Det nya året har fört med sig en del fina och trevliga skivreleaser. I ett helt ovetenskapligt urval, utifrån mina egna preferenser, vill jag lyfta fram några.
Jennie Abrahamson har kommit ut med nya albumet ”Kärlek och Makt”. Jag ber om ursäkt Jennie, har inte lyssnat ordentligt på dig tidigare. Jennie Abrahamson är artist och kompositör och har gett ut fem soloalbum tidigare. En fin röst helt enkelt. Samarbeten med Ane Brun och Eva Dahlgren ingår i meritportföljen liksom duett med Peter Gabriel. Mina favoritspår Gammal Sjö, Falla och Jag har sett dig i alla ljus. Musik och text på alla spår av Jennie, med undantag av Anna McGarrigles ”Hjärtat like ett hjul (Heart like a wheel)”. Den senare når inte riktigt upp till den magiska originalversionen, Linda Ronstadt har också gjort den, men väl värd att lyssna på likafullt. Albumet ges ut på egna skivbolaget How Sweet the Sound.
Kärlek och Makt, Jennie Abrahamson
Jag gillar när man tonsätter svensk poesi, i synnerhet när trion ro.t gör det så fint som det görs på albumet ”Drömmarnas garn: dikter av Harriet Löwenhjelm”, som kom ut för ett par år sedan. Som en fin försmak ett nytt album (snart) finns nu ett spår ute baserat på Stagnelius (1793–1823) poesi, singeln ”I blomman, i solen Amanda jag ser.” Enkelt, men så vacker, ja faktiskt helt underbart. Stagnelius tillhör ju egentligen våra stora diktare, men kanske ändå är lite bortglömd. Sägs ha påverkat till exempel Gunnar Ekelöf och en liten fågel viskar i mitt högra öra att Ekelöf kan bli aktuell i ett annat sammanhang, på ett annat språk. Detta i det projekt som Jan Hammarlund driver i projektet Nordic Source på skivbolaget Comedia, där flera artister, däribland ro.t med Stagnelius, har tonsatt och översatt svensk poesi och visa för en utländsk marknad. Ro.ts nya album heter ”Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer” och släpps 8 februari på Comedia.
Alexander Lövmark. Live Bird, live in Gothenburg. En skiva som är värd att lyssna på för er som gillar traditionell jazz. Så här är det musik av Strayhorn och Jobim, till exempel, med också lite Lövmark-komponerat, som gäller. Välljudande liveskiva, med duktiga musiker, producerad av Lövmark själv. Alexanders röst skulle gärna få lyftas fram mer i förhållande till kompet, en inte ovanlig företeelse. Skivan har fått ett entusiastisk mottagande och Lövmarks konserter är uppskattade, men riktigt min cup of tea är det trots allt inte – men kanske din? Skivbolag: Prophone.
Är Sverige ett litet konstigt land? Svaret är: kan vara. Stora internationella forskningsstudier visar att vi värderingsmässigt är ytterligt avvikande, mest sekulärt, mest frihetligt, i svenska ögon är omvärlden avvikande. Till vår ytterlighet kan läggas ett stundtals inkonsekvent agerande, vilket den för ögonblicket varande regeringen gör sitt bästa för att bevisa.
Nå, vi ställer väl alla upp för yttrandefriheten? Det finns en ryggmärgsreflex, ibland kanske uppgrävd och framtvingad, av att minsta kritik mot till exempel koranbränning är en kränkning av vår yttrandefrihet, den kan varken vi själva eller någon annan ha rätt att ifrågasätta.
Vilket vi ändå gör, med hänvisning till de internationella hot som finns. Jag syftar förstås på riksdagsbeslutet från i höstas, grundlagsändringen som innebär att möjligheten att avslöja och publicera uppgifter som påverkar Sveriges relation till andra länder begränsas. Ändring innehåller märkligheter, till exempel där en punkt handlar om avslöjande av hemligstämplade uppgifter som bedöms skada Sveriges relation till andra stater eller mellanstatliga organisationer.
Grundläggande här är att uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet påverkas, det vill säga det vi i vanligt tal kallar meddelarfrihet. Det menar i alla fall tunga remissinstanser som SVT, som anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen. Kritiken är också tung från Myndigheten för press, radio och TV, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Publicistklubben.
