Författare: Thomas Wihlman

Sjukrapport, Uncategorized

Sjukrapport 2 – racerbana på Karolinska Sjukhuset i Huddinge och CCR

Har föresatt mig att skriva oregelbundna rapporter om relationen mellan mig, min hälsa och vården. Det går väl sådär. Det går väl lite bättre än så där när jag får ta del av vänners och närståendes omtanke. 

Just nu är det trötthet i förhållande till min status och kondition energinivå. Det leder till huvudvärk, vanlig värk, fingerproblem och illamående. Detta ovanpå det som förekommer emellanåt, de normala symtomen andfåddhet och torrhosta. Tack, det räcker.

Aktivitetsnivån har trots allt varit hyfsad. Och man ska inte låta sig nedslås. Eller: Ska det gå åt helvete ska det göras med musik. Alltså var jag på Lungfibrosföreningens arrangemang. 

Arbetsterapeut Elin och sjukgymnast Annika  kom och berättade om ”Sång för lunghälsa”. Det är en behandlingsmetod med  ursprung i Storbritannien och är utvecklad för personer med lungsjukdomar eller svårigheter med andningen av andra skäl. 

Syftet är att genom sång och andra övningar i exempelvis kroppskännedom få ökad livskvalitet, verktyg för att hantera andfåddhet och oro, träffa andra personer i samma situation och såklart ha roligt. 

Och roligt hade vi. Inte minst i den avslutande körsångsdelen. Omusikalisk är jag kanske inte och det var ingen som gick när jag höjde rösten. Bra var också de olika andningsövningar och lite specialanpassad tai-chi och qi-gong.

Creedence Clearwater Revival. Från vänster till höger: Tom Fogerty, Doug Clifford, Stu Cook, och John Fogerty.

Inte nog med detta. Tisdagen blev också rolig men dessutom lärorik. Eftersom jag ingår i kommittén för stadens förlag Stockholm var vi inbjudna till forskningsseminarium, som handlade om urban lokalhistoria och en diskussion kring dess förutsättningar och framtida utmaningar och möjligheter. Tack till professor Heiko Droste som ledde seminariet med varm järnhand och alla de övriga. Så roligt att få återgå till det akademiska och att diskutera forskning inom ett spännande område.

Men energin räcker inte till allt. Finns dessutom vardagssysslor förstås (den där hunden etcetera) och så måste jag då tyvärr avstå från ett annat seminarium som Centern och Martin Ådahl och Karin Vaghult tagit initiativ till – om Ukraina och EU.  

Sen fick jag åka sjukhusbädd i ilfart på KS i Huddinge, där två syrror tränade racerkörning. Ja, det var inte helt på allvar. Gastroskopi väntade och det är ju inte en särskilt rolig historia, men det gick bra ändå. Inga direkta problem, fast nog lite åldersförändringar och så får vi se om det dyker upp något från de vävnadsprover som togs.

Ingen grandios middag som den på Grand Hotel Saltsjöbaden i förra veckan kan rapporteras. Men ändå, fanns lite guldkant som när bromsmedicin och illamående med mera tar ned på humöret. Tur att man har en sådan guldkant som musiken. Hustrun fastnar för Creedence Clearwater Revival på SvtPlay och jag kan inte låta bli att trumma och sjunga med – försiktigt, grannsämjan .…

Thomas Wihlman

Musik, Musikrecensioner

Tur att Amanda Ginsburg kan skratta

Amanda Ginsburg. Filip Ekestubbe. Ett antal briljanta musiker. Snygg produktion. Ibland romantiskt. Ibland svängigt. Ofta charmigt. 

I romans på distans tas Theodorakis-greppet. Två låtar blir en (ja, publiken applåderar och tror att det är slut efter den första). 

Och sen, ja, sen. Amanda är alldeles sin egen och musiken flödar fram, ibland som en stillsam bäck, ibland som Svartån i Västerås. 

Lite mer gillar jag här: Var det mot mig du log. Jag borde inte måste vilja. Romans på distans. Höst. Eller ska jag räkna upp alla de nio låtarna? Nej, kanske jag gillar alla lika bra?

Nåja, hitta dina egna favoriter. Om du måste.

Bra att texterna finns med i ett häfte, men typografiskt och färgmässigt kunde det gjorts mer lättläst. Det är ungefär det man kan anmärka på.

