Samhälle, Samtid

Vågar Sverige ta ställning

Och så den där Erdoğan och Turkiet. Recip Tayyip har blivit kränkt. Som bevis anförs texter som skrivits i svenska medier, sociala medier, i böcker författade av journalisten Joakim Medin.

Förlåt herr Erdoğan men hur kan något som en svensk gör som följer svensk lag och tryckfrihetslagstiftning genom att publicera sig i Sverige begå något kränkande mot denne Erdoğan och begå brott mot Turkiet och dess terrorlagstiftning?

Den religiösa täckmanteln används mot mycket men Iran har förstås världsrekordet. Det berör dock inte oss i Sverige eftersom vi bestämt att EU ska hantera det mesta när vi inte vill uttala oss om något – vilket vi sällan vill. Nå, enstaka undantag som Ukraina känner vi oss trygga med men att stå upp för mänsklig anständighet i Iran det gillar varken svensk regering eller svenska politiker av vilket färg som helst.

Irans flagga 1964-1980

Det finns dock enstaka skribenter och media som trotsar det svenska ”lägg dig inte i mentaliteten”.  En sådan är Tidningen Dagen, den kristna rikstidningen med rötter i pingströrelsen, som låter Mehri Emrani, kvinnorätts-och människorättsaktivist samt tidigare politisk fånge, komma till tals på sin debattsida. Emrani konstaterar att ” I dag fortsätter det statsledda förtrycket av grundläggande friheter i Iran, och offer, överlevande och deras familjer ”trakasseras, skräms och hotas”.  Hon tar också upp en FN-rapport som bland annat belyser det dramatiskt ökande antalet avrättningar under 2023 och 2024 och systematiskt förtryck av etniska och religiösa minoriteter, särskild kurdiska och baluchiska aktivister. Med andra ord är regimen alltmer beroende a. våld och förtryck för att behålla makten.

Irans kvinnor är oerhört modiga och står i framkant på kampen mot regimen. Detta trots att de löper allt högre risk för att utsättas för regimens våld. Så är det dokumenterat att minst 29 kvinnor avrättades bara under 2024.

Oppoitionsledaren Maryam Rajavi

Bortsett från enstaka artiklar och debattinlägg är det alltså i Sverige märkligt tyst om situationen i Iran. Däremot är det legitimt och godkänt att (med all rätt) stötta till exempel Ukraina. Kontrasten är påtaglig, orkar vi bara med ett land i taget? Egentligen borde stödet till Irans folk vara av gammalt Vietnam-krigslag. Men så icke. Men i ett antal länder står ledande politiker bakom ett terroristförklarande av Irans Islamiska revolutionsgarde, bojkott mot regimen osv.  Majoriteten av parlamentarikerna i länder som USA, Storbritannien, Nederländerna, Italien, Norge osv. står bakom Maryam Rajavis, ledare för det exiliranska motståndet, och National Council of Resistance of Irans tiopunktsprogram för demokrati i Iran. Dessutom har ett stort antal jurister och advokater, kvinnoorganisationer och andra uttalat sitt stöd för denna plan. I Frankrike har nyligen mer än 1000 borgmästare och lokala politiker uttalat sig mot den iranska regimens brutalitet.  

Men i Sverige – nej, där kommer det i bästa fall signaler om att ”det där hanteras på EU-nivå”. Är det så vi ska stödja Irans folk? Nej, frågan borde engagera betydligt fler än de cirka 120 000 människorna i Sverige med iransk bakgrund! Eller ska vi ha det som Maryam Rajavi uttrycker det ”Silence Encourages the Mullahs’ Executions and Terror”. Läs Mehri Emrans debattartikel här: https://www.dagen.se/debatt/2025/04/23/irans-kvinnor-ar-i-framkant-av-kampen-mot-regimen/

Thomas Wihlman

Musikrecensioner

Livet – mer än bara musik

Det har alltid varit väldigt svårt att inte gilla Georg ”Jojje” Wadenius. Inte så att jag alltid tyckt om allt det han gjort, som något alldeles extra. Utan bara för att han är så skicklig, så mångsidig och en alldeles unik musiker i svenskt musikliv (och en av de få som haft en genuin amerikansk karriär). Dessutom: han appellerar till barn, till vuxna, till sökande och till tvivlande, till dem som varit med och till dem som ännu inte.

Men så kommer han med det där solar plexus-albumet, Livet är mer än bara musik.  Det säger han, just han, som var en fast klippa i gruppen som hette just Solar Plexus. Och en klippa i så mycket annat, i kompet åt Simon & Garfunkel, Aretha Franklin, ja, ja. Och här hemma, Cornelis, Zetterlund, Pugh.

