarna i Eskilstuna. Så blev det dock inte. Jag var kluven och ville också till Finland, träffa den retsamme morbror Runar och de andra. Men avgörande var min mors argument: ”då får du ju träffa mommi (mormor)”. Det blev avgörande och sen när jag fick egna finländska kompisar i Jakobstad, världens centrum, var saken avgjord. Och mormor förblev min största ledstjärnan här i livet. 

I början av 2000-talet ändrade sig läget. Både Sverige och Finland tillät dubbelt medborgarskap. Och jag var nog en av de första som på så sätt sökte finländskt och jag fick det snabbt. Det var en hyllning till min mor och till landet som jag kommit tillhöra mer och mer, till envisa mor som skrev arga debattinlägg till Svenska Dagbladet när tidningens journalister visade sin okunnighet om Republiken Finland. En finlandssvensk liberal feminist förblev hon genom hela livet.

Men farmor då? Ja, i början tyckte hon att de var konstigt att äldste sonen, han som skulle ta över gården, gifte sig med en finländsk jänta. Men med åren växte faktiskt vänskapen mellan farmor och min mor och det var min far mäkta glad över. För han älskade somrarna i Finland och inte minst släktingarna och vännerna där.    

Thomas Wihlman

PS. Tyvärr pga sjukdom (lungfibros) begränsad takt av nya texter. Tack till Tony Irving för en inspirerande text om medborgarskap!

by Thomas Wihlman
Samhälle

Familjesammankomsten

6 december. Tankar på att det är Finlands nationaldag. När vi åkte till Österbotten på somrarna, passerades landsortskyrkorna och kyrkogårdarnas vita kors, de som stupat i församlingen. De fattiga, dåligt klädda barnen som tiggde när vi stannade till. Choklad fick de, på samma sätt som min mor skickade choklad till dem som var ute i kriget. I bilen fanns smuggelkaffet (kaffe var ransonerat då i Finland), tullen i Torneå visste förstås men brydde sig inte.

Framme i Jakobstad, mitt andra hemma. Den retsamme morbror Runar, när Finland vann svenskkampen i friidrott. Sisu!

Hemma. Min mors ögon tårades när Sibelius Finlandia spelades, kanske ska vi se den som nationalsång nummer 2. Minnena, som hon nästan aldrig talade om. Om släktingar som var borta. Selma, hennes mor. Klasskamraternas gravar på kyrkogården i Jakobstad, de som dog i kampen för självständigheten.

Moster Gunnis hus i Permo var ett andra hem. Och mormors, på Christinegatan 22, där vi så ofta samlades. Korsningen Christinegatan och Mariagatan. Också hemma. Mormor sa ”kan du inte gå till affären och köpa grisar” (ett munkliknande bakverk i grisform), det kommer säkert nån som ska ha kaffi”. Jo, jag gick dit och visst gick alla grisarna åt.

Screenshot

Frågor är obesvarade. Hur var mormors uppväxt i Karelen (född i Ladogakarelen 1887, flyttade till Österbotten 1903)? Är skivorna med Ulla Katjavuoris kantelemusik som vi hade hemma något som syftar på Selmas uppväxt?

Nu börjar kanske svenskarna inse att de har ett fantastiskt grannland. Att så många finländare kom hit, till Sverige, för jobb eller utbildning och var med med att bygga Sverige. Vänskapen och samarbete växer. Idag kommer man från andra länder. Häften av äldreomsorgspersonalen och fyrtio procent av läkarna gör det. Hur skulle det ha gått om inte finländarna blev systrar på Sofia eller hårdarbetare i fabriken. Om inte hälften av dagens hemtjänstpersonal kommer från annat land och hälften av läkarna. Nej, just det, det skulle inte gå.

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Musik, Musikrecensioner

Några Nils

Vacker och behagligt. Så skulle man kunna sammanfatta det nya albumet från ro.t, trion med Jenny Klefbom, Rebecka O´Nils och William O´Nils.

Ännu mera Nils. Det handlar nämligen om tonsättningar av ett dussin Nils Ferlindikter. I samtliga utom den inledande Inte ens en grå liten fågel (Lillebror Söderlundh) är det Rebecka O´Nils som komponerat musiken.