Thomas Wihlman

Albumets titel:

Tur att jag kan skratta

Utgivning: Ladybird

Producenter: Amanda Ginsburg, Filip Ekestubbe.

Sång: Amanda Ginsburg. Piano: Filip Ekestubbe. Kontrabas: Anders Fjeldstad. Trummor: Snorre Kirk. Gästmusiker: Tobias Wiklund (kornett), Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett, Klas Toresson (klarinett), Lisa Grotherus (basklarinett).  

Inspelat på Rixmixningsverket.

Musik, Musikrecensioner

Orossjäl på musikalisk resa

Eva Hillered är kanske en artist som går lite under radarn. Men forskar man lite så framträder en hel del. Så till exempel är hon nu ute med sin nionde soloskiva. Hon skriver mycket musik, ja till och med så mycket att hon fann det nödvändigt att ge ut boken ”Lathund för låtskrivare”. Hon är utbildad musiklärare och verksam som sångpedagog (jag tackar för tipsen).

Så var det där med den nionde plattan. Nu i samarbete med flera producenter, men Hillered själv är också medproducent. Ett samarbete med flitige Daniel Östersjö som spelar bas, piano och cello här är dessutom märkbart. Samme Östersjö deltar också i pjäsen Mormor, mamma och jag som har premiär 6 april.

Kanske är Orossjäl, albumets titel, något som karakteriserar både Hillered och Östersjö. Både skivan och föreställningen är resultatet av en inre resa, säger Eva själv. Så kan det förstås vara.

Samma resa tycker jag hon företar i musikens värld, eller kanske mer precis uttryckt – här finns upptäckarglädje gestaltat i form av folkrock, americana, visor och mer. Jag gillar det här, mångsidigheten och en röst som är personlig och kan variera sig.

Jag lyfter inte fram något särskilt spår utan säg bara: upptäck själv, du kan bli rikligt belönad.

Thomas Wihlman

Album:Orossjäl

Artist: Eva Hillered

Bolag: Hill Songs. HILLCD025.

Samhälle, Sjukrapport

Sjukrapport 1

Med sannolikt stor oregelbundenhet kommer jag att redovisa min väg med sjukdomen idiopatisk lungsjukdom och fram till dess att sjukdomen övergår i det sista, slutliga stadiet, något annat och okänt. Det skulle kunna sägas ha börjat med en remiss från Sara, min husläkare, till Karolinska Sjukhuset i Solna och dess lungmottagning.

Det här är det sista som jag kan komma på, vi har prövat allt, säger Sara – och jag säger, jo, min gamle husläkare var inne på detta, det står i journalen. Ja, jo då, men det finns inga röntgenbilder ingenting. OK, så är denna hosta, denna trötthet, denna … inte lungfibros då lägger jag ner detta.

Har aldrig hört någon läkare uttrycka sig på det sättet. Ett par veckor sedan lägger Sara själv ned och byter jobb.

I juni 2023 kommer så kallelsen från Karolinska Sjukhuset. Och efter provtagningar och första besöket – ja, vi tar oss an dig som patient. Sen sommaren, hösten, in på vintern – undersökningar, provtagningar, specialister, får användning för SLs årskort. Bronkoskopin bjuder på kaffe med macka till en fortfarande lätt drogad patient.

Så, den 11 december, efter några bedrövliga veckor, med covid i familjen, med underbara Emilias bortgång – ska jag se det som ett ljus, att mörkret nu är borta? I journalen, som blivit allt mer välfylld, konstateras: Patient Wihlman har lungfibros, idiopatiskt (okänd orsak) sådan. Mediciner skrivs ut. Det informeras om gällande rutiner, om provtagningar, röntgen, samtal med kontaktsjuksköterska och så vidare.

Vi är inne i mars 2024. Jag är inne i rutinerna. Hälsan är svajig. Jag berättar till slut om läget för fler än de allra närmaste. Om jag får välja mellan cancer och lungfibros, säger professorn och lungfibrosspecialisten Magnus Sköld, väljer jag cancern. För egen del väljer jag bort båda, helst, men valet finns inte.

Brenda på KS lyser upp tillvaron. För att hon är rakt på sak, tydlig men samtidigt förstående och empatisk. Och vi har en dialog.

