Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom kulturområdet. Nu är Abrahamsson aktuell med två nya konstnärsporträtt.

Vi möter i två dokumentärfilmer konstnärerna Genesis Breyer P-Orridge och Gustaf Broms. Två likartade personligheter i den bemärkelsen att båda två bryter mot normer och det konventionella. Change itself som titel på filmen om P-orridge och The Mystery of Life i dokumentären om Broms känns helt adekvata och sammanfattar väl de olika konstnärskapen.

Medan P-Orridge har haft en utveckling full av olika samarbetsformer är Gustaf Broms mer av en individualist, som blickar inåt och söker sig till det inre genom olika konstnärliga uttryck. Men det finns också likheter, en undran över vad och var är min själ.

P-Orridge, aktiv i mer än 50 år, har närmast kultstatus, men har också mött hård kritik och fått hantera juridiska processer för att till exempel ha utmanat kungahuset i hemlandet England. Han angriper också de rådande samhälleliga strukturerna, beskrivet bland annat som totalitär kapitalism. Vem är det egentligen som säger vad som är acceptabelt och vad som inte är det, frågar sig P-Orridge.

Uttryckssätten rent konstnärligt har varierat, och här finns likheter med Broms – men kärnan hos P-Orridge tycks vara poesin. Det är också en poesi som har musikaliska kvalitéer, något som kan som en likhet till industrimusik. I det senare har P-Orridge varit verksam i olika konstellationer och kollektiv.

Konstnärskapets linjer
Som jag ser det så finns det alltså linjer i P-Orridges konstnärskap. Kollektiva insatser, utmanande men också drag av ockultism. Utforskandet går på djupet, så djupt att P-Orridge och hans partner Lady Jaye också arbetar med sina egna kroppar, och genomgår korrigeringar för att bli så lika varandra som möjligt. Kärnfrågan här är både fysisk och psykisk, eller som P-Orridge uttrycker det ”kan vi förändra oss eller inte”?

En intressant fråga berör P-Orridge o intervjun, hur påverkas man av konst man inte förstår? I forskningssammanhang kan man diskutera och ha ståndpunkten att forskaren inte kan ta ansvar för hur det framforskade används, men som jag uppfattar P-Orridge menar han att konstnären ändå måste ställa sig frågan, vad händer hos den som tar emot min konst? Dessutom ser han det som centralt för egen del att förstå konstnärs-livet och inte bara konsten i sig. 

Gustaf Broms är yngre, svensk och rör sig en annan kontext i P-Orridge. Därför är det också intressant att koppla samman de vinklingar som finns i dessa två Abrahamsson-dokumentärer. Han är i högre grad inriktad mot naturen och medvetandets processer. Vad händer med mig och med omgivningen när jag sitter i tunneln mellan T-Centralen och pendeltågsstationen? 10 personer passerar varje sekund, vad uppfattar de och blir något av det de förnimmer bestående?

Medan P-Orridge arbetat mycket med de musikaliska uttrycken har Broms haft som sin personliga utgångspunkt fotografiet, sedan utvecklat via film, performance och installationer. Tidigt i livet hamnade han hos den kände fotografen Richard Avedon, som ser Broms uppenbara talang. Men Gustaf Broms störs av Avedons och det amerikanska samhällets kommersialism och konsumerism. 

Konstnärens verktyg
Vi kan därför följa honom på resor i Asien och på fotvandring mellan uppländska Vendel och Ukraina, tillsammans med en konstnärspartner. Även om partnerskapet finns är Broms i första hand en person som söker sanningen om själen och vänder sig inåt. Frågan att ställa blir då: vilka verktyg behöver jag för detta utforskande?

De exempel på performance och installationer av Broms som Abrahamsson visar är sådana verktyg. Problemen med performance blir dock att de är något övergående för åskådaren, vi måste alltså vara på plats vid rätt tidpunkt för att kunna ta del och reflektera över det skapade – vilket sannolikt innebär en annan upplevelse än det vi upplever via Abrahamssons film. 

Broms lever nu, som jag förstått det, på den norduppländska landsbygden och det kan bli intressant att se vilka former detta naturnära liv kommer att ge uttryck för i det konstnärliga sammanhanget. Ska detta också leda till att miljö och natur ännu tydligare kommer in i Broms produktion? Den retrospektiva utställning som visades på Uppsala Konstmuseum för några år sedan, när Broms varit verksam i 20 år, kan behöva förnyas.