Grundläggande här är att uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet påverkas, det vill säga det vi i vanligt tal kallar meddelarfrihet. Det menar i alla fall tunga remissinstanser som SVT, anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen. Kritiken är också tung från Myndigheten för press, radio och TV, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Publicistklubben.
Det kan dessutom konstateras att ärendet inte bereddes på sedvanligt grundligt sätt. Kritiken resulterade dock i att det tillkom en skrivning, ”en gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Det kan nog betecknas som en skrivning som kan tillämpas lite hur som helst, kanske har förebilden varit någon turkisk lagtext?
Erdogan vid möte med Putin 2920. Foto: Foto: Mikhail Klimentyev/Russian Presidential Press And Information Office/Tass/ABACAPRESS.COM
Yttrandefriheten i form av koranbränningar och mot människors religiösa tro, eller frånvaro av, diskuteras dock inte. Jag konstaterar utifrån Jakob Rudenstrands bok ”Den första rättigheten” med undertiteln ”Frihet till religion, frihet från religion” att kränkningar av religion och tro är legio, och att religionsförföljelse och religionsförtryck är ett växande hot. Exemplen sådant från hot och förtryck är många, trakasserier och hot mot judar, de mest omfattande i förhållande till gruppens storlek. Europaparlamentet. Europaparlamentet uttalar i en årsrapport sin stora oro över situationen och man konstaterar att kristna är den mest förföljda gruppen, med islamistiska terrorgruppens Boko Harams agerande mot kristna i Nigeria som ett exempel. Även många muslimer utsätts för förföljelse, som till exempel rohingerna i Myanmar. Pew Research Center konstaterar att majoriteten av världens befolkning, 83 procent, bor i länder med mycket höga eller höga nivåer av religiösa restriktioner.
Det finns alltså anledning att ta människors oro, när de känner sig kränkta i sin tro, i form av koranbränning eller när de känner sig kränkta till följd av en längtan att vara fri från religion i sin klädsel, som till exempel med en hijab i Iran, på allvar.
Utan att ställning till yttrandefrihet och grundlagar specifikt kan jag konstatera att vissa aspekter av svensk yttrandefrihet kan diskuteras, men andra, som rätten till frihet till religion eller från religion uppenbarligen tycks vara tabu. Jag har vistats mycket i Turkiet, och har vänner, till och med i samma familj, där religionen för den enskilde är oerhört viktig eller något som är helt ointressant. Oavsett vad kan vi dock vara vänner och respektera varandras inställning. Jag har en kristen tro och ser inga problem med att respektera andras tro eller frånvaro av sådan. Men jag medger det är en komplicerad fråga, och att människor, länder och deras historia är olika.
Haga Sofia, Istanbul. Photo: Budhi Darma, CC:
Så åter till det svenska. Den, troligen, blivande centerpartiledaren Muharrem Demirok, får kritik för sitt dubbla medborgarskap och försöker avsäga sig sitt turkiska vilket inte är lätt. Varför denna kritik? Ebba Busch är norsk och svensk medborgare, och skulle som norsk kunna kritiseras utifrån från sin roll som energiminister och att hon skulle kunna gynna norska oljeintressen. Men någon kritik har hon inte fått. Och, får jag medge, jag har själv både svenskt och finländskt medborgarskap – det är ingen börda att bära.
Är det Demiroks anknytning till just Turkiet som är problemet, är det lite av ett Mehmet Kaplan-syndrom, den miljöpartistiske bostadsministern, som fick avgå på grund av det påstådda samröret med olika muslimska och extrema organisationer?
Om Demirok finns inget som säger att han har eller är knuten till sådana organisationer. En uppväxt i Vårby gård, pappa från Turkiet, mamma från Sverige, Muharrem aktiv kommunpolitiker i många år. När Demirok berättar om Turkiet lyfter han fram från barndomen och de fina besöken hos släkten där.
Docenten i statsvetenskap, Christian Fernandez, oroar sig för en minskande acceptans för medborgare med dubbelt medborgarskap. Och han konstaterar i en debattartikel i DN: ”Mot bakgrund av allt detta ter sig priset för Demiroks partiledarskap i Centern som orimligt. För det första rimmar det illa med den internationellt utbredda acceptans för dubbelt medborgarskap som värnas i andra sammanhang. För det andra väcker det besvärliga frågor om vilka andra dubbla lojaliteter som kan antas korrumpera beslutsfattare i samma eller högre grad. För det tredje, och inte minst, är det en ganska meningslös åtgärd. Symbolpolitisk korrekt, kanske, men till synes utan faktisk betydelse.”
