Månad: december 2021

Musik, Samhälle

Ålderns rikedom eller de sista svåra åren

Chris Wallade intervjuar Vladimir Putin. Foto: kremlin.ru (cc)

Chris Wallace heter en av Fox News nyhetsankare, betraktad som seriös och kunnig. År 2018 modererade han debatten mellan Trump och Biden. Nu går Wallace över till CNN, till den nya streamingtjänsten CNN+. Jag ser fram de nya utmaningar och den flexibilitet som strömningen kan ge i intervjuandet, säger Wallace. Så klart, han har ju framtiden för sig, är ju fem år yngre än presidenten. Utan utmaningar slutar jag leva, är kanske mottot för båda.

Annorlunda i Sverige. Det sägs i ett utkast till seniormanifest från Centerpartiet, att åldersdiskriminering ska motverkas kraftfullt. Bra det, men frågan är: hur ska denna goda tanke omsättas i praktiken? Sverige är ett av de länder där äldre värderas minst enligt internationella studier. SvT sade upp Marianne Rundström, 67, liksom Claes Elfsberg, också när han fyllde 67 från sin nyhetsredaktion. Kollegan i USA får nytt jobb vid 74.

Ett annat exempel. På mitt arbetsbord ligger ett försök till svensk översättning av en amerikansk låt, Alan Jacksons The Older I Get. Alan, 63 år, sjunger:

And if they found a fountain of youth
I wouldn’t drink a drop and that’s the truth
Funny how it feels I’m just getting to my best years ye
t

Youtube-videon har setts av 29 miljoner människor.

Jag kan bara komma på en liknande svensk låt, De sista ljuva åren, i Lasse Stefanz och Christina Lindbergs version. En av få hitlåtar som handlar om ålderdomen.

Det är inte bara i USA man hyllar de äldre och mästarna. Det görs också i Frankrike. I programmet Hier encore (France 2, producerat 2012–2015) är Charles Aznavour centralfiguren, omgiven av yngre artister, en Zaz, en Chimène Badi etcetera. Programtiteln Hier encore, Åter igår, är tagen från en av Aznavours vackraste och största hits. När det sista programmet spelas in 2015 är Charles 91 år. Rösten har åldrats, men charmen och karisman finns kvar. Han går bort 2018.

Jag förnekar inte att svenskar ibland gillar och hyllar äldre artister. Lill Lindfors (81), Sven-Bertil Taube (87), Siw Malmkvist (84). Men ibland får äldre skickliga artister representera Melodifestivalens töntavdelning, vilket kanske står för producenternas syn på dem. Motsatsen finns tack och lov. Inom journalistiken finns också positiva exempel. Min gamle svärfar, journalist och chefredaktör, tecknade nytt avtal om att skriva för lokaltidningen när han var 86 år. Så helt nattsvart är det inte, men absolut gråmulen.

MatsPaulson med finlandssvenska sångerskan Frida Andersson, Neglinge gård, 2020. Pressfoto.

Vissångaren Mats Paulson dör, i september i år, 83 år gammal. Min gode vän Roland producerade 2020–21 de sista inspelningarna med Mats och sörjer honom djupt. Det gör också medmusikanter som Åsa Jinder och Alexander Rybak. Samarbetet resulterar i 17 000 spelningar (spins) på Youtube. Väldigt, väldigt långt från Alan Jacksons 29 miljoner. Einárs Katten i trakten, 40 miljoner Spotifyspins. Inte ens Jackson slår det. Svenska media bryr sig inte längre om den äldre herre som gett oss många fina visor, hans musik når inte längre publiken. Hiphop och gangstarap, däremot, det är intressant.

Kanske det finns undantag, även i denna bransch. Vad säger vännen, skivbolagsdirektören, 70+? Han pensionerade sig några år men lusten kom tillbaka, 55 år på scen och i studio sätter sina spår. Hemmastudion inredd.  Dobron och James Taylor-gitarren pryder sin plats. Bolagets gamla katalog läggs ut på Spotify, musiken spelas och spelas, många spins berättar han. Efterlängtat.

Åter till min låttext. Är den tillräckligt bra? Har vi artister som kan göra den? Ja, säger jag, jag har två bra förslag, ingen av dem ung, den äldste mycket känd. Lönar det sig att spela in den? Nja… Två äldre herrar resonerar.

I replokalen sitter jag mittemot artisten/sångerskan, lite 30+ och pianisten, arrangören etcetera, 60+. Smekande toner ljuder från Steinwayflygeln och möter hennes underbara röst. Ett leende hos båda. Nu sitter det. Min egen kropp rör sig och dirigerar valstakten. Vi tre har lärt känna varandra genom musiken, blivit vänner. Åldern är irrelevant. 30 eller 70+.

För Alan är inte heller åldern något problem. Men, här på hemmaplan? Klarar vi av att bräcka låtliste-muren hos Sveriges Radio? Kan vi bräcka åldersdiskrimineringen? In Sweden, you see, Alan, the older we get, the harder it is.

Thomas Wihlman

Litteratur, Samhälle

De som överlevde och som lever

Syntolkning: Boken Sonjas resa, omslagssida

Den nyligen genomförda förintelsekonferensen i Malmö fäste uppmärksamheten på antisemitism och på förintelsen. Uppmärksamheten märks också i litteraturen, bland annat genom två nyutkomna böcker om enskilda människors öde från livet i Polen till en svensk tillvaro. Tidigare under året utkom också antologin Jude i Sverige och Anders Hammarlunds bok om judisk kulturhistoria Judiska städer: en europeisk läsebok.