Abrahamssons berättarteknik i de båda filmerna är enkel. Enkla utforskande frågor ställs till P-Orridge och Broms, och båda utvecklar och reflekterar kring dessa frågor. Skildringarna är i huvudsak linjära, de tar oss från de första konstnärliga stegen till dagens situation och ambitioner. Intervjuerna och samtalen interfolieras av fotografier, collage och videoklipp för att tydliggöra utvecklingen. Särskilt när det gäller P-Orridge finns det så oerhört mycket att ta av och berätta att bara att välja ut måste ha varit en utmaning. Jag upplever ändå att det vi får se är en helhet och att sammanhang och övergångar i filmerna är naturliga.

Carl Abrahamsson berättar att ytterligare sex filmer, med olika personporträtt, är under färdigställande. Dags att ställa sig frågan: vad blir härnäst Abrahamssons nya stora projekt? Eller kanske det behövs en paus, eller att göra något helt annat, för att sedan kunna komma vidare?

Thomas Wihlman (2016)

Jag fick i min hand tre dvd-skivor, dokumentärfilmer producerad av den svenske filmaren Carl Abrahamsson. Han har många strängar på sin lyra förutom filmandet, som musiker, skribent med mera. Aktuell är Abrahamsson också med spelfilmen Silent Lips, som släpps på DVD och Video-on-demand 25 april.

Carl Abrahamsson är alltså en produktiv person. Två av de tre filmerna här är sinsemellan produktionsmässigt, grafiskt osv. ganska lika. Den som är annorlunda är filmen om Freddie Wadling, Ingenting är sant, allting är möjligt.

Idéen med Wadling-filmen är spännande. Abrahamsson umgicks med Wadling på 80-talet, de samtalade och såg på skräckfilm tillsammans. På Super-8 spelade Abrahamsson in Wadling live och intervjuade honom. I filmen får vi se en nyinspelning med Wadling, samma musik, och en intervju där samma frågor som 1988 ställs.

Det är ett spännande grep som producenten förvaltar väl. Wadling version 1 är en energisk scenpersonlighet, kommen från band som Lädernunnan och Liket Lever. Wadling 2 är fattig och märkt av sjukdom och ett hårt liv. En djupare, personlig röst, långt ifrån 80-talets. 

Svaren på de ställda frågorna varierar, beroende på tidens gång, sanningsenlighet och självinsikt. 80-talet Wadling säger sig vara en social person, 10-talets ”Nej det är jag väl inte”.
Den yngre Wadling pekar på förebilder som Captain Beefheart, den äldre på Zappa. Dessutom konstaterar han att Hank Williams var en idol i ungdomen, även om han inte ens visste vem det var.

Wadling pratar också om sin scenskräck, men menar också att skräck sätter en bra smak på saker och ting. 

Abrahamsson kommer inte själv med pekpinnar och jämförelser, vi som betraktare får göra det själva. Det känns respektfullt både mot oss som ser dokumentären och mot Wadling själv. Timingen är perfekt, snart blir det Wadling-dags i Så Mycket Bättre. 

Gatewood och McKenzie
De två andra dokumentärerna innehåller till stor del intervjuer. Upplägget är likartat och ganska konventionellt. Abrahamsson låter helt enkelt de intervjuade, fotografen Charles Gatewood och musikern, tillika performance-artisten, Andrew McKenzie berätta, utan att de ansätts av några direkt svåra, journalistiska frågor.

För mig framstår filmen om Charles Gatewood, Once the Toothpaste is Out of the Tube, som den intressantaste. Det är nog ett rent personligt ställningstagande, utifrån mig eget intresse för fotografi. 

Gatewood bodde i Sverige på 1960-talet, var bland annat verksam på välkända bildbyrån AB Text och Bilder, och fotograferade till exempel den unge Bob Dylan.
Men sen tog fotograferandet och livet andra vägar, han återvände till USA. En stark drivkraft blev efterhand utforskandet av subkulturer som till exempel piercing, något som han var mycket tidigt med att fotografera.

Charles Gatewood är utbildad vid Universitet i Michigan som antropolog och hans fotograferande kan nog också ses som antropologi. Detta manifesteras också i utforskandet av narcissism, fetischism och olika sexuella uttryck. Han konstaterar själv att han är en iakttagare, så att vi själva ska kunna se vad det är som händer och reflektera över detta.  