En dag (nästan) på KS i Huddinge och specialistvården träffar jag Brenda och annan vårdpersonal. Efter provtagningar gör Brenda en genomgång av läget, vilket stöd jag kan få, hur det ligger till med det och det. Det tar tid att smälta.

Har också en läkare, Ulrika, som naturligtvis är specialist och då menar jag specialist-specialist, som tillsammans med sitt team skapar alla strukturer och ser till att man som patient är väl informerad. Så sköterskorna ringer regelbundet, har koll på prover och inbokning av dessa, röntgen etc. Vill påstå att detta är svensk sjukvård när den är som bäst, kanske till och med världsklass. Tänk om det vore så här på vårdcentralerna!

Fortsättning följer. Sannolikt.

Thomas Wihlman

Fotonot: Lungfibros,kronisk sjukdom med oftast okänd orsak. Lungorna blir förstelnade, förtjockade och omvandlas till ärrvävnad. Inga läkemedel kan bota lungfibros eller återställa lungornas utseende och funktion men det finns ett par bromsmediciner som ibland har effekt. Ibland sker ändå en relativt snabb försämring. Vanliga symtom torrhosta, trötthet, andfåddhet. I ett sent skede behövs ofta syrgas. Den genomsnittliga överlevnadstiden uppskattas vara fem år, kan vara både kortare och längre. Ungefär 1000-1500 personer uppskattas ha lungfibros.

Litteratur

Avvisade mot döden

Journalisten och författaren Henrik Bergman har grundligt gått igenom den svenska politiken under andra världskriget, i tre gedigna böcker. Samma period och även åren närmast före har Christoph Andersson skildrat i sin nyutkomna bok ”De avvisade”. Dessa böcker kompletterar varann utmärkt, inte minst för att Andersson i sin bok kommer de berörda människorna nära.

Christoph Andersson ger förstås en viss politisk bakgrund, men huvudspåret är de svenska tjänstemän på olika myndigheter som förverkligar de politiska besluten och de människor som drabbas av besluten.

Det är en värld som målas upp, där enstaka personer, inklusive tjänstemän, tolkar sin uppgift och ofta gör det på ett sätt så att man går ett steg längre än vad som faktiskt lagen kräver, utifrån den syn man har på judar och på nazismen. Man skulle kunna kalla det medlöperi till nazismen.

Politiken är också sådan att det finns majoritet i riksdagen för en hård linje mot asylsökande, även om enskilda personer bryter mot partilinjen, såsom när justitieministern och bondeförbundaren Karl Gustaf Westman talar för nyttan av välutbildad invandrad arbetskraft. Författaren Karin Boye var också involverad på den humana sidan, ända till ett par dagar innan hon begick självmord, men orkade uppenbarligen inte med att hantera engagemanget. Vilken betydelse detta hade för hennes självmord är svårt att veta, förstås.

Foto: Christoph Andersson

Hur mycket allmänheten i övrigt var medveten om det som beslutades och vad följderna blev av det är svårt att bedöma. Helt enkelt var det inte att förstå, inser man, när det till exempel finns hemliga pm hos Socialstyrelsen, som då hade ett tungt ansvar föra att genomföra politiken. Vägrades var ett ord som ofta förekom på handlingarna, det vill säga asyl vägrades i Sverige. Listor över dessa distribuerades till Polisen, svenska ambassader och så viare, så att ingen skulle slinka in. Andersson har i sin sammanställning identifierat 307 personer som utvisades, vilket ledde till att de hamnade i Auschwitz, Treblinka, Theresienstadt etcetera och miste livet där.

Kanske drevs också lagarna igenom snabbt, utan ordentlig beredning, på det sättet som den nuvarande regeringen vill ändra lagstiftningen när man vill genomföra brottsbekämpning.

Sverige var förvisso ett demokratiskt land, även denna tid, men vi kan också notera att det finns likheter med dagens samhälle och dess diskussioner. Judar hotas med utvisning ur Tyskland på grund av bristande vandel, till exempel för att man spelar så mycket – och får konsekvenser. Likheterna med den svenska integrationsdebatten finns, om att människor som inte sköter sig korrekt inte bör få finnas kvar i landet – även om de är medborgare sen födseln eller i alla fall varit det länge. Och då de judisk männen är lätta att identifiera, med de av nazisterna påtvingade tilltalsnamnet Israel och på motsvarande sätt för kvinnorna Sara, är det lätt att identifiera den judiska bakgrunden även när passet saknar ett J.