Gruppen fortsätter här det spår som inleddes med albumet Drömmarnas Garn, 2020, med dikter av Harriet Löwenhjelm.

ro.t Foto: Bibbi Joa

Gäster gör ett antal duktiga musiker: Riksspelmannen Sandra Berggren på fiol. Andreas Sporrong, utbildad vid Sibeliusakademin i Helsingfors, medverkar på accordeon och William Sundman Sääf på klarinett och sång.

Alltså: Äldre svensk poesi håller ännu, i synnerhet när den förvaltas av varsamma händer. Till det varsamma hör producenternas Henry Klefbom och Ruben Engzells hantering. Snyggt och elegant är det, men kanske inte utmanande och temperamentsfullt.

Nå, det är bara att sammanfatta det som en musikalisk kanon.

Mina personliga favoriter här är Värdering, Sprattla Pajazzo, Milorna Flämta, I folkviseton och Inte ens en grå liten fågel. Kanske du får andra favoriter?  Det är helt OK.

Thomas Wihlman

Ro.t

Skivbolag: Comedia

Produktion: Henry Klefbom, Ruben Engzell.

by Thomas Wihlman
Musikrecensioner

Små, annorlunda pärlor

En del artister, en del skivor får inte den uppmärksamhet de förtjänar. Möjligen har också denna spalt bidragit. Vi försöker bättra oss.

Vi  gör alltså vårt bästa. Därför plockas Jojje Wadenius album Livet är mer än bara musik fram. Han ackompanjeras av Lotta Hasselquist Nilsson och de turnerar nu också runt om i landet.

Både Jojje och Lotta tillhör den som förlorat sin närmaste. Han Britt, efter 30 år, i en kamp mot cancern. Här är nog Jojje ärlig i sin beskrivning av älskade Britt och sina egna misstag och brister, men han är långt ifrån pr-självutlämnandets Christopher Wollter. Det är som det är helt enkelt och av Britts förmåga hantera dessa saker växer nog sig kärleken ännu större.

Lotta förlorade sin Stefan (Nilsson), pianisten/kompositören, denne underbare musiker, i ALS. Vi får inte veta så mycket i konserten, men å andra sidan har Tom Alandh filmat och berättat och det är bara att gå till Svt Play (åtminstone till i vår) om man vill veta mer.

Man kan också gå till albumet, det innehåller flera lyssningsvärda spår. Allra mest gillar jag Nu är jag en av dom.

Konserten, drygt två timmar lång, är också bra men kanske är musiken och texterna sådana att man helt ska krypa nära dem i sin ensamhet. Jag minns trots allt själv min första älskade hustru bäst så, i den trygga förvissningen att ny kärlek finns och livet ska levas vidare.

Annika Hammer – Till att säga hennes namn

Folkmusiktrenden är tydlig, men också mycket bred. Det gamla förändras och nyskapas men det traditionella finns också där. Två av årets utgivningar tycker jag är särskilt intressanta och värda att nämnas, den från Annika Hammer och den från Anna Kruse.

Hammar har sin grund i pianospelet och under en period som barpianist konstaterade hon att pianomusiken inte räckte till och, sången var viktig och hon sökte sig fram till folkmusiken. Nu kan skapa sin ljudvärld med pianot, den egna rösten och en tramporgel. Det är spännande och personligt, ett. musikaliskt nytänk som visar att även det som har en stark tradition är värt att omforma, att förnya. Hennes starka pianospel, liksom den pregnanta rösten är verkligen något att ta till sig. Dessutom, vart kommer stigen att leda henne?

Anna Kruse – ett synnerligen nordiskt perspektiv

En artist som har flera strängar på lyran men också har en upptrampad stig är Anna Kruse (läsaren får stå ut med metaforer här). Det är också nordisk. Stina Ekblad, Finland men verksam i Sverige och skådespelarutbildad i Danmark.  Dansk-svenska Anna älskar, som hon själv formulerar det, den speciella nordiska tonen och de nordiska språken och vill gärna förmedla sin entusiasm för Norden genom finska, norska, isländska, färöiska, svenska och danska sånger och dikter.  Och vilken bättre partner än Stina Ekblad?

Edith Södergran med katten Totti

Edith Södergran, född i Sankt Petersburg 1892, men därefter uppvuxen och bosatt i Raivola, på Karelska näset. Min egen mormor, född 1887, lite längre norrut, i Ladogakarelen. Familjen flyttade sedan till Österbotten, till trakterna där Stina Ekblad växte upp. Och morfars syster, gifte sig i Brooklyn med en dansk. Familjen flyttade senare till danska Falster.  

