Jag måste erkänna att min finska har uppenbara brister men jag vet nog vad lauluja rakkaudest står för, alltså ungefär sånger om kärlek. Och när Sanna Ruohoniemi sjunger så känner jag att det innebär sånger till kärleken men också kärlek till tonerna där musiken väcker känslorna. Som till exempel i ”Helsinki Mun”, där Sakta vi gå igenom stan blivit omplacerad till Itämeren tytär (Östersjöns dotter, Helsingfors). Vi glömmer i Sannas version lätt det amerikanska originalet och till och med den svenska versionen, den zetterlundska, och i mina tankar promenerar jag på Alexen mot Senatstorget.

I ett välklingande samspel, så snyggt producerat, visar denna fina jazzexport från Finland till Sverige och musikerna här både bredd, elegans och lekfullhet, såväl i egna tonsättningar som vid inlån men också genom grävande i traditionen. Jag vet en dejlig rosa är ett fint exempel, inte extremt nyskapande men snyggt bearbetat. Uppenbarligen har Sanna här hamnat i rätt miljö samtidigt som hon utvecklar sin musikaliska begåvning på ett omväxlande och kreativt sätt, inte minst i de egna konpositionerna som i titellåten ”Let everything happen”.

Sanna Ruohoniemi lyssnade jag först till på Finska Kyrkan i Stockholm för några år sedan och detta album visar att hennes utveckling fortsätter i en positiv riktning, hon blir allt säkrare och personligare i det vokala uttrycket. Det uttrycket stöds här också av de utmärkta musikerna, Fredrik Lindborg, Daniel Tilling, Lars Ekman och Daniel Olsson samt av Joona Toivanen med arrangemang.

Medan Sanna Ruohoniemi är ett relativt nytt namn på den svenska jazzscenen är Peter Asplund en känd och erfaren artist som har många, många lyssnare. Ett nytt album från honom väcker uppseende. Det är påkostat och energiskt, med den skicklige Asplund, och med hans likaledes skickliga musiker Lars Jansson (piano), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay, trummor. Dessutom och inte minst Göteborg Wind Orchestra.

Albumet innehåller en del standards. Till exempel Moon River. Igen. Den kortaste låten av totalt 8 klockas till 6 minuter 18 sekunder. För egen del skulle jag nog säga att ”less is more”. Kanske är det roligare att beskåda och lyssna till live. Självklart är det skickligt gjort, uppstyrt (om man nu kan använda ett sådant ord här) av producenterna Matts Hålling och Peter själv.

Kanske är det i stället så att Asplund skulle gå nya vägar. Jag gillar den personliga tolkningen av Sondheims Send in the Clowns men kanske allra mest Peter Asplunds egen ”Live out loud”, där också Emmalisa Hallander bidrar vokalt. Kanske skulle hon varit med på flera spår?

Så, ambitiöst men går inte riktigt fram ändå till mig. Proffsigt, verkligen. Jag återvänder till Sanna Rouhuniemis album, där hon också citerar Rilke, ”Just keep going, no feeling is final”. Kanske är det just det jag borde säga till Peter Asplund, om vi möts.

Thomas Wihlman