Det har sagts att snart finns det inga människor kvar i livet som har egna minnen av Förintelsen. Snart är ett relativt begrepp. De yngsta Förintelseoffren närmar sig nu 80-årsåldern, och säkerligen har många av dem ett antal år kvar att leva. En del av överlevarna finns faktiskt i min egen bostadsrättsförening, Dina och Jovan Rajs samt Tobias Rawet. De har en sak gemensam, nämligen att de på äldre dagar tagit sig för med uppgiften att berätta om det de varit med om.

Syntolkning: Sonjas resa, Musikaliska, 9 november 2021, foto: Thomas Wihlman

Det är inte lätt att våga berätta. Att kunna. Att stå inför en publik. Att sitta i en tv-soffa och berätta om sina smärtsammaste minnen, minnen med ett innehåll som vi knappt trodde var möjligt. Det är det som paret Rajs och Tobias Rawet gör och som vi ska vara tacksamma för. Det finns också en problematik med att de som var små under förintelsetiden inte har en vuxen persons minne och iakttagelseförmåga och därmed kanske inte kan på samma sätt bidra till vår förståelse, även om barnets minnen förstås kan vara viktiga ändå. Sett på detta sätt är Sonja Stahlhammer, född 1922 som Zyza Mariem Kohn, ett fantastiskt bra vittne, hon var alltså 17 år när kriget bröt ut, idag 99. I en liten tunn bok ger hon oss minnen av alla de slag och att denna bok inte är utgiven av ett större förlag är en gåta.

I Snezana Bosinovskas bok om Ester och Leon, Vad dina ögon såg, får vi följa huvudpersonerna från en någorlunda anständig tillvaro i Polen, men bara någorlunda för 30-talets polska pogromer sätter sina spår hos Ester och Leon (som då ännu inte känner varandra), till det värsta av det värsta, som gettot i Lodz, till Auschwitz, Bergen-Belsen osv.

När jag läser skildringen kommer bilder av skor och resväskor för mig från det Auschwitz och Birkenau jag besökt, det griper tag i mig – hur ska den känna som verkligen kan identifiera sig med detta? Det Ravensbrück jag besökte på 70-talet gav andra känslor, är det möjligt med dessa illdåd på denna fridfulla plats? Men det gav också en signal om politikens utnyttjande, dåvarande Östtysklands ”det var inte vi, det var inte vi”. Men det var det. För den som ytterligare vill sätta sig in i hur man anstränger sig för att glömma sitt förflutna och sitt ansvar är Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs Vårt Folk, en resa genom den litauiska förintelsen, läsvärd.

Syntolkning: Omslag till Vad dina ögon såg

Ester och Leons historia berättas rakt upp och ner, välskrivet. Jag känner igen mig från annan liknande litteratur och frågor mig om jag blir avtrubbad. Kanske, men bokens avslutande del, om tillvaron i Sverige, om Ester och Leons kärlek, drivkraften hos Leon till att få en yrkeskarriär är en stark berättelse med bäring på dagens integrationsdebatt. Parets svårigheter beskrivs, men det är också som tur är happy ending. Vi får också lära oss förstå motsättningarna mellan i Sverige födda judar och de nyanlända, men inget stoppar Ester och Leon. De ska bo i Sverige, inte i USA, inte i Israel, bilda familj. Så, äntligen kommer medborgarskapet och Leon utropar jublande ”Svenskjude”! Här tillför Snezana Bozinovska en dimension som vi ofta inte ser i skildringar av judiskt liv.


Syntolkning: 1948 föds första barnet Salomon i Borås. Leon och Ester får hjälp av sin arbetsgivare Oscar Jacobson med både bostad och barnomsorg. Foto: privat

Sonja Stahlhammers berättelse innehåller ofta små, enkla, vardagskommentarer och detaljer som griper tag i mig djupt. En kålrotstårta till födelsedagen kanske? Segregationen, redan före nazismen, den skolan får du inte gå i. Jude-apartheid. Bisarra regler, oförutsägbarhet. Längtan efter en älskad lillebror. Bortsorterad, försvunnen. Men också: det fanns fångvaktare, tyskar, få men som gav en liten, mycket liten bild av mänsklighet – kanske också sådant bidrar till ökad överlevnadschans. Allt vågar Sonja berätta.

Ryktena går, engelsmännen kommer, jag måste leva lite till. Sonjas iakttagelseförmåga är fantastisk och gör skildringen mycket levande, så levande, så att den nästan närmar sig det myllrande livet och persongalleriet i Tokarczuks Jerusalem. Och sonen Semmy Stahlhammer, den fine violinisten, har nu fått både pappans (i boken Kodnamn Frisör) och mamma Sonjas levnadsbeskrivningar på pränt.

Idag är Sonja 99 år. När hon kommer fram på scenen i Musikaliska, lite stapplande med rullatorn, i samband med boklanseringen och en konsert, blir det stående applåder. Ett barnbarn läser ur Sonjas resa. Och jag tänker detta är otroligt. Hela Semmys familj på scen, en vilja att manifestera att ingen kan och ska få glömma det som skedde, inte heller kommande generationer. Förintelsekonferenser, utställningar i all ära men för dem som ser detta är det bara så klart, så enkelt. Aldrig mera.

Thomas Wihlman

Vad dina ögon såg, berättelsen om hur Ester och Leon överlevde

Snezana Bozinovska

Norstedts

ISBN 978-91-1-3310946

Sonjas Resa – genom livet och dödslägren

Sonja och Semmy Stahlhammer

Utgiven av Stahlhammer Förlag.

ISBN 978-91-639-6114-4

Boken kan beställas här: https://semmystahlhammer.se/Bok.html