Södergran har fått en plats i den svenska kulturkanonen. Men svensk var hon ju inte. Em Södergranexpert påpekar: Södergrans böcker kom inte ut i Sverige under hennes livstid. Och i S:t Petersburg gick hon i en tysk skola. Någon relation till Sverige hade hon inte.

Stina Ekblad och Anna Kruse

Nå, Anna Kruses album är behaglig lyssning, med fina kompositioner. Särskilt gillar jag Glädjen är en fjäril, Jag tror att jag gått vilse och Djupt under snön. Kruses röst är fin, Jeppe Holst (gitarr), Nicholas Kingo (piano) förstärker intrycket. Mixningen är dock sådan att Stina Ekblad är mycket nedtonad, tyvärr, men kanske kan prereleasen rättas till och totalt sett är det ändå ett behagligt, lyssningsvärt album.

Ringen. Producerad av Anna Kruse och August Wanngren. Release: KruseKompagniet, 10 oktober, 2025.

Thomas Wihlman, 2025

by Thomas Wihlman
Sjukrapport

Sjukrapport 5, Lungfibros – om att sakta dö

Jag har tidigare skrivit här några Sjukrapporter, om mina erfarenheter av vården och sjukdomen lungfibros. Det finns ett antal varianter av sjukdomen, för mig är diagnosen NSIP. Non-specific interstitial pneumonia (NSIP) är det mönster som ses vid sjukdomen idiopatisk NSIP (iNSIP), dvs man känner inte till orsaken.

I nuläget finns ingen bot för sjukdom, jag får ibland uppmuntrande tillrop som det ordnar sig nog, dom kommer alltid på något. Någon sådana lösning finns inte i sikte, även om det forskas förstås. Men, det finns mediciner som bidrar till att bromsa upp sjukdomens förlopp. I Sverige finns två typer av bromsmedicin, och den jag får gör att takten i sjukdomens förlopp/försämring kan minskas. Samtidigt har den biverkningar, i mitt fall upplever jag dessa som hyggligt hanterbara.

Formellt fick jag diagnosen 2025, men det finns indikationer utifrån symtomen beskrivna i min journal, som att fibrosen debuterade flera år tidigare. För min del har förloppet hittills varit långsamt. I våras konstaterades dock utifrån de tidigare symptomen, att det skett en viss försämring, som också syntes på röntgen (datortomografi), spirometri med mera. Min läkare, den energiska överläkaren Ulrika, visade mig röntgen och den försämring hon kunde se samtidigt som hon utropade ”det är i alla fall inte cancer”.

Jag var något undrande över hennes utrop, men har senare förstått att det med min variant av fibros finns en ökad risk för lungcancer. Så bra att detta också kan ses när jag ändå ska röntgas (en gång i halvåret).

Illustrationen hämta från Hjärt/Lungföreningens hemsida.

Vid misstanke om lungfibros ska vårdcentralen remittera till specialistvården, i mitt fall finns på KS Huddinge, som ska hantera vården. I Huddinge finns ett fint team som kan sättas in. Vid behov, utöver läkare specialistsjuksköterskor (som i mitt fall jag träffar en gång i kvartalet och utöver detta ringer de varje månad för att kolla läget, om jag undrar över något osv, De är också en kanal till läkaren och andra specialister, det kan vara fysioterapeut, nutrionist, kurator, arbetsterapeut med mera (specialister som har ett särskilt intresse för och kunskap om lungsjukdom). Fantastiskt bra och jag är orolig varje gång resurser ska fördelas om från specialistvård till förebyggande vård på vårdcentraler – det är orättvist både mot patienter och vården om man inte satsar ordentligt på specialistvård.

Till sist: Vad är det för symptom då, hur märker man av sjukdomen? Ja, torrhosta, trötthet, andfåddhet som inte försvinner är typiska symtom. Men med viss medicinering och aktiviteter på lagom nivån blir tillvaron mer acceptabel. Jag har till exempel stor glädje av mitt musikintresse och sjunger också i kör. Det ger mig glädje, en större socialt liv och lungorna tar inte skada (men tro inte att det botar). Det finns de som kan få lungtransplantation, till exempel yngre och lämpliga patienter men det är inte tillämpligt i mitt fall och kan också ha komplikationer.

