Litteratur, Samtid

Vårt Folk, en resa genom den litauiska förintelsen

Att följa i spåren av Förintelsen är en icke ovanlig resa, som företas både i verkligheten och i litteraturen. Det gäller också den del av Förintelsen som försiggick i Östeuropa, där en stor judebefolkning fanns. 

Så har till exempel på senare år i litterära sammanhang Augustpris-nominerade Peter Handbergs Världens yttersta platser – Judiska spår uppmärksammat att spåren av Förintelsen i Polen försvinner. Skönlitterärt finner vi förstås också 2018 års nobelpristagare i litteratur, Olga Tokarczuk, med till exempel Jakobsböckerna, med handlingen förlagd till de polsk-litauiska gränstrakterna. Det är också värt att nämna Semmy Stahlhammers för några år sedan utgivna Kodnamn Frisör. I den ger Semmys far sin beskrivning av ett rikt judiskt liv i småstaden Krasnik, av jiddisch och klezmermusik, men också av den polska majoritetsbefolkningens pogromer mot judarna, sitt liv bland partisaner osv. Det finns anledning att tro att förhållandena i litauiska småstäder var likartade de som fadern upplevde.

I Vårt Folk, En resa genom den litauiska förintelsen, av den litauiska journalisten Rita Vanagaite och Efraim Zuroff, chef vid Simon Wiesenthal-centret, ges en utförlig redovisning av Förintelsen och av utplånade spår. Med väldigt olika utgångspunkter möts Vanagaite och Zuroff, de företar en resa genom Litauen till en del av de ca. 200 platser där tusentals judar mördats. De möter människor som minns, de diskuterar och de grälar. R?ta hade släktingar som deltog i dödandet och Zuroff, som är av litauisk-judisk härkomst, släktingar som mördades. De har alltså en del att prata om, att se och diskutera.

Fokus i Vanagaites och Zuroffs bok är alltså Litauen, bland de baltiska staterna det land som hade i särklass störst antal judar (ca. tio procent totalt av Litauens befolkning på drygt två miljoner. I stora städer som Vilnius och Kaunas var andelen ännu större). Av Litauens 200 000 judar överlevde bara 8 000 kriget. 

Mördandet utfördes till stor del av litauer, inte av tyskar, vilket Vanagaite med frenesi åskådliggör. Det är en skrämmande redovisning, som upptar ungefär halva boken, som beskriver i detalj hur man tog livet av judiska män, kvinnor och barn. Och det är också kring orsaken till detta och följderna av det som boken handlar, inberäknat att minnet av judarna är i det närmaste utplånat, samt att den egna befolkningens deltagande i Förintelsen så lite uppmärksammas. Detta deltagande har Litauen ej gjort upp med och det är nödvändigt att göra, därom är Vanagaite och Zuroff eniga. Det går till och med så långt att 27 000 exemplar av den återstående upplagan av Vårt Folk bränns av förlaget, utan någon riktig förklaring – vi anar bara att intrånget i den litauiska självbilden blev för stark. Ändå, det måste sägas, tas boken emot positivt och med engagemang av många, inte minst av ungdomen, och säljer väl innan den försvinner från bokhandelsdiskarna.

I en intervju i Hufvudstadsbladet säger Vanagaite själv:
”Svartvitheten, tron på sammansvärjningar, att nationella myter är heliga och att individen inte spelar någon roll… Allt detta är en del av sovjetarvet. Ingen kan tro att jag gör detta därför att jag är intresserad av ämnet, att jag tror på yttrandefriheten. Nej, det måste vara någon annan som ligger bakom. Någon som betalar mig bra. Ryssland, Putin eller judarna!”

Varför deltog då bort emot 20 000 litauer i mördandet? Förklaringarna kan vara fler, en antisemitism som fanns redan före kriget, beskrivet i Vårt Folk som ”Ned med judarna-lagen”, men också att många var unga och outbildade. Omständigheter, som att tyskarna, och vänskapen med dem, sågs som en väg till att återupprätta den litauiska självständigheten, kan också ha spelat roll. Särskilt bland militären var tyskarna välkomna. 

För judarna blev däremot tyskarna fienden, naturligt nog, och en del av judarna lyckades också fly till Sovjetunionen. Propagandan och vanliga media, i den mån sådant fanns, spädde dock på judehatet hos den litauiska befolkningen. När Sovjetlitauen återupprättades 1944, efter den tyska ockupationen av Litauen, medförde det att judar från andra delar av Sovjetunionen återvände till Litauen (en del av dem då kommunister.) Det var även under den Sovjetlitauiska perioden som en del av de litauiska mördarna dömdes, inte sällan till döden.

Zuroff driver i boken hårt tesen att det är helt nödvändigt för litauerna att göra upp med hur många landsmän agerade under kriget. Det menar även Vanagait?, men hon söker också nå en förståelse varför det blev så här och pekar också på att en del av dem som ingick i t.ex. Litauiska Aktivistfronten vägrade att delta i mördandet. Tyskarna då? Ja, de verkar mera ha haft rollen av att administrera och övervaka mördandet, än att själva agera med gevär och pistol. 

Vårt Folk, en resa genom den litauiska förintelsen, är en skakande och viktig bok därför att den ger ökad kunskap om Förintelsen, men den är också genom sitt upplägg något svårförståelig och rörig. Den inledande beskrivningen av mördandet och citaten från olika personer som sett detta eller medverkat är en gripande läsning, men väl lång. Ändå är detta en väsentlig del av boken, därför att det ger oss en enastående inblick i vad som faktiskt hände och hur de inblandade säger sig ha tänkt och känt. 

Referenserna är många, men jag hade gärna sett mer hänvisningar till annat än litauisk litteratur och forskning. Ändå är det lätt att ge rekommendationen: läs boken du som vill få ökad förståelse och kunskap om Förintelsen och om ett av våra grannländer.

Thomas Wihlman (2019)

Vårt Folk, En resa genom den litauiska förintelsen 
Författare: Efraim Zuroff och Ruta Vanagaite
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Karneval Förlag, 2019
ISBN 978-91-88729-18-7