I ”De avvisade” kommer människorna och familjernas öden inklusive de barn som skiljs från sina föräldrar oss nära. Det gör också de svenskar, som i likhet med tjänstemannen Robert Paulson, ser till att judarna just vägras. Till följd av den Sandlerska kontrollkommissionen efter kriget blir han en av de få som faktiskt bestraffas för att ha gått längre än vad han hade rätt till. Inga politiker kritiseras, men UD som departement får motta kritik för sitt agerande. Sverige glider undan sitt ansvar för många judars död.

I en lite torr journalistisk stil, närmast akademisk, kommer vi alla berörda nära, inte minst de personer som tillhör kretsen ”De avvisade”. Det är också ett omfattande arbete som Andersson genomfört, även präglat av den akademiska miljö han är verksam i med gedigna källhänvisningar och många fakta. Tungt att ta del av, men viktigt att reflektera över och ta ställning till i politiskt oroliga tider.

Thomas Wihlman

Christoph Andersson, De avvisade – om judarna som Sverige skickade mot döden

Norstedts

ISBN 978-91-1-3122246-5

Musik, Musikrecensioner

Elegans och lekfullhet eller skickligt och energiskt

Jag måste erkänna att min finska har uppenbara brister men jag vet nog vad lauluja rakkaudest står för, alltså ungefär sånger om kärlek. Och när Sanna Ruohoniemi sjunger så känner jag att det innebär sånger till kärleken men också kärlek till tonerna där musiken väcker känslorna. Som till exempel i ”Helsinki Mun”, där Sakta vi gå igenom stan blivit omplacerad till Itämeren tytär (Östersjöns dotter, Helsingfors). Vi glömmer i Sannas version lätt det amerikanska originalet och till och med den svenska versionen, den zetterlundska, och i mina tankar promenerar jag på Alexen mot Senatstorget.

I ett välklingande samspel, så snyggt producerat, visar denna fina jazzexport från Finland till Sverige och musikerna här både bredd, elegans och lekfullhet, såväl i egna tonsättningar som vid inlån men också genom grävande i traditionen. Jag vet en dejlig rosa är ett fint exempel, inte extremt nyskapande men snyggt bearbetat. Uppenbarligen har Sanna här hamnat i rätt miljö samtidigt som hon utvecklar sin musikaliska begåvning på ett omväxlande och kreativt sätt, inte minst i de egna konpositionerna som i titellåten ”Let everything happen”.

Sanna Ruohoniemi lyssnade jag först till på Finska Kyrkan i Stockholm för några år sedan och detta album visar att hennes utveckling fortsätter i en positiv riktning, hon blir allt säkrare och personligare i det vokala uttrycket. Det uttrycket stöds här också av de utmärkta musikerna, Fredrik Lindborg, Daniel Tilling, Lars Ekman och Daniel Olsson samt av Joona Toivanen med arrangemang.

Sanna Ruohoniemi, Let Everything Happen.

Inspelad i Atlantis-studion, Stockholm.

Skivbolag: Eclipse Music

Medan Sanna Ruohoniemi är ett relativt nytt namn på den svenska jazzscenen är Peter Asplund en känd och erfaren artist som har många, många lyssnare. Ett nytt album från honom väcker uppseende. Det är påkostat och energiskt, med den skicklige Asplund, och med hans likaledes skickliga musiker Lars Jansson (piano), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay, trummor. Dessutom och inte minst Göteborg Wind Orchestra.

Albumet innehåller en del standards. Till exempel Moon River. Igen. Den kortaste låten av totalt 8 klockas till 6 minuter 18 sekunder. För egen del skulle jag nog säga att ”less is more”. Kanske är det roligare att beskåda och lyssna till live. Självklart är det skickligt gjort, uppstyrt (om man nu kan använda ett sådant ord här) av producenterna Matts Hålling och Peter själv.