Ofta ställs också frågan, hur länge kan man leva med lungfibros?  Ja, för det första: ju längre man lever desto svårare att andas, jag ser inte fram emot syrgastuberna. Ibland beskrivs det som att patienterna efter konstaterad diagnos lever 2–5 år, ibland till och med tio år. Man vet inte men det forskas på mycket. För att dra mitt lilla strå till stacken så är jag med i det nationella lungfibrosregistret (vi är där cirka 350, men totalt är cirka 1500 patienter i hela Sverige en rimlig uppskattning). Man bör bo i Stockholm eller Göteborg, där specialisterna finns. Det sociala är också viktigt och även den anhörige behöver kunskap och förståelse. Lungfibrosföreningen bidrar liksom den patientgrupp som finns på Facebook.

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Samhälle, Samtid

Vågar Sverige ta ställning

Och så den där Erdoğan och Turkiet. Recip Tayyip har blivit kränkt. Som bevis anförs texter som skrivits i svenska medier, sociala medier, i böcker författade av journalisten Joakim Medin.

Förlåt herr Erdoğan men hur kan något som en svensk gör som följer svensk lag och tryckfrihetslagstiftning genom att publicera sig i Sverige begå något kränkande mot denne Erdoğan och begå brott mot Turkiet och dess terrorlagstiftning?

Den religiösa täckmanteln används mot mycket men Iran har förstås världsrekordet. Det berör dock inte oss i Sverige eftersom vi bestämt att EU ska hantera det mesta när vi inte vill uttala oss om något – vilket vi sällan vill. Nå, enstaka undantag som Ukraina känner vi oss trygga med men att stå upp för mänsklig anständighet i Iran det gillar varken svensk regering eller svenska politiker av vilket färg som helst.

Irans flagga 1964-1980

Det finns dock enstaka skribenter och media som trotsar det svenska ”lägg dig inte i mentaliteten”.  En sådan är Tidningen Dagen, den kristna rikstidningen med rötter i pingströrelsen, som låter Mehri Emrani, kvinnorätts-och människorättsaktivist samt tidigare politisk fånge, komma till tals på sin debattsida. Emrani konstaterar att ” I dag fortsätter det statsledda förtrycket av grundläggande friheter i Iran, och offer, överlevande och deras familjer ”trakasseras, skräms och hotas”.  Hon tar också upp en FN-rapport som bland annat belyser det dramatiskt ökande antalet avrättningar under 2023 och 2024 och systematiskt förtryck av etniska och religiösa minoriteter, särskild kurdiska och baluchiska aktivister. Med andra ord är regimen alltmer beroende a. våld och förtryck för att behålla makten.

Irans kvinnor är oerhört modiga och står i framkant på kampen mot regimen. Detta trots att de löper allt högre risk för att utsättas för regimens våld. Så är det dokumenterat att minst 29 kvinnor avrättades bara under 2024.

Oppoitionsledaren Maryam Rajavi

Bortsett från enstaka artiklar och debattinlägg är det alltså i Sverige märkligt tyst om situationen i Iran. Däremot är det legitimt och godkänt att (med all rätt) stötta till exempel Ukraina. Kontrasten är påtaglig, orkar vi bara med ett land i taget? Egentligen borde stödet till Irans folk vara av gammalt Vietnam-krigslag. Men så icke. Men i ett antal länder står ledande politiker bakom ett terroristförklarande av Irans Islamiska revolutionsgarde, bojkott mot regimen osv.  Majoriteten av parlamentarikerna i länder som USA, Storbritannien, Nederländerna, Italien, Norge osv. står bakom Maryam Rajavis, ledare för det exiliranska motståndet, och National Council of Resistance of Irans tiopunktsprogram för demokrati i Iran. Dessutom har ett stort antal jurister och advokater, kvinnoorganisationer och andra uttalat sitt stöd för denna plan. I Frankrike har nyligen mer än 1000 borgmästare och lokala politiker uttalat sig mot den iranska regimens brutalitet.  

