Konst, film och fotografi

We have a dream

We have a dream är ett ambitiöst projekt som nu presenteras på Fotografiska, ett urval fotografier av 114 människor som kan inspirera att finna en dröm. 

Fotografen Albert Wiking säger så här:
Människorna i det här projektet är bevis för att det går att förändra.

Tillsammans med Oscar Edlund har han i mer än ett decennium ägnat sig åt att porträttera dessa människor, fotografiskt och med beskrivande text. Det har varit ett jagande, som ibland sträckt sig över 4–5 år. Ett omfattande, mycket ambitiöst projekt.

Bilderna sträcker sig från superkändisar till mindre kända, men lokalt viktiga förkämpar för sin sak. En av de tidigaste porträtterade är Anna Lindh. En av de sista (eller senaste?) Zara Larsson.

Zara Larsson, foto Albert Wiking

Som projekt är det alltså storartat och viktigt. Men i utställningen på Fotografiska, vad upplever vi då?

Det är bra att de olika personerna beskrivs, Dalai Lama känner vi säkert alla till men inte en del av de andra. Textbeskrivningar av var och en av de 114 personerna är ganska långa, men också svårlästa när de är typsatta i alltför liten grad, har ett färgval som också försvårar läsningen och med en relativt svag belysning. För den som vill fördjupa sig finns dock boken, om de 114, skriven av Daniel Rydén och utgiven på Max Ström förlag. Den innehåller också ett pedagogiskt material för ungdomar.

I have a dream
Ljudinstallationen i utställningen är av det förväntade slaget, skapad av Henrik Lörstad, rimlig, men kanske lite förutsägbar. ” I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.” hörs i högtalarna. Men kanske en yngre generation inte hört Martin Luther King.

Tyvärr tilltalar fotografierna mig inte riktigt. De är tekniskt skickliga, men med min smak väl kontrastrika och skarpa. Porträtt vill jag ha lite softare, ännu mer personliga som hos våra stora fotografer Hans Hammarsköld och Hans Gedda. Jag upplever trots allt att dessa medievana (i alla fall många av dem) personer som fotograferas inte riktigt återges i all sitt djup. De har ställt upp och agerat professionellt, men något fattas likväl. 

Parallellt, när jag besöker Fotografiska, visas Martin Bogrens Italia. Bogrens bilder är förstås mer av gatufoto men även hans porträtt lämnar mer åt fantasin än Wikings.

Visst fastnar även ett och annat Wikings porträtt, t.ex. Vigdis Finnbogadottir med Hallgrimskyrkan i Reykjavik i bakgrunden eller Gunhild Stordalens tydliggörande att sitt förlorade hår – det ska inte förnekas. Det är bilder som man blir nyfiken på, och jag hade gärna sett fler sådana.

Men sammanfattningsvis, visst är det en sevärd utställning. Ändå: kanske man ska hellre skaffa sig boken, läsa och reflektera – inte minst över de mindre kända personligheterna som brinner för något och tar risker. I utställningen går väl det övergripande budskapet fram, men inte ett mer subtilt och diskuterande som boken kanske lägger grunden för bättre. 

Thomas Wihlman (2016)
Fotografiska, Stockholm
2016-12-09—2017-02-19