Det har blivit mycket svenskt. På skivspelaren skulle man ha sagt förr i tiden, det gäller inte nu. Men det handlar ändå en hel del om gångna tider.

Vi kan börja med den svenska visskatten. Ro.ts utgivningar ser jag alltid fram emot. Denna gång handlar det om en ep med tre Nils Ferlin-dikter, tonsatta av Rebecca O´Nils, som också sjunger här. Fina melodiska spår, understruket inte minst i den av många älskade dikten I Folkviseton. På ep-n hör vi också Jenny Klefbom (sång och tvärflöjt), William Bülow O’Nils (gitarr), Sandra Berggren (fiol) och Herman Paavola (bas). Henry Klefbom & Ruben Engzell producerade och det är snyggt, mycket snyggt.

Ro.t.-ep-n är ytterligare ett besked om all denna folkmusik och dessa visor som nu kommer ut i strid ström och som även hörs på många små lokaler. De olika sällskapen bidrar, så till exempel var Cornelis Vreeswijk-sällskapets minnesdag i höstas i Katarina Kyrka motsatsen lokalmässigt, en helt överfull stor kyrkosal. Gäster var till exempel Marie Bergman, Cornelis syster Tonny Vreeswijk och Cecilia Thorngren.

På nöjets estrader blir det allt mera country, svensk sådan. Om det nu är country? Eller kanske countryförstärkt dansmusik? Gränsdragningen är inte enkel men jag tycker att redaktionen borrat både trevligt och inspirerat i sitt ämne, även om jag nog tycker att steget mellan Thory Bernhards schlagers, Lasse Stefanz och First Aid Kit är långt. Vi behöver inte tvista om det, programserien är sevärd trots att det kanske blir väl mycket Bernt Karlsson och att det svärs väl onödigt mycket av Ina Lundström. Men djupdykningen i Alf Robertssons värld gillar jag. På skymundan tycker jag nog att ett av våra bästa countryband kom, Örjan Englunds Lone Star Band. Örjans erfarenheter av att turnera i USA och av att arbeta med amerikanska countrystjärnor visar att svenska musiker också kan göra sig gällande där borta och kanske även hade kunnat spegla skillnaderna mellan svensk och amerikansk country.

Till sist vill jag också varna för gospelvågen. Allt fler körer sjunger gospel, solisterna blir fler. Och till hösten 13 september, kommer en av de största gospelsångarna, Kirk Franklin, hit, utsålt i Filadelfia Convention Center lär det bli. Redan nu finns bara ett fåtal biljetter kvar. Om det får jag återkomma.

Thomas Wihlman

I ett album där texten lyser minst lika vacker som musiken möter vi Dan Berglunds nya album Liv och Dikt. I Wikipedia får Dan den ovanliga beteckningen svensk-finlandssvensk (bakgrund i den svenskspråkiga minoriteten i Finland, bosatt i Sverige) som för många är ett okänt begrepp men minst lika korrekt som sverige-finne (bosatt i Sverige, uppvuxen i den finskspråkiga majoriteten i Finland).

Det finländska finns med på Berglunds nya album, Liv och dikt, i spåret Kriget. Där hör vi samtalet om hur det var i armén, den lille pojken som förundrat som lyssnar på de äldre.

Dan Berglund, pressfoto Eva Brandin

Dan Berglund talar om sig själv som trubadur eller som vi nu tillkrånglat säger, singer-songwriter). Den politiska banan började med kommunistiska KPML-R som ju hade sitt starka fäste i hans hemstad Göteborg men i dagens texter vrider och vänder han på politiken, alltifrån Fjollträsk till Kapitolium.

Liv och Dikt innehåller också allt det där andra som trubadurer ska sjunga om, som kvinnor och kärleken förstås. Och musiken har klang av både Thorstein Bergman och Max Raabes orkester.

Jag kan inte annat än att buga och tacka för ett högklassigt album. Det bär fram texter som är pregnanta och där jag som lyssnare hör varje stavelse. Det är också ett musikaliskt kunnande av hög klass vi möter i Dan Berglunds och Henrik Cederbloms produktion, där alla med verkande gör fina insatser.

Så vilka spår är bäst? Själv berörs jag av Kriget, med referensen till finska viken, om ryssen Ivans son och Finlands nationalinstrument Kantele. Det svänger i Under attack. Kärleken finns naturligtvis med. Jag tycker du ska lyssna och hitta dina favoriter.

Dan Berglund har med små medel skapat ett högklassigt album med en variation i text och ton – det bästa i svensk visa på många år, i paritet med hjältar som Fred Åkerström och Cornelis.

Thomas Wihlman

Liv och Dikt, text och musik: Dan Berglund. Kakafon Records. Producerad av Dan Berglund och Henrik Cederblom. Arrangemang av Henrik Cederblom.

Eric Bibb på Scalateatern. Foto: Leo Ahmed.

År 2022 hade jag förmånen att besöka en fullsatt Scalateater och den liveföreställning som Eric Bibb gjorde där, tillsammans med ett antal skickliga artister och musiker. Året efter kom ett album Ridin’, och i samband med detta jag hade tillfälle att känna Atlantisstudions miljö där finslipning gjordes.

Eric har många fans, han nomineras till Grammys och Grammis men pricken över i-et har inte riktigt satts. Men vi vet, trots detta, vad han går för och det nya albumet Eric Bibb Live at the Scala Theatre är verkligen beviset för det. Scalainspelningen var förvisso lite rörig, omtagningar gjordes men när detta skalats bort på albumet så bevisar det att Eric verkligen är värd alla nomineringar och för eller senare att den musikaliska kvalitén bakom alla nomineringar, alla fina konserter, alla skivor de finns där. Det är en musikalisk världsartist av svart kulör vi har bosatt i den sörmländska myllan.

Familjebild från Scalateatern. Ulrika Bibb, Eric Bibb, Sarah Dawn Finer – halvsyster till Rennie Mirro (son till Eric, till höger). Foto Leo Ahmed.

Albumet i sig – ja, idel ädel musikadel, makalöst bra framfört och ett musikaliskt spektrum som når fram till skotsk folkmusik, country, så klart blues med pregnanta texter som visar brutal förföljelse mot människor med svart hudfärg.

Med andra ord: Om du inte redan gjort det, slå på din Spotify, din cdspelare, ja, vad du än brukar använda. Du har en högtidsstund framför dig. Jag har mina favoriter på albumet, du kommer att ha dina – sådant är Eric Bibbs musikskapande.

Eric Bibb Live at the Scala Theatre

Producent: Glen Scott

Exekutiv producent: Jesper Wikström

Skivbolag: Repute Records Ltd

Text: Thomas Wihlman