Men i Sverige – nej, där kommer det i bästa fall signaler om att ”det där hanteras på EU-nivå”. Är det så vi ska stödja Irans folk? Nej, frågan borde engagera betydligt fler än de cirka 120 000 människorna i Sverige med iransk bakgrund! Eller ska vi ha det som Maryam Rajavi uttrycker det ”Silence Encourages the Mullahs’ Executions and Terror”. Läs Mehri Emrans debattartikel här: https://www.dagen.se/debatt/2025/04/23/irans-kvinnor-ar-i-framkant-av-kampen-mot-regimen/

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Musikrecensioner

Livet – mer än bara musik

Det har alltid varit väldigt svårt att inte gilla Georg ”Jojje” Wadenius. Inte så att jag alltid tyckt om allt det han gjort, som något alldeles extra. Utan bara för att han är så skicklig, så mångsidig och en alldeles unik musiker i svenskt musikliv (och en av de få som haft en genuin amerikansk karriär). Dessutom: han appellerar till barn, till vuxna, till sökande och till tvivlande, till dem som varit med och till dem som ännu inte.

Men så kommer han med det där solar plexus-albumet, Livet är mer än bara musik.  Det säger han, just han, som var en fast klippa i gruppen som hette just Solar Plexus. Och en klippa i så mycket annat, i kompet åt Simon & Garfunkel, Aretha Franklin, ja, ja. Och här hemma, Cornelis, Zetterlund, Pugh.

Georg Wadenius. Pressfoto: Störmer.

Jag kan inte smita undan. Georg och jag delar nämligen något, vi har förlorat den kvinna vi älskat. Och han sjunger när han minns, Nu är jag en av dom. Vi är det. Det händer, som i mitt fall, att det på livets väg dyker upp en ny stor kärlek, kanske långt efter att som konstateras på ett av spåren på detta album, Vi sa´att bara döden.

Jojje träffade nämligen sin stora kärlek, norska Brit i början av 90-talet. För några år sedan gick hon bort. Och kanske vi båda famlade efter musiken när den älskade gick bort. Jag kunde inte skapa egen musik så för mig blev Dan Anderssons Tysta skyar (musik Gunde Johansson) den sång, den tröst som behövdes när hustrun eller annan närstående gick bort. Ibland i stället Någonstans bland alla skuggorna står Jesus. Något modernare hittade jag inte, inte ens från Py. Döden föder många tankar och därför är jag så tacksam att Georg ”Jojje” Wadenius med albumet Livet är mer än bara musik – Till Brit klär sorgen i toner som värmer men som också är nyskapade.

Det är dessutom värt att notera att på albumet hör vi Lotta Hasselquist Nilsson på piano. Lotta som var briljante Stefan Nilssons maka. Stefan som togs ifrån Lotta och musikvärlden genom ALS men som alltid fanns och kommer att finnas i min musikvärld. Alltifrån Brel på Göta Lejon, den föreställning som hade undertiteln ”en föreställning som går rakt in i hjärtat”. Både den och Wadenius Livet är mer än bara musik går rakt in och masserar mitt hjärta.   

Thomas Wihlman

Georg Wadenius: Livet är mer än bara musik

Label: GWP

Distribution: The Orchard

by Thomas Wihlman
Musik, Musikrecensioner

I folk- och countryton

Det har blivit mycket svenskt. På skivspelaren skulle man ha sagt förr i tiden, det gäller inte nu. Men det handlar ändå en hel del om gångna tider.

Vi kan börja med den svenska visskatten. Ro.ts utgivningar ser jag alltid fram emot. Denna gång handlar det om en ep med tre Nils Ferlin-dikter, tonsatta av Rebecca O´Nils, som också sjunger här. Fina melodiska spår, understruket inte minst i den av många älskade dikten I Folkviseton. På ep-n hör vi också Jenny Klefbom (sång och tvärflöjt), William Bülow O’Nils (gitarr), Sandra Berggren (fiol) och Herman Paavola (bas). Henry Klefbom & Ruben Engzell producerade och det är snyggt, mycket snyggt.

Ro.t.-ep-n är ytterligare ett besked om all denna folkmusik och dessa visor som nu kommer ut i strid ström och som även hörs på många små lokaler. De olika sällskapen bidrar, så till exempel var Cornelis Vreeswijk-sällskapets minnesdag i höstas i Katarina Kyrka motsatsen lokalmässigt, en helt överfull stor kyrkosal. Gäster var till exempel Marie Bergman, Cornelis syster Tonny Vreeswijk och Cecilia Thorngren.

