Claes Janson blir aldrig gammal men han blir alltid bättre. Så tänker jag när jag lyssnar igenom Claes senaste album “Ett ord till mina gamla polare”.

Nu är det så, att blues har aldrig riktigt varit min grej, och det är med blues jag främst förknippar Claes. Oh yes, visst är han bra på det men ändå. Men här bjuder han på ett album som färgats lite av Cornelis-visa, men också finlirad jazz och gospel. Vi slänger in lite Frälsningsarmé-blås också. Hela arsenalen. Mångsidighet kallar jag det.
Dessutom, han textar väl, så att de genomtänka texterna når fram till lyssnaren.

Vilka står bakom detta? Proffs som Anders Neglin och Lasse Zackrisson har producerat, i låtskrivandet finns ofta Hans Widmark. Kvalitetsstämpel.

Och det finns många låtar att tycka om. Det är på tiden någon skriver om Abrahamsberg, nu finns “På en balkong i Abrahamsberg”, och en liten pärla blev det. “Hästjazzvalsen”, “ja, vad skulle man göra om sångerna tog slut” lyder en textrad. Tony Joe Whites musik, fast han tänkte nog aldrig på Söder Mälarstrand. Uppsala får sitt i “Fyris River”, och annars gillar jag förstås fina “Sista raden i en blues” och inte minst titellåten “Ett ord till mina gamla polare”, om artistvännerna som gick bort för tidigt. 

Kvalitetsstämpel alltså. Och finns det fortfarande människor som ger bort en CD i julklapp, look no further!

Thomas Wihlman, (2018)

2018, Vax Records