Den stora ofreden är ett begrepp som främst associeras med Rysslands ockupation av den östra rikshalvan, Finland, 1713–1721.  Men Den stora ofreden är också ett begrepp som Karsten Fries tar upp i sin inledande text i boken Bound Together: Shared challenges in the Baltic sea region. Närmast ska vi nog tolka Fries användning av begreppet som en beskrivning av den nuvarande situationen i regionen, där det förvisso inte råder krig men en djupt obekväm situation mellan det auktoritära Ryssland och dess grannar i väst.

Det är tacksamt att Östersjöregionen som helhet får uppmärksamhet, för svenska medier uppmärksammar verkligen inte i någon större utsträckning de baltiska länderna eller inte ens det oss så närstående Finland. Kunskapen verkar dessutom att utarmas, möjligen med undantag av Polen vars regering för sitt bästa för att utmana EU. 

Bound Together utges av Frivärld, en tankesmedja, där det finns programområden som demokrati och säkerhetsordning. I boken har man gått samman med Konrad-Adenauer Stiftung för att diskutera särskilda utmaningar i regionen, sådant som cybersäkerhet och informationshot, men också klimat och entreprenörskap.

Alla de nämnda områdena är förvisso viktiga och intressanta för regionen, inte minst de baltiska staterna möter utmaningar, av geografiska och historiska skäl. Utmaningarna finns dock i regionens andra länder (som regionen definieras och beskrivs här), Polen, Sverige och Finland.

Trots bidrag från flera välrenommerade forskare och andra experter i Bound Together har det dock stannat vid mer generella beskrivningar, och det sker ingen egentlig djupdykning i enskilda länders problematik eller om dessa skiljer sig påtagligt åt. Visst finns det likheter, tydligt på klimatområdet eller i förhållandet till Ryssland, men det skummas bara på ytan.

Att fyra av länderna är med i Nato, men inte Sverige och Finland, ägnas inte heller någon djupare analys. Min tolkning av den analys som ändå görs blir att medlemskapet i Nato tonas ned, d.v.s. Sverige och Finlands eventuella medlemskap i Nato är egentligen en bisak. Samarbetet mellan länderna i Östersjöregionen är redan omfattande, så omfattande utifrån säkerhetsläget med ett alltmer auktoritärt och hotfullt Ryssland att man måste samarbeta oavsett om man är med i Nato eller inte. Genom att frågan tonas ned blir den inte heller en politisk stridsfråga – i Sverige är det ju uppenbart att den officiellt alliansfria regeringen med försvarsministern Peter Hultkvist i spetsen agerat för ett närmande och ett särskilt gentemot det likaledes alliansfria Finland nära samarbete.

Ytterligare något som tas upp i boken är den snöbollseffekt som Evelin Piirsalu och Heidi Tuhkanen diskuterar i sitt kapitel d.v.s. hur olika typer av hot, från klimat eller militärt, och motåtgärder (eller avsaknad av detta) i ett land påverkar dessa grannar och att dessa också måste förhålla sig till hotet. Analysen är viktig, och har också en betydelse för den svenska miljödebatten – vad vi gör påverkar våra grannländer, som i sin tur…

Men låt mig också konstatera att häftet behandlar länderna alltför kortfattat och översiktligt. Sålunda ges generella beskrivningar av cyber- och klimathot omfattande utrymme, men diskussionen kring de enskilda ländernas situation och förmåga att hantera dessa utmaningar är tunn. Detta exempelvis trots att länderna storlek varierar, både till yta och till invånarantal, kultur, historia och språk skiljer oss åt (även om det så klart också finns likheter). Här skulle man snarare kunna se ingångar till ett närmare samarbete och att lära av varandra, eller i vart fall en analys i boken vad dessa skillnader medför. Men vi får konstatera att det svenska ointresset för grannländerna står sig och att denna bok säkert inte kommer att bidra nämnvärt för att minska detta ointresse. Söker man till exempel på SvT Play hittar man bara ett objekt om Baltikum, en film om estlandssvenskarna. Sökord som Baltikum, Estland eller Riga ger noll träffar.

Gunnar Hökmark, Frivärlds ordförande, beskriver i ett sitt inledningskapitel ett stuprörstänk, trots att länderna ändå har ganska likartade grundvärderingar. Men vad stuprörstänket skulle kunna innebära utvecklas inte, liksom alltså de enskildheter som skiljer oss åt – vad betyder det till exempel att Lettland har en stor ryskspråkig befolkning?

Avslutningsvis, jag tror vi alla är införstådda med ex. vis klimathot, men vad skiljer klimathotet ur finländsk synvinkel från det polska? Vad man uppfattar som hot och hur det hanteras får vi faktiskt veta ganska litet om. Så, mycket mer kunde ha gjorts i analysen av de utmaningar som Östersjöregionen står inför. Ett litet bidrag är det till vår kunskap, det behövs mycket mer.

Thomas Wihlman

Bound Together: Shared Challenges in the Baltic Sea Region

Stockholm Free World Forum och Konrad Adenauer-stiftung

ISBN 978-91-7703-277-9

Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för högerpopulistiska nättidningen Samnytt, har dömts för grovt förtal av Dagens Nyheters medarbetare Saeed Alnahhal. Alnahhal arbetar idag som redaktör och journalist på tidningens världen- och kulturredaktioner.

Bakgrunden är att Alnahhal utpekades, med namn och bild, som ”misstänkt jihadist” med mera. Han arbetade tidigare som journalist i Syrien, i en stad som då ej kontrollerades av president Assad.  När Assads styrkor erövrade staden flydde Alnahhal 2014 med sin familj till Sverige.