Kanske säger det också något om vår samtid. En forskningsstudie konstaterade nyligen att antalet människor med narcissistiska drag de senaste decennierna ökad med 30 procent.
Filmen innehåller många exempel på Gatewoods bildskapande, och utifrån de böcker han publicerat. Att nå fram till positionen han har idag har tagit sin tid, ett exempel är att den första boken gjordes 1966 men först 1975 vågade en förläggare ge ut den.

Filmen är elegant gjord, jag gillar de grafiska elementen och de snygga tidsdokumenten som ackompanjerar Gatewoods berättande. Och för alla fotografiintresserade borde Gatewoods bildskapande, också manifesterat i egna videos, ingå i grundutbildningen. 

Giving a baby a chainsaw
Samma snygga produktion med tidstypiska bilder och filmer kännetecknar intervjun med Andrew McKenzie. Han är mannen bakom The Hafler Trio, i grunden honom själv men ofta i samarbete med andra musiker. Vi möter honom i Giving a Baby a Chainsaw.

Likheten med Gatewood finns i synen på kreativiteten och skapandet som en lärprocess. 
McKenzie talar till och med om ”complimentary education”, där kunskap utvecklas i till exempel workshops och sedan byggs på i nya workshops. 

Till skillnad mot Gatewood-filmen blir det, av naturliga skäl, mindre utrymme för att ta del av McKenzies skapande. I stället tar intervjun, inte minst McKenzie själv, mycket stort utrymme. Kanske gör detta att jag tappar lite av intresset och fokus, det blir lite för långt, kanske till och lite motsägelsefullt och till och med lite för ytligt.

Man får alltså söka sig andra vägar för att förstå musikskapandet hos McKenzie. Kanske har Abrahamsson insett detta, eftersom McKenzie har är en så varierad och diger produktion, nästan omöjlig att ge en fullständig bild av.

Trots allt, välgjort och intressant, även om jag av dessa tre fördrar filmerna om Freddie Wadling och Charles Gatewood.

Thomas Wihlman (2016)

För drygt ett år sedan kom Jens-Olof Lastheins bok Meanwhile across the mountain ut, och den resulterade också i en utställning Galleri Kontrast. Lastheins bok handlar om Kaukausus, och de tidigare sovjetrepublikerna där.

Nu är det dags för ytterligare en fotografibok på temat före detta Sovjetimperiet. Det är Åsa Sjöströms Silent Land som landat, också i formen av en utställning på Fotografiska (till och med 4 februari 2018).

Det finns en likhet mellan de länder som blivit föremål för respektive fotografs intresse, som en utpräglad fattigdom, arbetsbrist och korruption, med det finns också påtagliga skillnader mellan fotograferna och böckerna. Medan Lasthein är den realistiske så låter Åsa Sjöström oss komma så mycket närmare människorna. Hon följer familjen Gradinari, hon lever hos dem, hon känner för dem. Vi anar i fotografens berättelse den fattigdom som finns, de politiska konflikter som uppstått sedan frigörelse från Sovjetmakten men bilderna skapar också en relation till familjen. Inte minst till de ungdomar och barn i nio-personers familjen vi får följa.

Jag fascinerades av deras existentiella kamp, av värmen och kärleken, säger Åsa Sjöström själv. För mig är lokala berättelser, i en global verklighet den viktigaste av historier.

Fotografierna från Europas kanske fattigaste land blir därför inte bara ett nedslag i elände, utan ett sätt för oss att få ta del av behoven av mänsklig värdighet. Flerfaldigt prisbelönte Sjöström tar oss därmed, till skillnad från Lastheins i och för sig utmärkta bilder, in i en annan värld där vår medmänsklighet, förståelse och respekt kan växa.

Det finns inslag av realism i Silent Land, vi anar sammanhangen, jordbruket och det lilla samhället. Men först och främst är det de många drömskt vackra bilderna som jag tar till mig. De har fått en närmast Rembrandtsk färgskala, och det är oerhört skickligt utfört, de griper tag i mig.

Hela projektet pekar på en medveten och skicklig fotograf. Nu går hon vidare till nya, säkerligen spännande projekt. Men boken finns kvar, och utställningen finns att ta del av på Fotografiska. Och ett litet land har kommit oss närmare.