Jag misstänker att Muharrem Demirok har en större förståelse för både Sverige och Turkiet, för kristen och muslimsk tro, än vad Kristersson, Billström och Åkesson har. Och avslutningsvis kom ihåg, i våra grundlagar måste vi ha såväl en stark, entydig yttrandefrihet som en stark frihet till religion såväl som frihet från religion. Man måste, som Kristersson brukar säga, kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Kanske han till och med skulle våga sig på ytterligare en tanke, att hos Diskriminerings–ombudsmannen föra in frihet till religion och frihet från religion som en ny diskrimineringsgrund när man inte respekterar dessa friheter.
”Min berättelse” är en programserie som Sveriges Radio initierade för några år sedan. Människor berättar om dramatiska händer i sina liv. Det handlar om självmord, covid, ALS, spädbarnsdöd och så vidare.
Programserien har utvecklats och vidgats, år för år. Ett av stegen var när Dramaten och Sveriges Radio samarbetade kring en liveversion.
Det senaste, och möjligen det sista steget, har blivit musik och finns nu på vinyl, CD och digitalt, tonsatt av musikern, kompositören, klarinettisten Lisa Grotherus och framfört av henne själv och skickliga musiker. Om det möjligen är det sista i detta sammanhang är det definitivt inte det sista vi hör av henne.
Lisa Grotherus, foto Gina Mannberg
De stora ögonblicken i livet, det är musik – för mig. Och det är kanske därför Lisa Grotherus musik träffar rätt eller så är det kanske helt enkelt: det låter så bra. Jag tror att alldeles oavsett vilket, har Grotherus komponerande här ett tonläge som kommer in i själen eller kanske ännu mer klyschigt kryper in under huden. Trots att det handlar om musik som tolkar berättelser från koncentrationsläger, eller handlar om barn med grav hjärnskada, om bröstcancer, om respirator och corona. Eller ytterligare, det är berättelsen som var förlaga till Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Lisa Grotherus, som komponist, som sångerska, som klarinettist, lyckas tillsammans med de sju andra mycket duktiga musikerna, trots berättelsernas innehåll få musiken att kännas behaglig och hoppgivande. Orsaken kan vara att det handlar om tonsättningar inspirerade av riktiga, självupplevda, berättelser, om svåra stunder i livet, men där människorna ändå orkar berätta och gå vidare även om såren kanske aldrig riktigt läks. Det är ärligt och förtroendeingivande, både som berättelse, text och komposition.
Ytterligare en orsak kan vara Grotherus egen person och egna erfarenheter, där utöver teoretiska studier om internationella relationer hon har upplevt praktiken i Liberia och Palestina.
Kanske är det också så som musik, med dessa insikter, fungerar som allra bäst. Alla människor möter i sitt liv sådana händelser som skakar om en, som är omvälvande, skapar förtvivlan – det är då musiken kan ge tröst, kanske till och med styrka. Det är det som finns här, med livet självt som bakgrund, så fint fångat i ett 25 minuters album, i korta episoder omväxlande med lite längre spår.
Omvälvande händelser bearbetar vi på olika sätt. En del av oss söker sin tillflykt till musiken, som fyller en viktig funktion för oss. Så var det för mig när hustrun gick bort i bröstcancer, en liknande situation återges i ett av spåren. Så var det när det lilla barnbarnet avled, tre veckor gammalt, efter en förtvivlad kamp där sjukhuspersonal och all teknik inte kunde besegra hjärtproblemen.
Då var musiken till Dan Anderssons dikt ”Den hemlöse”, som tonsattes av bland annat Gunde Johansson (dikten i sin helhet finns på projekt Runeberg, http://runeberg.org/daefter/55.html), en tröst. Och jag spelade den om och om igen. Det kanske behövs en religiös tro för att dikten ska ha sin styrka, det vet jag inte. Men ett par rader mot slutet i Dan Anderssons långa dikt lyder:
Jag skall gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus, och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten, där ingen mer går ut, och jag skall sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.
Grotherus musik fyller samma funktion. Den lilla kom till världen. Storebror blev så stolt över att han blev just det, storebror. Lite bomull i bistra tider. Så tack Lisa, för det du gör med oss. Med en klarinett och ett magiskt trollspö.
Thomas Wihlman
Min berättelse, 2023, Lisa Grotherus, PACAYA Records