– Jag känner att jag fått upprättelse efter att ha blivit orättvist anklagad, säger Saeed Alnahhal till DN.

­– I Syrien stod vi emot förtryck och konfronterade regimen. Jag kommer inte att överge denna princip. Jag har uppfostrats till att stå upp för mig själv när jag har rätten på min sida.

Journalistförbundet och Reportrar utan gränser välkomnar domen.

Förtal enligt tryckfrihetsförordningen är när man ”utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”.

Det är ovanligt med fällande domar, då stor hänsyn till yttrandefriheten brukar tas. Först krävs att en kvalificerad majoritet i en jurydomstol anser den tilltalade vara skyldig. Detta måste sedan bekräftas av en ordinarie domstol.

Juryn kom i september fram till att Samnytts publicering innehöll förtalsgrundade uppgifter.

De juridiska domarna gör nu samma bedömning. Särskilt har rätten beaktat enligt domen ”att Saeed Alnahhal kommit till Sverige som flykting från Syrien, samt är verksam journalist och då bl a rapporterar kring frågor som rör migration och integration”. Det har ”inte varit försvarligt att publicera uppgifterna på det sätt som skett”. Stockholms tingsrätt gör alltså bedömningen att publiceringen utgör grovt förtal. Dagerlind döms till villkorlig dom och dagsböter och att betala skadestånd.

Som medmänniska är det lätt att känna med Saeed, men nu finns också ett kvitto på att den känslan också är juridiskt hållbar. Förhoppningsvis innebär den också att såväl höger- som vänsterextrema media blir mer återhållsamma i språket mot dem som inte delar deras uppfattningar.

Thomas Wihlman

För eller mot vaccin, för eller emot vaccinpass? Diskussionens vågor går höga.

För, då kränker du integriteten och leder oss alla in i fördärvet genom att folk kommer att vägra vaccinera sig för allt från mässling till årsinfluensan.

Det är lite intressant att emotmänniskorna aldrig ser till eller vågar ta upp den andra etiska aspekten – att när du vägrar vaccin skapas en potentiell risk för andra att bli sjuka, till och med svårt, och att du också riskerar bidra till överbelastning inom vården som tränger ut annat och att dessutom att vårdpersonalen kan bli överlastad. Man skulle kunna kalla det för egoism.

Och om du är för? Då kan du helt enkelt säga: covid 19 är ett exceptionellt farligt virus som sprids snabbt. Många har dött av det, andra fått ekonomin sönderslagen, blivit arbetslösa osv. Vaccin är den enda väg vi känner som har påtaglig effekt på smittspridningen.

För mig är valet lätt, vaccinpass behövs vid stora tillställning, vaccin behövs för alla (utom när det medför medicinska risker). 

Thomas Wihlman

Som fritidspolitiker måste jag, så här på dagen för riksdagens högtidliga öppnande, konstatera att de senaste dagarna varit väldigt givande. Möten med många människor, en del nya. Få möjlighet att samtala med människor med olika erfarenheter, som kommer med nya synvinklar och ger mig tillgång till ny kunskap.

Det har handlat om det mesta från fiskeri till cykelbanor till kraftvärmeverk, till personer med funktionsnedsättning som blir utan färdtjänst för att de flyttar till en ny kommun. Det har handlat om personliga assistenter, bristen på dessa och vad som krävs yrkesmässigt av en assistent.

På söndagen firade vi också att det var på 100 år sedan alla svenska kvinnor och män fick rösträtt. Att få firade detta tillsammans med Kerstin Lundgren, riksdagens tredje vice talman, var en ynnest – inte minst för att Kerstin sedan ledde de kommande sammanträdestimmarna på ett så tydligt och effektivt sätt. Att dessutom få genomföra mötet med ett 40-tal ledande centerpolitiker från Stockholms stad och Stockholms län som med lust, skratt och positiv anda gav sig in i förberedelsearbetet inför partistämman 23–26 september det är belöning för intellektet och själen men kanske inte för kroppen.

Måndagen ägnades åt efterarbete från söndagsmötet och att förbereda mötet med kommunstyrelsens funktionshindersråd. Här fick vi sen en riktigt bra dragning om LSS-bostäder och den prognosticerade bristen på sådana, tack socialförvaltningens Anna Colliander. Många fler punkter på dagordningen, som avklarades effektivt under ledning av Martin Hansson (rådets ordförande och Mp-politiker). Det här är också ett trevligt och kunnigt gäng, representanter för funktionshinderrörelsens olika organisationer och från de politiska partierna.

Inte blev det sämre att sen mot kvällen få träffa vännerna från hela landet i Centerpartiets funktionshindersnätverk. Vice partiordförande Anders W Jonsson och riksdagsledamoten Sofia Nilsson ledde mötet, Anders summerade läget inför partistämman och Sofia både informerade om aktuella frågor och ledde sedan samtalet. Nu ska vi fortsätta utveckla politiken men också visa att Centerpartiet redan har en omfattande och bra politik som är bra för alla personer med funktionsnedsättning (och det är många det) och deras anhöriga. Oerhört peppad av Anders, Sofia och de andra – nästa gång väntar en spännande workshop.

Så kanske 20 timmars arbete på två dagar. Räkna inte med att bli rikt ekonomiskt på sådant, för allt arbete jag lägger ned blir det kanske en dryg tusenlapp i månaden som ersättning (och då enligt Stockholms stads arvodesregler). Belöningen ligger på ett annat plan – och den är värd mycket mer än så.

Thomas Wihlman