Thomas Wihlman, (2017)

Silent Land, Åsa Sjöström, Max Ström förlag 2017, ISBN 9789171264206.

Recensionen av Lastheins bok finns här: http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22536-litteratur-jens-olof-lasthein-meanwhile-across-the-mountain

Det har flimrat förbi i nyhetsmedierna, namn som Abchasien, Tjetjenien, Tbilisi och Baku. Loreens protest vid schlagerfestivalen i Baku. Mystiska Teliaaffärer, korruption. Inbördeskrig, despoti, islam, folkmord på armenier, kriget mellan Georgien och Ryssland. Och så finns en familj från Azerbadjan som min familj är bekant med.

Ungefär så, och därför är jag tacksam för Jens Olof Lastheins bok Meanwhile across the mountain nu ges ut, förnämliga bilder från detta virrvarr av nationer, regioner, konfliktområden, oblast och människor som går under samlingsnamnet Kaukausien.

Bilderna är i panoramaformat och det förstärker också spännvidden i kulturerna, landskapet, människorna. Gammalt sovjetiskt land och tiden tycks ibland ha stått stilla sedan Sovjetunionens fall. Rempot, skulle min finlandssvenska mor ha sagt om dessa nedslitna, rappningssläppande husfasader, dessa skjul och dessemellan en och annan dvd-butik. Det mesta moget för remont. Men också en tidigare gemenskap mellan människor med olika språk, religioner etcetera som i bästa fall ersatts av inget, i sämsta fall av väpnad konflikt.

Jens Olofs inledande text ger oss bakgrunden, vi följer hans resande till regionen i flera år men också till komplexiteten. Det var bättre förr, på Sovjetunionens tid, säger en del av dem han möter. Nej, jag stödjer verkligen inte ockupationen av Krim, säger någon annan. 

Eller som Hans Alfredsson kanske skulle säga. Balkan, blaha blaha, tacka vet jag Kaukasus, det är kaos det.

Människor som lever en vardag i kaoset, de blir levande i Lastheins bilder. Människor som firar bröllop, som tar på sig sjalen, som är stolta över fina handväskan, som har skruttiga rostiga bilar (åk till Cuba för f-n och se hur man kan underhålla bilar över decennierna). 

Vi får reflektera själva över historien, människorna och vad panoramabilderna säger oss. Eftersom komplexiteten av kulturer, folk, historia är så stor så trycker inte författaren/fotografen ned sin syn på oss och han utger sig inte heller för att vara expert på området. Borrtornen, smutsen, vodkan, vackra dalar och berg, fasaden Baku där centrum är som vilken modern storstad som helst, men förorten är precis lika rempot som min mor skulle ha pekat på, vad är det vi ser?

Thomas Wihlman, 2017

Ett urval av bilderna visas på Galleri Kontrast 19 januari till 19 februari. Boken ges ut 16 januari.

Ordförklaring: Rempot, ungefär skruttigt eller nedgånget. Remont, reparation eller renovering. 

Meanwhile Across the Mountain
Författare och fotograf: Jens Olof Lasthein
Max Ström Förlag
ISBN 978-91-7126-367-4
Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789171263674/meanwhile-across-the-mountain-pictures-from-the-caucasus/

We have a dream är ett ambitiöst projekt som nu presenteras på Fotografiska, ett urval fotografier av 114 människor som kan inspirera att finna en dröm. 

Fotografen Albert Wiking säger så här:
Människorna i det här projektet är bevis för att det går att förändra.

Tillsammans med Oscar Edlund har han i mer än ett decennium ägnat sig åt att porträttera dessa människor, fotografiskt och med beskrivande text. Det har varit ett jagande, som ibland sträckt sig över 4–5 år. Ett omfattande, mycket ambitiöst projekt.

Bilderna sträcker sig från superkändisar till mindre kända, men lokalt viktiga förkämpar för sin sak. En av de tidigaste porträtterade är Anna Lindh. En av de sista (eller senaste?) Zara Larsson.

Som projekt är det alltså storartat och viktigt. Men i utställningen på Fotografiska, vad upplever vi då?

Det är bra att de olika personerna beskrivs, Dalai Lama känner vi säkert alla till men inte en del av de andra. Textbeskrivningar av var och en av de 114 personerna är ganska långa, men också svårlästa när de är typsatta i alltför liten grad, har ett färgval som också försvårar läsningen och med en relativt svag belysning. För den som vill fördjupa sig finns dock boken, om de 114, skriven av Daniel Rydén och utgiven på Max Ström förlag. Den innehåller också ett pedagogiskt material för ungdomar.