Kanske är det i stället så att Asplund skulle gå nya vägar. Jag gillar den personliga tolkningen av Sondheims Send in the Clowns men kanske allra mest Peter Asplunds egen ”Live out loud”, där också Emmalisa Hallander bidrar vokalt. Kanske skulle hon varit med på flera spår?

Så, ambitiöst men går inte riktigt fram ändå till mig. Proffsigt, verkligen. Jag återvänder till Sanna Rouhuniemis album, där hon också citerar Rilke, ”Just keep going, no feeling is final”. Kanske är det just det jag borde säga till Peter Asplund, om vi möts.

Peter Asplund, Out of this world

Inspelad på Göteborgsoperan

Skivbolag: Prophone

Thomas Wihlman

Samhälle

Självständighetsdagen 2023

Kära läsare! Av hälsoskäl har aktiviteterna här legat nere en period. Förhoppningsvis ska vi vara igång igen efter årsskiftet. Och just denna dag, den 6 december, firar vi Finlands nationaldag, eller som den också kallas Självständighetsdagen.

Pekka Haavisto, De Gröna

När jag tittar på min mors födelsedagsuppgifter konstaterar jag att när hon föddes den 11 mars 1916, i Jakobstad i Österbotten, var hon medborgare i det ryska tsardömet. När hon blev äldre och bodde i Sverige framhöll hon alltid att i Finland fick kvinnorna rösträtt och full valbarhet redan 1906. Då som nu gick Finland före Sverige. Och redan 1907 röstades 19 kvinnor in i Finlands första enkammarlantdag. Men det dröjde innan någon kvinna nådde de allra högsta positionerna – år 2000 blev Tarja Halonen Republikens president.

Nästa år är det presidentval, förhandsomröstningen inleds 20 januari och sedan är den officiella valdagen den 28 januari. Naturligtvis kan vi som har finländskt medborgarskap rösta utomlands, så jag beger mig till Borgen, den finländska ambassaden på Gärdet i Stockholm. Det kommer att kännas riktigt högtidligt.

Alexander Stubb, Samlingspartiet

Just nu ser det ut som de Grönas Pekka Haavisto och högerns Alexander Stubb är de som väljarna sätter först. Båda har många erfarenheter och jag tänker inte här avslöja vem jag kommer att rösta på. Och Stubb ska inte ha en fördel av att han sägs vara avlägset släkt med min mor.

Thomas Wihlman

Samhälle

Summatragedin under vinterkriget

Byn Summa ligger på Karelska näset mellan Viborg och den gamla finsk-ryska gränsen i Systerbäck. Sedan 1944 den del av Karelen som gick förlorad till Ryssland. Om Raate och Suomussalmi stod för finska segrar under vinterkriget står Summa för nederlag och svåra förluster i människoliv.

En speciell bygd som drabbades hårt av krigshändelserna vid Summa var den lilla svenskspråkiga skärgårdskommunen Larsmo som ligger mellan Jakobstad och Karleby i Österbotten. Den finska armens uppbyggnad med reservister från samma kommun som sammanfördes förbandsvis skapade naturligtvis styrka då soldaterna kände varandra men kunde också vara förödande vid tragiska händelser likt den som drabbade Lisakorsun kvällen och natten den 13/2 och 14/2 1940 då omkom 32 soldater när korsun sprängts i bitar vid en rysk storoffensiv. Majoriteten av de omkomna var finlandssvenskar från Larsmo och Öja. Larsmo hembygdsförening har gett ut en bok med titeln Tragedier vid Summa om händelserna. Den utkom år 2000.

Vinterkriget var en 105 dagar lång försvarskamp i exceptionellt strängt vinterklimat. Finländarna vann inledningsvis stora segrar då striderna fördes längs ödemarksgränsen. Dock avgjordes kriget på Karelska näset där ryssarnas krigsinsats var överlägsen den lilla finska armén. Summa var en del av den s.k. Mannerheimlinjen som hamnade mitt i den ryska storoffensiven i mitten av februari 1940.

Kring det s.k. Miljonfortet som var en kraftig försvarsanläggning delvis under jord grupperade sig bl.a. olyckskorsun kallad Lisa, Pedersörebatteriet i väster och Kronobybatteriet i öster. Lisakorsun sprängdes av ryssarna. Två man, Sigurd Kulla och Olof Åkerblom, gjorde ett utbrytningsförsök i en löpgrav. Båda sårades. Sigurd Kulla blev kvar på platsen. Olof Åkerblom lyckades svårt sårad med en skidstav i ena handen och  bössan i den andra i snö och sträng kyla ta sig till de finska linjerna.