Georg Wadenius. Pressfoto: Störmer.

Jag kan inte smita undan. Georg och jag delar nämligen något, vi har förlorat den kvinna vi älskat. Och han sjunger när han minns, Nu är jag en av dom. Vi är det. Det händer, som i mitt fall, att det på livets väg dyker upp en ny stor kärlek, kanske långt efter att som konstateras på ett av spåren på detta album, Vi sa´att bara döden.

Jojje träffade nämligen sin stora kärlek, norska Brit i början av 90-talet. För några år sedan gick hon bort. Och kanske vi båda famlade efter musiken när den älskade gick bort. Jag kunde inte skapa egen musik så för mig blev Dan Anderssons Tysta skyar (musik Gunde Johansson) den sång, den tröst som behövdes när hustrun eller annan närstående gick bort. Ibland i stället Någonstans bland alla skuggorna står Jesus. Något modernare hittade jag inte, inte ens från Py. Döden föder många tankar och därför är jag så tacksam att Georg ”Jojje” Wadenius med albumet Livet är mer än bara musik – Till Brit klär sorgen i toner som värmer men som också är nyskapade.

Det är dessutom värt att notera att på albumet hör vi Lotta Hasselquist Nilsson på piano. Lotta som var briljante Stefan Nilssons maka. Stefan som togs ifrån Lotta och musikvärlden genom ALS men som alltid fanns och kommer att finnas i min musikvärld. Alltifrån Brel på Göta Lejon, den föreställning som hade undertiteln ”en föreställning som går rakt in i hjärtat”. Både den och Wadenius Livet är mer än bara musik går rakt in och masserar mitt hjärta.   

Thomas Wihlman

Georg Wadenius: Livet är mer än bara musik

Label: GWP

Distribution: The Orchard

Musik, Musikrecensioner

I folk- och countryton

Det har blivit mycket svenskt. På skivspelaren skulle man ha sagt förr i tiden, det gäller inte nu. Men det handlar ändå en hel del om gångna tider.

Vi kan börja med den svenska visskatten. Ro.ts utgivningar ser jag alltid fram emot. Denna gång handlar det om en ep med tre Nils Ferlin-dikter, tonsatta av Rebecca O´Nils, som också sjunger här. Fina melodiska spår, understruket inte minst i den av många älskade dikten I Folkviseton. På ep-n hör vi också Jenny Klefbom (sång och tvärflöjt), William Bülow O’Nils (gitarr), Sandra Berggren (fiol) och Herman Paavola (bas). Henry Klefbom & Ruben Engzell producerade och det är snyggt, mycket snyggt.

Ro.t.-ep-n är ytterligare ett besked om all denna folkmusik och dessa visor som nu kommer ut i strid ström och som även hörs på många små lokaler. De olika sällskapen bidrar, så till exempel var Cornelis Vreeswijk-sällskapets minnesdag i höstas i Katarina Kyrka motsatsen lokalmässigt, en helt överfull stor kyrkosal. Gäster var till exempel Marie Bergman, Cornelis syster Tonny Vreeswijk och Cecilia Thorngren.

På nöjets estrader blir det allt mera country, svensk sådan. Om det nu är country? Eller kanske countryförstärkt dansmusik? Gränsdragningen är inte enkel men jag tycker att redaktionen borrat både trevligt och inspirerat i sitt ämne, även om jag nog tycker att steget mellan Thory Bernhards schlagers, Lasse Stefanz och First Aid Kit är långt. Vi behöver inte tvista om det, programserien är sevärd trots att det kanske blir väl mycket Bernt Karlsson och att det svärs väl onödigt mycket av Ina Lundström. Men djupdykningen i Alf Robertssons värld gillar jag. På skymundan tycker jag nog att ett av våra bästa countryband kom, Örjan Englunds Lone Star Band. Örjans erfarenheter av att turnera i USA och av att arbeta med amerikanska countrystjärnor visar att svenska musiker också kan göra sig gällande där borta och kanske även hade kunnat spegla skillnaderna mellan svensk och amerikansk country.

Till sist vill jag också varna för gospelvågen. Allt fler körer sjunger gospel, solisterna blir fler. Och till hösten 13 september, kommer en av de största gospelsångarna, Kirk Franklin, hit, utsålt i Filadelfia Convention Center lär det bli. Redan nu finns bara ett fåtal biljetter kvar. Om det får jag återkomma.