I have a dream
Ljudinstallationen i utställningen är av det förväntade slaget, skapad av Henrik Lörstad, rimlig, men kanske lite förutsägbar. ” I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.” hörs i högtalarna. Men kanske en yngre generation inte hört Martin Luther King.

Tyvärr tilltalar fotografierna mig inte riktigt. De är tekniskt skickliga, men med min smak väl kontrastrika och skarpa. Porträtt vill jag ha lite softare, ännu mer personliga som hos våra stora fotografer Hans Hammarsköld och Hans Gedda. Jag upplever trots allt att dessa medievana (i alla fall många av dem) personer som fotograferas inte riktigt återges i all sitt djup. De har ställt upp och agerat professionellt, men något fattas likväl. 

Parallellt, när jag besöker Fotografiska, visas Martin Bogrens Italia. Bogrens bilder är förstås mer av gatufoto men även hans porträtt lämnar mer åt fantasin än Wikings.

Visst fastnar även ett och annat Wikings porträtt, t.ex. Vigdis Finnbogadottir med Hallgrimskyrkan i Reykjavik i bakgrunden eller Gunhild Stordalens tydliggörande att sitt förlorade hår – det ska inte förnekas. Det är bilder som man blir nyfiken på, och jag hade gärna sett fler sådana.

Men sammanfattningsvis, visst är det en sevärd utställning. Ändå: kanske man ska hellre skaffa sig boken, läsa och reflektera – inte minst över de mindre kända personligheterna som brinner för något och tar risker. I utställningen går väl det övergripande budskapet fram, men inte ett mer subtilt och diskuterande som boken kanske lägger grunden för bättre. 

Thomas Wihlman (2016)
Fotografiska, Stockholm
2016-12-09—2017-02-19

Galleri Tegen 2, Bjurholmsgatan 9B, Stockholm
Ida Thunström – Huden skalas bort..som papper
Öppet fredag-söndag 12-17 t o m 11 december

I samband med vernissagen på Ida Thunströms utställning på Galleri Tegen 2, i Stockholm ställde Tidningen Kulturen ett par frågor till Ida.

Skiljer sig de här verken från dina tidigare eller ska man mer se dem son ett kontinuum, konstant utforskande? 

Min konst är ett konstant utforskande. Men varje utställning är en ny punkt, som en ny avsats, och en sak som varit ny –för mig- är att jag använt mig av dukarna (i stora salen) mer som objekt, vars närvaro i rummet är minst lika viktig, faktiskt ännu mer, än vad de föreställer. Jag ser dem inte i första hand som bilder, och de är gjorde specifikt för den här utställningen och det här rummet. 

Nu arbetar jag ju hela tiden med dessa frågor, med materialet, med hur och kropp och mönster (kanske i viss mån) men ändå. Mer medvetet riktat. Det handlar kanske om att jag tänkt mer på lokalen i förväg än jag brukar. Jag brukar integrera mitt material i rummet då jag kommer, och det blir ofta stökigare, eller åtminstone mer spretigt, men det är mer medvetet estetiskt sammanhållet. Sett som en del av mitt sökande och experimenterande har det varit lärorikt. Och fungerat bra. 

Vad händer fortsättningsvis – konstnärligt, utställningsmässigt? Du formulerar dig så fint också i text (manifesterat på denna utställning också), får vi se mer av detta? 

Hur mycket av den här processen jag tar med mig tillbaka in i ateljén får visa sig. De små böckerna (som jag kallar dem) som hänger i rummen, är en fortsättning, delvis, på min artist-book ’Ödledansen’, som visas tillsammans med andra (nu fortfarande tror jag) på Lunds Konsthall i en utställning om artist-books. 

Jag har arbetat vidare på dem och gjort dem betydligt mer materiella, artists-books är något jag arbetat med mer och mer den senaste tiden. Eller kanske är det en enda bok, som om arbetas hela tiden. Vet ej. Nästa stopp jag har är Husby Konsthall (tillsammans med fyra andra konstnärer) i mars. Det är en oerhört vacker lokal, och et kommer att bli mycket jobb. Ser fram emot det.

Thomas Wihlman (2016)

Länk till galleriet: http://www.tegen2.se/