Skyttegrav under vinterkriget.

I Larsmo väckte de dåliga nyheterna från fronten stark förstämning. Tretton unga Larsmobor hade funnits i korsun. Ett visst hopp fanns dock att några i olyckskorsun hade överlevt och eventuellt blivit tillfångnatagna. Inga krigsfångar gav sig dock tillkänna efter marsfreden och de anhöriga förlorade hoppet.

När fortsättningskriget inleddes i juni 1941 återerövrades vinterkrigets slagfält vid Summa. Under en veckas tid den 20/9 – 26/9 1941 grävde 21 frivilliga från de stupades hemtrakter upp korsun Lisa som ungefär ett och ett halvt år tidigare sprängts i bitar vid den ryska storoffensiven. Dödgrävarpatrullen identifierade de 32 stupade männen som sändes hem för begravning på hemorterna.

Den 21/10 1941 jordfästes de 13 från Larsmo i hembygdens kyrka. Larsmo hade således återfått sina saknade söner. De anhöriga hade fått hem sina fäder, män, söner. Jakobstads tidning refererade jordfästningen under rubriken: Stor manifestation, Den 13 februari inneslöts 13 Larsmobor i ett skyddsrum vid Summa. 21/10 1941 jordfästes de 13 i Larsmo kyrka. Kistorna sänktes ned i den gemensamma hjältegraven där de nedbäddades sida vid sida såsom de kämpat i dödsminuten.

Den 2/7 1993 avtäcktes en minnessten vid Summa över de omkomna i olyckskorsun. Stenen tillkom på initiativ av anhöriga till de stupade. 120 personer från Svensk-Finland var närvarande. Där fanns representanter från de anhöriga, Larsmo kommun, kyrkan, veteranorganisationer. Även ryska representanter från staden Viborg deltog . Förutom namnen på de omkomna lyder texten på stenen Frihetskämpar vilan fann, minnet tacksamt hedras.

Larsmo kyrka

Sammanlagt stupade 20.000 finländare i vinterkriget. Mannerheim skrev bl.a. i sin dagorder från 14/3 1940 som var riktad till Finlands ärorika armé: Fred har slutits mellan vårt land och Sovjet-Ryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnar så gott som varje slagfält, på vilket Ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt.

 Ni ville ej kriget, Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet, men kampen blev er påtvingad och i den har Ni uträttat storverk, som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.

Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett Er like som krigsmän. Jag är stolt över Er som om Ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och Egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över den rike mannens insats av liv och lem.

Rolf Karlman

Tillägg redaktören: Enligt Sotasampo.fi dog sammanlagt 40 Larsmobor under hela kriget (1939-45). Ett tack till Rolf som sände redaktören denna text. Larsmo är en väldigt vacker kustkommun och har en rent personlig anknytning för mig: Här hade min morfar handelsbod under 1910-talet och här finns min kusin Mikaels grav, begravd vid Larsmo kyrka, tillsammans med mamma Margareta (Pappa Runar, min morbror, är begravd i Jakobstad). Frid och kärlek över deras minne.

Musik

Fransk chanson lever

Charles Trenet, 1977. Foto: Alain Meilland, CC

I vardagsrummet hade radiogrammofonen en central placering, kanske rent av en dominerande. Den vägde nog ett ton, och bestod förutom radioapparaten och grammofonen av två skåp där i den ena förvarades 78-varvare, som Bing Crosby och Grace Kellys ”True love”. I det andra skåpet fanns plastalbumen med ep-skivor, där man kunde hitta Harry Belafonte, Lys Assia och calypsoefteraparna Nina och Fredrik.

En älskad skiva var Charles Trenets vackra La Mer, som Trenet komponerade 1943 och gav ut 1946. Inte lika älskade var ett par skivor med kantelespelerskan Ulla Katjavuori. Tvärtom, de spelade bara enstaka gånger och mest inspelningen av Stilla Natt. Kantelen är ju ett instrument från östra Finland, från Karelen och jag noterade till min förvåning att den var utgiven på ett svenskt skivbolag. Så småningom förstod jag att detta måste vara mormors julgåva till sin älskade dotter, något ifrån den kristna själ som vuxit upp i Karelen, i den lilla byn Lapinlaks (Lapinlahti) vid Ladogas strand. Där ortodoxt och lutheranskt trängde ihop sig, där de historiska spåren var finska, ryska och svenska.

