Jag har rotat runt i Thella Johnsons värld i några dagar, utifrån hennes debutroman ”Fred”.  Det har gjort mig något mer förvirrad än vanligt. Varför? Det är ett myller av människor, händelser, platser – sedda över tid. Man kan därför läsa den som huvudpersonen Elina Kansas memoarer, mot en bakgrund av släkthistoria inkluderande flera generationer.

Författaren har en bakgrund som journalist, bland annat som korrespondent för Sveriges Radio i Finland, men också som artist i samarbete med finlandssvenska Love Antell och Mattias Björkas (Vasas Flora och Fauna med mera).

Thella Johnson, foto Kajsa Göransson

Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.

”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotiska, våld, psykiska sjukdomar.

Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.

Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mi. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.

Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.

”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotiska, våld, psykiska sjukdomar.

Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.

Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mi. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.

Joukku Turkka, 1972

Johnsons Finland och för all del hennes Sverige skiljer sig dock påtagligt från mitt och kanske också kanske från många andra finländares. Men, det är författarens privilegium att lyfta fram det för henne signifikanta, likaväl som det subtila. Här är det uppenbart att Johnson ligger betydligt närmare Turkka än Proust i sitt betraktelsesätt.

Likväl känner jag igen mig i ”Fred”, i det finländska i mig. Sådana som vi finlandsbördiga är, när föräldrarna och andra släktingar inte bara varit med om ett teoretiskt krig, utan levt det. Sådana som vi lever också med ett hotande Ryssland, som faktiskt ockuperade oss i mer än 100 år (och som morfar kämpade emot).  Och vi kan relatera till en Runebergbakelse, till memma och till sångaren Tapani Kansa, även om vi inte älskar någon av dessa.  

Det är också här som problemen kan uppstå för den svenske läsaren. Texten med sin ordrikedom och sin vokabulär innehåller en hel del finska och specifikt finländska uttryck samt referenser som kräver en viss typ av kultur och historiekompetens. Här kunde förlaget hjälp till med en del förklaringar.

Hur som helst, kanske är Johnsons drygt 400 sidor av ordexplosion och förlustelser en motreaktion på arbetet hon tidigare varit känd för, som stringent journalist och som korrespondent. Här är det skrivarglädje rakt igenom. Det får man tacka för i en text som är både själ och kropp, ung och gammal, fattig och strävan mot rikedom och välstånd. Den som tar sig igenom texten får en belöning, men kanske inte Fred i sinnet.

Thomas Wihlman

Thella Johnson, Fred, Norstedts Förlag