För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk konsert med Eric Bibb, några musiker, hans son Rennie Mirro och Rennies halvsyster Sarah Dawn Finer.

Inte minst fastnade jag för Esbjörn Hazelius, som med stor känsla och musikalitet kompade Bibb. I musikantparet Hazelius och Hedin saknades alltså Johan Hedin, så med ännu större välbehag har jag tagit emot Hazelius Hedins nya album Silverdalen. Albumet är deras fjärde tillsammans.

Hazelius Hedin är ju förträffliga multi-instrumentalister men dessa musikaliska förmågor kombineras också med Hazelius varma, sköna stämma. Herrarna har ju ett stort antal album bakom sig så rutinen finns men Silverdalen går verkligen inte på rutin utan är härligt fräscht, kanske inte nyskapande men kvalitetsmässigt på topp. Alltså, jag njuter.

Det finns mycket bra just nu i den svenska folkmusiken, mer tycker jag än exempelvis i jazzen. Kanske beror detta på att yngre musiker strömmar till folkmusiken och hittar nya vägar och uttryck – allt gillar jag inte men mycket är bra. Dessutom, när fina texter kommer till bruk, nyskrivna eller från den svenska poesiskatten, är detta extra plus.

Nå, Hazelius och Hedin känns trots sin rutin unga och fräscha. Och på Silverdalen finns underbara spår, som t.ex. Hazelius egen titellåt eller   traditionella Wrångel. Samt, till slut, inte minst tolkningen av Peps Perssons Främmande.

Thomas Wihlman

Hazelius Hedin

Silverdalen

CD, bolag Gammalthea

Och på alla strömmande plattformar