För karelarna var Ladoga, denna gigantiska insjö, La Mer. Ett annat hav. Samma sång.

För egen del älskade jag att ratta den gamla radiogrammofonens våglängdsuppsökarhjul. Hörby. Kalundborg. Berlin. London. Hilversum. Och Paris. Ibland dök chanson upp den vägen.

Ulla Katjavuori, 1930 cirka

Jag började i gymnasiet. Allmän linje, social gren. Ändå en del språk. Resultat: Knagglig tyska, lika knagglig franska. Klassföreståndaren, tillika franskläraren, älskade inte ens franska utan talade hellre om skogsfinnarna i de värmländska trakter han växte upp i. Så som 60+-are hemförde han som en följd därav sin karelska hustru och berättade om henne för klassen: Ja, hon är ju inte så smart men hon är väldigt vacker. Han blev så småningom akterseglad, hustrun disputerade men han nådde aldrig längre än till en licentiatexamen. Underskatta aldrig en karelska.

Klassföreståndaren blev av med sin undervisning i franska och in kom en lärarinna som var lika ung och lika vacker som klassföreståndaren hustru. Kanske också lika smart. Det infördes ny pedagogik och ”nu, hör ni, har jag med mig lite fransk musik”. Françoise Hardy, tack för det, merci beaucoup. Min mot avgrunden tippande franskbetyg klamrade sig med klar marginal över bergskanten. ”Tout les garcons et les filles de mon age font ensemble le projets de avenir”. Äntligen lite La Mer-känsla, i modernare tappning dock. Ytterligare en Hardyhit, ”L´amour s´en va”. Ja, eftersom jag inte kunde förlora någon kärlek, det kom senare, kändes texten så där. I stället gick jag och köpte Antoines ”Les Élucubrations d’Antoine”. Rock´n roll på franska. Tio i topp, 1966.

Françoise Hardy, foto Jooest Evers, CC

Föräldrarna fortsatte med sin egendomliga blandning av calypso, chanson och tysk schlager. Chansonen ofta med svenska texter, Lars Forsell var mycket produktiv.

Sen dog den fransk-svenska chansonen, både i föräldrahemmet och på scen. Den återupplivades kortvarigt på scen på Göta Lejon i Stockholm 1983, i legendariska föreställningen ”BREL. En Föreställning Som Går Rakt In I Hjärtat”. Och det gjorde den ju. Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Nina Gunke, Lars Humble. Men, framför allt genom den i år i ALS alltför tidigt bortgångne Stefan Nilsson, som orkestrerade, arrangerade, satt vid synten och pianot. Magiskt. Och många insåg: Belgiske Brel är en storhet, fast vi tror han är fransk. Snarare var en storhet, dog redan 1978. 

I Frankrike och andra franskspråkiga länder var chansonen megastor. Becaud. Aznavour. Barbara etcetera etcetera. I Iran, ja, nu talar vi om pre-mulla-tid, älskar många just Aznavour. Här hemma: Rikard Wolff gör ett antal år senare chanson-återupplivningsförsök, men det biter liksom aldrig. Ambitionen finns, men inte en magisk röst. En skådespelare, men inte en artist.

Hemma hos den blivande hustrun tronar ett antal Aznavour-skivor. De spelas ofta, väldigt ofta. Men kärast är ändå Naomi Shemers ”Yerushalayim Shel Zahav”Jag blir nästan lika kär i den som hustrun och i fransk chanson. I Shemers sång blir politiken och det judiska folkets återvändande till Israel närvarande på samma sätt som politiken och våldet i Boris Vians ”Le Deserteur”, protesten mot Algerietkriget. Men i Lars Forsells penna tonas protesten ned, lite motverkat av Monica Nielsens energifyllda sång. I Frankrike blir ”Le Deserteur” förbjuden i många år, men de Gaulle försvann, världen förändrades och Vians sång fick evigt liv.

