Jag kan konstatera att jag lyckats genomleva ännu en midsommar utan att dansa ”små grodorna”. Senast jag dansade denna tragiska visa var på Hotel Pribaltiskaya i dåvarande Leningrad på 80-talet, tillsammans med ett gäng medresenär och övervakad av hotellpersonal och säkerhetstjänst med frusna ansikten.
Jämlikhetens förlovade land manifesterade verkligen hur apart ”små grodorna” är, där grodorna hånas för att de saknar öron och svansar. Inte minst tragiskt är att de anses vara ”lustiga att se”, motsatsen till allas lika värde.
I stället för de små grodorna har jag under midsommarhelgen hängett mig åt colombiansk cumbia, särskilt när Alberto Barros och hans orkester framför ”El viejo del Sombrerón (Den gamle med hatten”). Denna cumbia är inte bara svängig, den har en upplyftande text med respekt för åldrande. När Barros dessutom styr sin orkester med armar och trombon är han så långt man kan komma från den svenske trombonisten Nils Landgren, den senare agerar som han vore en staty av Carl Milles i jämförelse. Barros sångare rör sig envetet till rytmen i ”El viejo del sombrerón”, markerat av höfternas och rumpans rörelser.
När man sedan utbrister i ”con el pi-pi, con el pi-pi”” finns det underförstådda budskapet och hälsningen till den svenska sommaren och fåglarnas kvittrande i den ljusa natten. I ”El viejo del sombrerón” får människan vara människa och fågeln vara fågel, i rak motsats till det förakt för de lustiga små grodorna som den svenska visan uttrycker. Det världsomspännande indikeras också i att videon är gjord i Mexico. ¡Viva la Cumbia Colombiana! ¡Arriba Mexico!