Thomas Wihlman

Samhälle, Samtid

Ett ovisst 2025

Gläds med alla syrier som blir av med en diktator. Hoppas självklart att vi får en demokratisk utveckling i Syrien, med respekt för allas rättigheter (inklusive minoriteter och olika trosåskådningar). Men osäkert är det och kanske lurar Ryssland och Iran i vassen.

Lurar i denna vass gör också en viss partiledare i Sverige som uttrycker sig så här på X: ”Syrier i Sverige som gläds åt händelserna i hemlandet, där Assadregimen fallit, borde se det som ”ett bra tillfälle att åka hem”. Han fortsätter: ”Nya situationer kräver också nya bedömningar. Därför är det viktigt att uppehållstillstånden omprövas för de individer som valt att flytta från Syrien till Sverige.”

Det är bara ett av många vidriga uttalanden från SD-ledaren riktat mot människor som funnit en fristad i Sverige från förtryck och krig. Att vi har tre politiska partier i detta land som samarbetar med detta parti och dess partiledare är helt enkelt sorgligt och en signal om att människovärdet i Sverige förminskats kraftigt.

Med Ola Larsmos och Henrik Berggrens böcker om nazitidens Sverige vet vi och påminns om att det var en kamp i Sverige, att det fanns de som motsatte sig nazismen och ville ge judar en fristad när andra varnade för hur judarna skulle förstöra Sverige. Jag hoppas du ställer dig på den sida som inte accepterar de högerextrema uttalandena riktat mot vanliga hederliga människor.

Thomas Wihlman

Musik

En bättre värld

Nej, den är inte död. Den svenska visan alltså. En yngre generation stormar inte fram men tar med versam hand om den. William Bülow O´Nils är ett bra exempel och han gräver i fosterjorden och hittar Ruben Nilson.

Musikaliskt är han dock inte ett barnbarn till Fred Åkerström när han tar sig an de Nilsons visorna. I liveinspelningen av Fred (producerad av Lasse Zakrissons Vax Records) tolkande Ruben Nilson, är tonen och rösten lite grövre, än på Bülows ”En bättre värld”. Den senare också instrumentellt mer sofistikerad, så klart, och jag gillar det som Bülow, Daniel Östersjö och Ruben Engzell åstadkommit. Att Bülows hustru Rebecca dessutom sjunger på Östersjös svar på Nilsons Amerikabrevet, Bästa Kalle, är också ett klar plus.

Åkerström-skivan är en liveinspelning från Mosebacke. Jag gissar att detta också var precis det framförande jag hörde i Malmö Folkets Park, runt 1983. Det var minnesvärt men ingen Åkerström på topp, dessutom inför en ganska fåtalig publik. Och Bülow, ja. han kanske ännu inte är på topp, men det är bara se fram emot djupdykningar i den svenska historien. Eller varför inte lite ett komponerande i denna tradition?

Thomas Wihlman 

En bättre värld: William Bülow O’Nils sjunger Ruben Nilson

Label: Comedia

Com756

Musik

Le Grand Michel fint tolkad

Vivian Buzcek tillhör den, tycks det, aldrig sinande raden av svenska jazzsångerskor och tillhör i mina öron toppskiktet. Det nya albumet Le Grand Michel får ses som en tribut till franske musikskaparen, inte minst när det gäller filmmusik, Michel Legrand.   Vivian konstaterar själv: Legrands musik i kombination med de vackra texterna skrivna av Alan & Marilyn Bergman står för det jag främst vill förmedla till min publik; romantik, dynamik, melankoli men också blues och swing.

Då jag inte tillhör Legrand-älskarna är jag lite motsträvig, men jag måste notera om Vivian Buzcek och övriga involverade: detta är snyggt och behagligt att lyssna på. Jag älskar ju det franska och filmer som Paraplyerna i Cherbourg finns där i minnet. Men här får vi leva utan det franska språket, det är engelska för hela slanten men även de engelska versionerna, med texterna från Alan och Marilyn Bergmans penna har ju ryktbarhet.

Det bör också understrykas att detta är ett fint danskt-svenskt samarbete, där vi får njuta av danske munspelaren Mathias Heise och svenske Peter Asplund. Asplund har också skrivit titellåten Le Grand Michel, annars är det Legrand för hela slanten.

Inspelningen är gjord i Köpenhamn och producerad av Martin Sjöstedt och Vivian Buzcek. Snyggt jobbet är ett understatement.

