Eva Carlsson Werle tar oss i Sällsamma personer på Södermalm med på ett stycke stockholmshistoria underifrån, med alldeles vanliga personer och en del alldeles ovanliga och speciella. Det handlar om presumtiva Palmemördare, pastorer och pietister.  

När Eva Carlsson Werle i Sällsamma personer på Södermalm botaniserar i stockholmsstadsdelen historia lyfter hon fram både individer och ett samhällsliv som känns väldigt levande. Inte heller förbiser Carlsson Werle kvinnornas historia på Södermalm. Det Södermalm som skildras är väldigt långt ifrån det som idag ofta kännetecknar stadsdelen, detta Hipster-Söder, detta Sofo. 

Även om er recensent bor bara några stenkast från Nytorget, så ger inte heller idag sådana beteckningar sanningen om vardagens Södermalm. Mediabilden handlar inte om ensamma pensionärer, helt vanliga dagisplatsletande familjer, de nyanländas boende på det f.d. äldreboendet Vintertullen osv, kort sagt sällan om Södermalms vardag. Men, det måste ju medges, ingen annan stans i Sverige finns en stadsdel där en så stor andel av befolkningen är verksamma inom kultur och media. 

Detta med Sofo är dock senare tidens påfund. När jag för bara ett drygt decennium sedan skulle flytta (åter) till Stockholm valde jag bort Södermalm, därför att min bild fortfarande var präglad av det sunkiga Södermalm (åtminstone i jämförelse med Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm). 

Sällsamma personer på Södermalm inleds med beskrivningen av tivoliverksamhet, om Mosebackes Folies Bergère och Stockholms Tivoli. Här blir perspektivet inte bara Södermalm, utan det handlar också om 1800-talets tivoliverksamhet, och då inte minst på Skansen och Djurgården. De ledande aktörerna, som Anselm Berg, namnges visserligen och skildringen blir förhållandevis detaljerad, inklusive hur exotiska djur härbärgerades och förevisades på Kägelbanan vid Mosebacke, men individerna träder här inte riktigt fram. Just i detta kapital saknas de livfulla personskildringarna och ögonvittnesbeskrivningarna.

Men sedan blir bättre, ibland mycket, mycket bättre. Inte bara när det gäller individerna, utan också utifrån den stora betydelsen som kyrkan och föreningsliv har haft (och har i betydande utsträckning även idag). När kyrkan, både statskyrkan och frikyrkorna, engagerar sig i Södermalms fattigdom och misär, och också bidrar till skapandet av ett intensivt ungdoms- och föreningsliv ser vi hur kultur och politik påverkats. Det påminner mig lite om Henrik Berggrens 1968 och hans skildring av hur starkt engagerade väldigt många kristna ungdomar var i 68-upproret.

Men låt oss vända tillbaka till Södermalm, och till de berättelser där vi kommer människorna riktigt nära. I Studio Daphne lär vi känna det lilla huset Knuset, där träffas allehanda kulturellt intresserade ungdomar på 50-talet, sådana som Lars Johan Werle och Ingemar von Heijne från musikens värld, formgivaren Karin Björquist och en del andra. Studio Daphne var både en fri teatergrupp och ett forum för skapande, umgänge och diskussioner. Kanske till och med ett alldeles ickekommunalt allaktivitetshus, även om den lokal man till sist fick, Knuset, ställdes till förfogande av staden.

Rörande är också berättelsen om pietismen. De personer, främst kvinnor som på 1700-talet engagerade sig i denna religiösa rörelse, en viljans och känslans religion, agerade långt från statsreligionens stelbenta lagar och ordning. Arbetade gjorde man bara om det var alldeles uppenbart Guds påbud. I hemmet fick pietisterna samlas och be, men annars var religiöst aktivitet utanför kyrkans ramar förbjuden. En viss likhet i agerandet finns det nog med nutidens Livets Ord och Knutbysekt. 

Ytterligare en berättelse där författarinnan kommer händelser och människor nära är den om Klassiska teatern, en amatörmässig barnteater men som ändå, som Gaby Wigardt skriver i ett citat – förberedde barnen för att gå på riktig teater. Det kanske inte är så konstigt att Carlsson Werle skriver om Klassiska teatern med engagemang och kärlek, hon hade skådespelardrömmar och kom dit i den avsikten men fick mest tjänstgöra som teknikansvarig. 

Det som utmärker Carlsson Werles bok är att den både är välskriven och har omfattande hänvisningar, med kommentarer och källor. Det finns också en bildförteckning, här kan dock anmärkas att fotografierna ofta är av dålig teknisk kvalité. Vi får inblickar i ett par hundra år av södermalmshistoria, men författarinnan gör ingen stor sak av eventuella jämförelser med nutiden. Totalt sett är dock boken en liten guldgruva för den som vill fördjupa sig ytterligare i dess enskilda delar. Att författaren är kulturhistoriker och fil.mag. i religionshistoria märks förvisso också tydligt, så detta är helt enkelt en av de bättre stockholmsskildringar jag läst.

Thomas Wihlman (2020)

Sällsamma personer på Södermalm – ett stycke stockholmshistoria underifrån
Eva Carlsson Werle
Carlssons Bokförlag
978 91 7331 993 5