I dessa dagar av rysk terror i Ukraina och med en fruktansvärd regim i Iran känner jag mig både obetydlig och feg, även om jag öppet tar ställning och deltar i demonstrationer.

Kanske var det morfar Ernfrid i Finland (tyvärr död 20 år innan min födelse) och annan familjehistoria som ytterst påverkat mina värderingar. Finland skulle bli självständigt, fritt att välja sin egen väg, inte tvingas acceptera vad tsarregimen för tillfället tyckte.

Och min mor föddes 1916, som medborgare i det Finland som ännu var en del av tsardömet. Mormor föddes och växte upp i det som idag är ryska Karelen (jag är tacksam för att hon som 16-åring flyttade till Österbotten).

Morfar Ernfrids syster Elvy gifte sig i Danmark och organiserade under andra världskriget insamlingar för det krigsdrabbade Finland, sonen Björn deltog i ”modstandsbevegelsen”.

Kanske påverkade sådant min uppväxt, utan att jag var medveten om det. Dessutom var flera av mina föräldrars vänner födda i det ockuperade Estland eller hade efter kriget lämnat Auschwitz för en tillvaro i Sverige osv.

Farfar Alfred var först i bygden med att anställa och ge jobb och husrum till ungerska flyktingar. Och de fick samma anställningsförhållanden som de svenska arbetarna. Direkt.

Med detta som bakgrund var jag under 1980-talet aktiv för Östeuropas frihet från sovjetväldets inflytande. Det hade blivit självklart att ta ställning för frihet och demokrati. Skriva, demonstrera, ordna möten osv.

Det var inte lätt. Det fanns svenska politiker och opinionsbildare som vägrade erkänna att de baltiska staterna var ockuperade, precis som Donetsk idag. Svenska Kyrkan vägrade ta ställning vid Världskyrkomötet mot förtrycket, hindrade oss att demonstrera men Dzidra Veveris kunde man inte hindra från att hungerstrejka utanför domkyrkan.

Lite extra stolt blev jag senare när Andres Küng, inbjuden talare vid ett möte, författare m m och son till estniska flyktingar som kommit till Sverige, utnämnde mig till heders-est. Lite på skoj men med värme.

Så jag kan nog inte låta bli att ta ställning och ge mina små bidrag. De har aldrig ändrat världen, men vad är alternativet till att ge stöd till Ukrainas och Irans folk?

Jag är glad över att min bostadsrättsförening ordnat så att ukrainska flyktingar får bo i våra gästlägenheter, att Gunnar Hökmark drog igång måndagsdemonstrationerna för Ukraina, att många vänner inom politiken, som t ex Alireza Akhondi, nu i handling ger stöd till både Ukraina och Iran, för vännen Aida Jabbari som med sin sång bidrar i kampen mot den iranska regimen, till Aidas moster Soheila och andra släktingar som aldrig ger upp sin kamp. Ni förtjänar all respekt och kärlek.

Ukraina ska få välja sin väg utan det minsta ryska påverkan. Irans folk måste bli fritt från sin vidriga regim, folket måste få uttrycka sin vilja fritt, kvinnor klä sig som man vill, kulturen skapas utan restriktioner osv. Putin, Raisi och Khameini måste stoppas.

Thomas Wihlman