Kanske också chanson kan ses som en folkrörelse för det frankofoniska, som förstås inte bara omfattar Frankrike, utan också Belgien, Schweiz, Kanada, Nordafrikaoch så vidare. För den som följer det franska finns det fortfarande mycket att gotta sig åt, till artister som Chimene Badi och Patrick Bruel. Och jag noterar: Badi och Bruel har algerisk bakgrund, invandrarnas musik och traditioner stöper om chanson och Badi berättar med stolthet om att hon sjunger på både franska och arabiska.

När vi backar i tiden, till genrens ursprung, hör vi det franska folket röst från 1880-talet från de visor som sjöngs i Paris och som kompositörer som Debussy och Satie inspirerades av. Visorna utvecklas efter några decennier till chanson och fick större scener än fattig-Paris gator. Finns det något annat litterärt storverk som är så musikaliskt inspirerat som Prousts ”På spaning efter den tid som flytt, för resten”?

Så, chanson lever men är värd en större publik, för såväl sin språkliga som musikaliska elegans. Ofta blir det dock Brel och Piaf som återupplivas utan någon reell koppling till genren i sig. Storartade artister men det finns så mycket mer. Dessutom är chanson också viktig som motvikt till den banalitet som tyvärr för ofta finns i både svensk musik och den hos oss dominerande angloamerikanska.

Vi chansonanhängare ger dock inte upp. Tillsammans med Jan-Erik Sahlberg, pianist, arrangör och mycket mera, som bland annat varit verksam på Stockholms stadsteater tillsammans med Wolff samt inte minst med artisten, kompositören och sångerskan Aida Jabbari (som bland annat tonsatt Karin Boye och iranska Forrogh Farrokzhad i ett kritikerhyllat album) försöker vi skaka nytt liv i chanson i Sverige. Vi gör det för att vi tilltalas av genren men också för att publiken, inte minst den yngre, ska få chansen att lära känna annat än rap och epa-dunk. Spelningar, till exempel med publikrekord hos Alliance Française i Stockholm och en mycket uppskattad spelning hos Marcel Proust-sällskapet, säger oss att vi är på rätt väg. Du som har ett musikintresse men inte är så bekant med chanson och dess mångfald av artister och uttryck, leta gärna på de digitala plattformerna. Chansen finns att du blir belönad med fina upplevelser och samtidigt bidrar till en större musikalisk mångfald.

Thomas Wihlman

Samhälle, Samtid

Finland som föredöme

Sveriges Kristna råd fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.

Judiska Centralrådet i Sverige fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.

Påven fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.

Utrikesdepartementet skriver så här: ”Brännandet av koranen, eller någon annan helig skrift, är en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation”. UD skriver vidare att uttryck för rasism, främlingsfientlighet och intolerans ”inte har någon plats i Sverige eller i Europa”. Kanske är UD:s exceptionella utspel ett inspel i Nato-frågan, men vi har i Sverige en omfattande lagstiftning mot diskriminering och kränkning, vilket givetvis är bra.   I Skollagen står det till exempel så här:

”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. ”

Kimmo Nuotio, professor i straffrätt vid Helsingfors universitet (Foto: CC-licens)

I Finland är att offentligt bränna Koranen eller andra heliga skrifter ett brott mot lagen om trosfrid. Hos oss är det inte vanligt att uttrycka sin yttrandefrihet genom att bränna Bibeln eller Koranen under demonstrationer. Det här är inte ett beteende som automatiskt skulle skyddas, eftersom det i grunden är kriminaliserat, säger professorn i straffrätt Kimmo Nuotio. På motsvarande sätt är det i många andra länder. Är det någon som vill hävda att Finland är odemokratiskt?

Vad är det som gör att svensk demokrati är så otroligt känslig att den inte kan sätta stopp för kränkningar av religiös tro? Lika självklart ska inte tron, som i Iran till exempel, användas till att människor ska klä sig på ett visst sätt etcetera? Som kristen, inte särskilt utövande men ändå, skulle jag känna mig kränkt av en brinnande Bibel. Det är också denna tro som i stor utsträckning utgör värdegrunden för mina politiska ställningstaganden och valet av Centerpartiet som mitt politiska parti.

Tänk om Tidöregering! Låt Finland vara en förebild, även i denna fråga.

Thomas Wihlman

View More