På nöjets estrader blir det allt mera country, svensk sådan. Om det nu är country? Eller kanske countryförstärkt dansmusik? Gränsdragningen är inte enkel men jag tycker att redaktionen borrat både trevligt och inspirerat i sitt ämne, även om jag nog tycker att steget mellan Thory Bernhards schlagers, Lasse Stefanz och First Aid Kit är långt. Vi behöver inte tvista om det, programserien är sevärd trots att det kanske blir väl mycket Bernt Karlsson och att det svärs väl onödigt mycket av Ina Lundström. Men djupdykningen i Alf Robertssons värld gillar jag. På skymundan tycker jag nog att ett av våra bästa countryband kom, Örjan Englunds Lone Star Band. Örjans erfarenheter av att turnera i USA och av att arbeta med amerikanska countrystjärnor visar att svenska musiker också kan göra sig gällande där borta och kanske även hade kunnat spegla skillnaderna mellan svensk och amerikansk country.

Till sist vill jag också varna för gospelvågen. Allt fler körer sjunger gospel, solisterna blir fler. Och till hösten 13 september, kommer en av de största gospelsångarna, Kirk Franklin, hit, utsålt i Filadelfia Convention Center lär det bli. Redan nu finns bara ett fåtal biljetter kvar. Om det får jag återkomma.

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Samhälle, Samtid

Ett ovisst 2025

Gläds med alla syrier som blir av med en diktator. Hoppas självklart att vi får en demokratisk utveckling i Syrien, med respekt för allas rättigheter (inklusive minoriteter och olika trosåskådningar). Men osäkert är det och kanske lurar Ryssland och Iran i vassen.

Lurar i denna vass gör också en viss partiledare i Sverige som uttrycker sig så här på X: ”Syrier i Sverige som gläds åt händelserna i hemlandet, där Assadregimen fallit, borde se det som ”ett bra tillfälle att åka hem”. Han fortsätter: ”Nya situationer kräver också nya bedömningar. Därför är det viktigt att uppehållstillstånden omprövas för de individer som valt att flytta från Syrien till Sverige.”

Det är bara ett av många vidriga uttalanden från SD-ledaren riktat mot människor som funnit en fristad i Sverige från förtryck och krig. Att vi har tre politiska partier i detta land som samarbetar med detta parti och dess partiledare är helt enkelt sorgligt och en signal om att människovärdet i Sverige förminskats kraftigt.

Med Ola Larsmos och Henrik Berggrens böcker om nazitidens Sverige vet vi och påminns om att det var en kamp i Sverige, att det fanns de som motsatte sig nazismen och ville ge judar en fristad när andra varnade för hur judarna skulle förstöra Sverige. Jag hoppas du ställer dig på den sida som inte accepterar de högerextrema uttalandena riktat mot vanliga hederliga människor.

Thomas Wihlman

by Thomas Wihlman
Musik

En bättre värld

Nej, den är inte död. Den svenska visan alltså. En yngre generation stormar inte fram men tar med versam hand om den. William Bülow O´Nils är ett bra exempel och han gräver i fosterjorden och hittar Ruben Nilson.

Musikaliskt är han dock inte ett barnbarn till Fred Åkerström när han tar sig an de Nilsons visorna. I liveinspelningen av Fred (producerad av Lasse Zakrissons Vax Records) tolkande Ruben Nilson, är tonen och rösten lite grövre, än på Bülows ”En bättre värld”. Den senare också instrumentellt mer sofistikerad, så klart, och jag gillar det som Bülow, Daniel Östersjö och Ruben Engzell åstadkommit. Att Bülows hustru Rebecca dessutom sjunger på Östersjös svar på Nilsons Amerikabrevet, Bästa Kalle, är också ett klar plus.

Åkerström-skivan är en liveinspelning från Mosebacke. Jag gissar att detta också var precis det framförande jag hörde i Malmö Folkets Park, runt 1983. Det var minnesvärt men ingen Åkerström på topp, dessutom inför en ganska fåtalig publik. Och Bülow, ja. han kanske ännu inte är på topp, men det är bara se fram emot djupdykningar i den svenska historien. Eller varför inte lite ett komponerande i denna tradition?

Thomas Wihlman 

En bättre värld: William Bülow O’Nils sjunger Ruben Nilson

Label: Comedia

Com756

by Thomas Wihlman
View More

Ansvarig utgivare: Thomas Wihlman. Adress: firma@wihlman.se