Månad: oktober 2022

Musik, Samhälle

En framtid för Iran

Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.

Mina föräldrar hade som så ofta bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar över Baltikum.

En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sas det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?

Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.

Tombak, foto CC BY-SA 2.0

För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.

För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.

Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.

Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet.  Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.

En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: Jag kallar det för sekundärstress. Han fortsätter: – Jag var 14 när jag flyttade hit.

Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt (i) Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.

Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.

Utbildningsnivån i Iran är hög, konstaterar jag, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning eller så hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren har det osv.

Marjan, foto PD

Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generad, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”, hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt 2020. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.

Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta liksom, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.

Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour, fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången Bella Ciao, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner,

Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”I am a girl of Iran”) – fritt översatt: bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.

Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kan Iran, ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation, återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet? Kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som intigrerar i Syrien och Libanon?

Lämnar regimen, när den faller, över bara över ett land kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.

Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.

Thomas Wihlman

Musik

Silverdalen, musik som är guld

För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk konsert med Eric Bibb, några musiker, hans son Rennie Mirro och Rennies halvsyster Sarah Dawn Finer.

Inte minst fastnade jag för Esbjörn Hazelius, som med stor känsla och musikalitet kompade Bibb. I musikantparet Hazelius och Hedin saknades alltså Johan Hedin, så med ännu större välbehag har jag tagit emot Hazelius Hedins nya album Silverdalen. Albumet är deras fjärde tillsammans.

Hazelius Hedin är ju förträffliga multi-instrumentalister men dessa musikaliska förmågor kombineras också med Hazelius varma, sköna stämma. Herrarna har ju ett stort antal album bakom sig så rutinen finns men Silverdalen går verkligen inte på rutin utan är härligt fräscht, kanske inte nyskapande men kvalitetsmässigt på topp. Alltså, jag njuter.

Hazelius Hedin, foto David Brohede

Det finns mycket bra just nu i den svenska folkmusiken, mer tycker jag än exempelvis i jazzen. Kanske beror detta på att yngre musiker strömmar till folkmusiken och hittar nya vägar och uttryck – allt gillar jag inte men mycket är bra. Dessutom, när fina texter kommer till bruk, nyskrivna eller från den svenska poesiskatten, är detta extra plus.

Nå, Hazelius och Hedin känns trots sin rutin unga och fräscha. Och på Silverdalen finns underbara spår, som t.ex. Hazelius egen titellåt eller   traditionella Wrångel. Samt, till slut, inte minst tolkningen av Peps Perssons Främmande.

Thomas Wihlman

Hazelius Hedin

Silverdalen

CD, bolag Gammalthea

Och på alla strömmande plattformar

Samhälle

Bort med Putin, Raisi och Khameini eller historien om de värderingar som formade mig

I dessa dagar av rysk terror i Ukraina och med en fruktansvärd regim i Iran känner jag mig både obetydlig och feg, även om jag öppet tar ställning och deltar i demonstrationer.

Kanske var det morfar Ernfrid i Finland (tyvärr död 20 år innan min födelse) och annan familjehistoria som ytterst påverkat mina värderingar. Finland skulle bli självständigt, fritt att välja sin egen väg, inte tvingas acceptera vad tsarregimen för tillfället tyckte.

Och min mor föddes 1916, som medborgare i det Finland som ännu var en del av tsardömet. Mormor föddes och växte upp i det som idag är ryska Karelen (jag är tacksam för att hon som 16-åring flyttade till Österbotten).

Morfar Ernfrids syster Elvy gifte sig i Danmark och organiserade under andra världskriget insamlingar för det krigsdrabbade Finland, sonen Björn deltog i ”modstandsbevegelsen”.

Kanske påverkade sådant min uppväxt, utan att jag var medveten om det. Dessutom var flera av mina föräldrars vänner födda i det ockuperade Estland eller hade efter kriget lämnat Auschwitz för en tillvaro i Sverige osv.

Äntligen har det estniska folkets önskan uppfyllts (att Estland ska bli en del av Sovjetunionen), Estniska kommunistpartiets tidning efter ”folkomröstningen” 15 juli 1940.

Farfar Alfred var först i bygden med att anställa och ge jobb och husrum till ungerska flyktingar. Och de fick samma anställningsförhållanden som de svenska arbetarna. Direkt.

Med detta som bakgrund var jag under 1980-talet aktiv för Östeuropas frihet från sovjetväldets inflytande. Det hade blivit självklart att ta ställning för frihet och demokrati. Skriva, demonstrera, ordna möten osv.

Det var inte lätt. Det fanns svenska politiker och opinionsbildare som vägrade erkänna att de baltiska staterna var ockuperade, precis som Donetsk idag. Svenska Kyrkan vägrade ta ställning vid Världskyrkomötet mot förtrycket, hindrade oss att demonstrera men Dzidra Veveris kunde man inte hindra från att hungerstrejka utanför domkyrkan.

