”Min berättelse” är en programserie som Sveriges Radio initierade för några år sedan. Människor berättar om dramatiska händer i sina liv. Det handlar om självmord, covid, ALS, spädbarnsdöd och så vidare.

Programserien har utvecklats och vidgats, år för år. Ett av stegen var när Dramaten och Sveriges Radio samarbetade kring en liveversion.

Det senaste, och möjligen det sista steget, har blivit musik och finns nu på vinyl, CD och digitalt, tonsatt av musikern, kompositören, klarinettisten Lisa Grotherus och framfört av henne själv och skickliga musiker.  Om det möjligen är det sista i detta sammanhang är det definitivt inte det sista vi hör av henne.

De stora ögonblicken i livet, det är musik – för mig. Och det är kanske därför Lisa Grotherus musik träffar rätt eller så är det kanske helt enkelt: det låter så bra. Jag tror att alldeles oavsett vilket, har Grotherus komponerande här ett tonläge som kommer in i själen eller kanske ännu mer klyschigt kryper in under huden. Trots att det handlar om musik som tolkar berättelser från koncentrationsläger, eller handlar om barn med grav hjärnskada, om bröstcancer, om respirator och corona. Eller ytterligare, det är berättelsen som var förlaga till Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Lisa Grotherus, som komponist, som sångerska, som klarinettist, lyckas tillsammans med de sju andra mycket duktiga musikerna, trots berättelsernas innehåll få musiken att kännas behaglig och hoppgivande. Orsaken kan vara att det handlar om tonsättningar inspirerade av riktiga, självupplevda, berättelser, om svåra stunder i livet, men där människorna ändå orkar berätta och gå vidare även om såren kanske aldrig riktigt läks. Det är ärligt och förtroendeingivande, både som berättelse, text och komposition.

Ytterligare en orsak kan vara Grotherus egen person och egna erfarenheter, där utöver teoretiska studier om internationella relationer hon har upplevt praktiken i Liberia och Palestina.

Kanske är det också så som musik, med dessa insikter, fungerar som allra bäst. Alla människor möter i sitt liv sådana händelser som skakar om en, som är omvälvande, skapar förtvivlan – det är då musiken kan ge tröst, kanske till och med styrka. Det är det som finns här, med livet självt som bakgrund, så fint fångat i ett 25 minuters album, i korta episoder omväxlande med lite längre spår.

Omvälvande händelser bearbetar vi på olika sätt. En del av oss söker sin tillflykt till musiken, som fyller en viktig funktion för oss. Så var det för mig när hustrun gick bort i bröstcancer, en liknande situation återges i ett av spåren. Så var det när det lilla barnbarnet avled, tre veckor gammalt, efter en förtvivlad kamp där sjukhuspersonal och all teknik inte kunde besegra hjärtproblemen.

Då var musiken till Dan Anderssons dikt ”Den hemlöse”, som tonsattes av bland annat Gunde Johansson (dikten i sin helhet finns på projekt Runeberg, http://runeberg.org/daefter/55.html), en tröst. Och jag spelade den om och om igen. Det kanske behövs en religiös tro för att dikten ska ha sin styrka, det vet jag inte. Men ett par rader mot slutet i Dan Anderssons långa dikt lyder:

Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut,
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.

Grotherus musik fyller samma funktion. Den lilla kom till världen. Storebror blev så stolt över att han blev just det, storebror. Lite bomull i bistra tider. Så tack Lisa, för det du gör med oss. Med en klarinett och ett magiskt trollspö.

Thomas Wihlman 

Min berättelse, 2023, Lisa Grotherus, PACAYA Records

Lisa Grotherus – klarinett, basklarinett, sång

Livet Nord – fiol

Emma Augustsson – cello 

Isabell Gustafsson Ny – piano 

Hampus Norén – syntar 

Nino Ramsey – sång 

Dennis Egberth – trummor

Mauritz Agnas – kontrabas