Månad: april 2024

Musik, Musikrecensioner

Eric Bibb – musikalisk bredd, allvar och charm

Eric Bibb på Scalateatern. Foto: Leo Ahmed.

År 2022 hade jag förmånen att besöka en fullsatt Scalateater och de liveföreställning om Eric Bibb gjorde där, tillsammans med ett antal skickliga artister och musiker. Året efter kom ett album Ridin’, och i samband med detta jag hade tillfälle att känna på Atlantisstudions miljö där finslipning gjordes.

Eric har många fans, han nomineras till Grammys och Grammis men pricken över i-et har inte riktigt satts. Men vi vet, trots detta, vad han går för och det nya albumet Eric Bibb Live at the Scala Theatre är verkligen beviset för det. Scalainspelningen var förvisso lite rörig, omtagningar gjordes men när detta skalats bort på albumet så bevisar det att Eric verkligen är värd alla nomineringar och för eller senare att den musikaliska kvalitén bakom alla nomineringar, alla fina konserter, alla skivor de finns där. Det är en musikalisk världsartist av svart kulör vi har bosatt i den sörmländska myllan.

Familjebild från Scalateatern. Ulrika Bibb, Eric Bibb, Sarah Dawn Finer – halvsyster till Rennie Mirro (till höger). Foto Leo Ahmed.

Albumet i sig – ja, idel ädel musikadel, makalöst bra framfört och ett musikaliskt spektrum som når fram till skotsk folkmusik, country, så klart blues med pregnanta texter som visar brutal förföljelse mot människor med svart hudfärg.

Med andra ord: Om du inte redan gjort det, slå på din Spotify, din cdspelare, ja, vad du än brukar använda. Du har en högtidsstund framför dig. Jag har mina favoriter på albumet, du kommer att ha dina – sådant är Eric Bibbs musikskapande.

Eric Bibb Live at the Scala Theatre

Producent: Glen Scott

Exekutiv producent: Jesper Wikström

Skivbolag: Repute Records Ltd

Text: Thomas Wihlman

Sjukrapport, Uncategorized

Sjukrapport 2 – racerbana på Karolinska Sjukhuset i Huddinge och CCR

Har föresatt mig att skriva oregelbundna rapporter om relationen mellan mig, min hälsa och vården. Det går väl sådär. Det går väl lite bättre än så där när jag får ta del av vänners och närståendes omtanke. 

Just nu är det trötthet i förhållande till min status och kondition energinivå. Det leder till huvudvärk, vanlig värk, fingerproblem och illamående. Detta ovanpå det som förekommer emellanåt, de normala symtomen andfåddhet och torrhosta. Tack, det räcker.

Aktivitetsnivån har trots allt varit hyfsad. Och man ska inte låta sig nedslås. Eller: Ska det gå åt helvete ska det göras med musik. Alltså var jag på Lungfibrosföreningens arrangemang. 

Arbetsterapeut Elin och sjukgymnast Annika  kom och berättade om ”Sång för lunghälsa”. Det är en behandlingsmetod med  ursprung i Storbritannien och är utvecklad för personer med lungsjukdomar eller svårigheter med andningen av andra skäl. 

Syftet är att genom sång och andra övningar i exempelvis kroppskännedom få ökad livskvalitet, verktyg för att hantera andfåddhet och oro, träffa andra personer i samma situation och såklart ha roligt. 

Och roligt hade vi. Inte minst i den avslutande körsångsdelen. Omusikalisk är jag kanske inte och det var ingen som gick när jag höjde rösten. Bra var också de olika andningsövningar och lite specialanpassad tai-chi och qi-gong.

Creedence Clearwater Revival. Från vänster till höger: Tom Fogerty, Doug Clifford, Stu Cook, och John Fogerty.

Inte nog med detta. Tisdagen blev också rolig men dessutom lärorik. Eftersom jag ingår i kommittén för stadens förlag Stockholm var vi inbjudna till forskningsseminarium, som handlade om urban lokalhistoria och en diskussion kring dess förutsättningar och framtida utmaningar och möjligheter. Tack till professor Heiko Droste som ledde seminariet med varm järnhand och alla de övriga. Så roligt att få återgå till det akademiska och att diskutera forskning inom ett spännande område.

Men energin räcker inte till allt. Finns dessutom vardagssysslor förstås (den där hunden etcetera) och så måste jag då tyvärr avstå från ett annat seminarium som Centern och Martin Ådahl och Karin Vaghult tagit initiativ till – om Ukraina och EU.  

Sen fick jag åka sjukhusbädd i ilfart på KS i Huddinge, där två syrror tränade racerkörning. Ja, det var inte helt på allvar. Gastroskopi väntade och det är ju inte en särskilt rolig historia, men det gick bra ändå. Inga direkta problem, fast nog lite åldersförändringar och så får vi se om det dyker upp något från de vävnadsprover som togs.

Ingen grandios middag som den på Grand Hotel Saltsjöbaden i förra veckan kan rapporteras. Men ändå, fanns lite guldkant som när bromsmedicin och illamående med mera tar ned på humöret. Tur att man har en sådan guldkant som musiken. Hustrun fastnar för Creedence Clearwater Revival på SvtPlay och jag kan inte låta bli att trumma och sjunga med – försiktigt, grannsämjan .…

Thomas Wihlman

Musik, Musikrecensioner

Tur att Amanda Ginsburg kan skratta

Amanda Ginsburg. Filip Ekestubbe. Ett antal briljanta musiker. Snygg produktion. Ibland romantiskt. Ibland svängigt. Ofta charmigt. 

I romans på distans tas Theodorakis-greppet. Två låtar blir en (ja, publiken applåderar och tror att det är slut efter den första). 

Och sen, ja, sen. Amanda är alldeles sin egen och musiken flödar fram, ibland som en stillsam bäck, ibland som Svartån i Västerås. 

Lite mer gillar jag här: Var det mot mig du log. Jag borde inte måste vilja. Romans på distans. Höst. Eller ska jag räkna upp alla de nio låtarna? Nej, kanske jag gillar alla lika bra?

Nåja, hitta dina egna favoriter. Om du måste.

Bra att texterna finns med i ett häfte, men typografiskt och färgmässigt kunde det gjorts mer lättläst. Det är ungefär det man kan anmärka på.

Thomas Wihlman

Albumets titel:

Tur att jag kan skratta

Utgivning: Ladybird

Producenter: Amanda Ginsburg, Filip Ekestubbe.

Sång: Amanda Ginsburg. Piano: Filip Ekestubbe. Kontrabas: Anders Fjeldstad. Trummor: Snorre Kirk. Gästmusiker: Tobias Wiklund (kornett), Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett, Klas Toresson (klarinett), Lisa Grotherus (basklarinett).  

Inspelat på Rixmixningsverket.