Lite extra stolt blev jag senare när Andres Küng, inbjuden talare vid ett möte, författare m m och son till estniska flyktingar som kommit till Sverige, utnämnde mig till heders-est. Lite på skoj men med värme.

Så jag kan nog inte låta bli att ta ställning och ge mina små bidrag. De har aldrig ändrat världen, men vad är alternativet till att ge stöd till Ukrainas och Irans folk?

Jag är glad över att min bostadsrättsförening ordnat så att ukrainska flyktingar får bo i våra gästlägenheter, att Gunnar Hökmark drog igång måndagsdemonstrationerna för Ukraina, att många vänner inom politiken, som t ex Alireza Akhondi, nu i handling ger stöd till både Ukraina och Iran, för vännen Aida Jabbari som med sin sång bidrar i kampen mot den iranska regimen, till Aidas moster Soheila och andra släktingar som aldrig ger upp sin kamp. Ni förtjänar all respekt och kärlek.

Ukraina ska få välja sin väg utan det minsta ryska påverkan. Irans folk måste bli fritt från sin vidriga regim, folket måste få uttrycka sin vilja fritt, kvinnor klä sig som man vill, kulturen skapas utan restriktioner osv. Putin, Raisi och Khameini måste stoppas.

Thomas Wihlman

Musik

Svenska visor på andra språk

Om du rör dig i utlandet, från Christchurch till Ensenada, från Juneau till Konya är chansen stor att svensk musik är känd, och oftast stavas detta Abba. Någon kanske tänker Roxette och en med fördjupade specialistkunskaper Avicii. Bra det, men sen inte så mycket mer, hur mycket vi än talar om det svenska musikundret.

Följdfrågan blir: Tycker du att Abba är genuint svenskt? Nej, men kanske kommer Benny Anderssons Orkester, lite närmare detta. Tänker du i termer av världsmusik, något unikt, associerar du till det där konstiga iranska musikinstrumentet som du aldrig hört förut, tänker du kanske på Samira när hon sjunger Ssendu och håller rytmen med handtrumman. Nej, kanske inte det.

Jan Hammarlund, foto Bengt Nyman

Hur ofta tänker du på att det finns massvis med bra, unik svensk musik, med bra texter, ofta poesigrundade, som världen utanför Sverige sällan får ta del av det? Då undantar jag återigen nördar utomlands, som de vilka känner till att Emilia Amper är en av världens bästa nyckelharpister.

Jan Hammarlund, han har tänkt på detta. Ända sedan 1973, berättade han för mig, när vi satt tillsammans några vänner på ett kafé. När han hörde Violetta Parra, som tackade livet (Gracias a la vida, Jag vill tacka livet). När han hörde Victor Jara och när han själv inbjöds till Chile och älskades av publiken. Vad kan vi ge en utländsk publik när det gäller svensk musik?

Men det är nu det sker. Nu får denna publik sin chans. I form av projektet ”Nordic Source” får de möta det allra svenskaste. Svenska artister tolkar det svenska folkliga, det poetiska, det taubska, men sjunger på franska, på engelska och så vidare.

Jan Hammarlund är förstås med själv. På det som nu är släppt möter vi ”Den första gång jag såg dig” (Birger Sjöberg), där Jan sjunger den spanska översättningen ”Te vi por primera vez”, så underbart fint.

Jag hittar en fin Dan Andersson-tolkning, ”Le Mousse”, med Le Lac Long 814 och jag hittar lite finlandssvenskt (det ska man inte glömma!) när Britt Ling tolkar Tove Jansson.

Och vad heter Frödings ”Det var dans bort i vägen” på engelska? Jo, “Dancing in the Crossroads” säger Roger Hinchcliff, med skotsk touch. När vi är på väg åt det hållet, ja, då hittar vi ro.t:s tolkning av Karin Boyes ”Ja visst det gör ont”. Och vad heter den då? Naturligtvis ”Yes, of course it hurts”. Med klanger åt irlandshållet, jag gillar det verkligen. Av det lite modernare snittet hittar vi en Björn Afzelius-tolkning av Marie Bergman, med energi och känsla förenad. 

Fortsättning följer, det ska bli flera digitala album och en stark misstanke jag har är att fler tolkningar kommer. Jag vill framhålla att Evert Taube redan sjungs av Georg Malmsten på finska, men det kan ju nytolkas. Sa jag persiska? 

Tack till Jan Hammarlund för den idé som han och de andra förvaltat så väl. Och tack till Claes Olson och hans skivbolag Comedia att detta förs ut till en längtande publik. Alla Nordic Source-spåren finns på Spotify. Lyssna här: https://open.spotify.com/playlist/4Mfwys1BMBSDVyrpOAambv?si=78da954d102549df&nd=1

Thomas Wihlman