Vivian Buzcek, Le Grand Michel

Prophone Swedish jazz

PCD363

Reportage och essäer, Samhälle, Samtid

Människor som vandrar

Så lämnar vi vårt hem. Bild från 1944 vid evakuering från Kurkijokis socken (Kronoborg) i Karelen. I Kronoborg växte också min mormor upp.

Människor vandrar. Nu vandras det mer än någonsin. Inte som motion utan av helt andra, tvingande skäl.

Några hundra år efter Kristus inföll folkvandringstiden. Överbefolkning, svält och krig låg bakom. Europas befolknings-sammansättning ändrades. 

Långt senare, år 1903, skedde en annan vandring. Min mormor, Selma, föddes 1887 i det Karelen som nu är en del av Ryssland, Republiken Karelen. Hennes föräldrar var från Österbotten i Finland, svensktalande, som sökte sig till det bördigare Karelen under 1870-talet finska svält- och nödår.

Men föräldrarna ville åter till Österbotten. Familjen hade vuxit. Men fattiga var man och för att kunna ta sig till Österbotten fick Selma och hennes lillasyster Hilma så att säga sköta resan själva. Så de vandrade de 50 milen från Karelen till Jakobstad i Österbotten, där Selma började arbeta i tobaksfabriken.

Stränderna vid Ladoga, Europas största sjö, ett innanhav, byttes mot Bottenhavet.

Några år senare var Selma gift men den glade och påhittige Ernfrid, från Gamlakarleby, småstaden ett par mil norr om Jakobstad.

Men historien upprepar sig. Ernfrid dog, för ung, hade just startat sin affär vid torget i Jakobstad. Depressionen kom, Selma ensam med sex barn barn. Ensam med ett ganska stort hus, men inga inkomster.

Så äldsta barnet, min mor Gurli, skickades iväg. Ingen vandring denna gång dock. Fraktfartyg. Till all lycka hade nämligen Ernfrids syster Elvy gift sig med en dansk sjökapten, Marius. Och Marius fartyg råkade landa i Gamlakarlebys hamn  och Gurli fick följa med. I kaptenens hytt som Marius generöst överlät färdades hon till Danmark och fick bosätta sig hemma hos Marius och Elvy.

Det här blev inledningen till ett antal år i Gurlis liv där hon flyttade än hit, än dit. Från Danmark, hem till Finland, tillbaka till Nykøbing Falster, sedan utbildning till barnsköterska i Malmö, på Flensburgska vårdanstalten, sen jobb i Blekinge, under kriget fram och tillbaka mellan Sverige och Finland, och till sist en landning i Eskilstuna där hon mötte min far. 

Kanske var det inte onaturligt att min uppväxt präglades av vänner som själva hade lämnat sina hemländer, Tyskland, Estland, Polen .. 

Och under tiden blev det ett annat Karelen. Ett sovjetryskt. Fyrahundra femtio tusen människor fick lämna sitt Karelen, och jag ser på youtube-filmer dessa oändligt marscherande människor, med kor, hästar, husdjur, överfulla vagnar, gråtande trötta barn och trötta föräldrar. 

Ett mirakel att Finland samlade sig för att ta hand om alla dessa människor, trots att landet tyngdes av det skadestånd som Sovjetunionen (angriparen!) krävde från Finland. 

Mormors Karelen kan jag eller vill jag inte besöka. Ett förryskat Karelen, där man behåller lite finländsk eller karelskt som ett Skansen, men där kreativ kultur och opposition är strypt.

Tyska civila tvingas av U.S. Third Army beskåda kropparna av judiska kvinnor som avlidit under en dödsmarsch. Kropparna upptäcktes i en grund massgrav i Volary i södra Böhmen i Tjeckien. Kropparna lades senare i kistor och begravdes. Foto: 1 maj 1945.

Vi kan fortsätta på vandringslederna. I Europa skedde vandringar från koncentrationsläger till en annan tillvaro. Panikåtgärder från nazi-Tyskland. Många dog förstås.

I vår tid, ja, människor tvingas vandra igen. Evakuering för att undvika bomber, raketer, drönare från Hizbollah och Israel. Norrut och söderut i Gaza, aldrig någon fast tillvaro i det förstörda Gaza.

När detta skrivs flyr många libaneser Israels attacker, men nu vandrar man inte längre. Än så länge har man bränslet, fordonen, oändliga rader bilar tar sig norrut, mot Bekaadalen och andra platser. Än så länge kan man undfly attackerna.

Det tycks vara en väldigt stor och omöjlig förhoppning. Sluta vandra. Sluta fly. Bo med dina grannar. Respektera dem. Bygg tillit. Bygg en framtid tillsammans. Behåll din religion om du så vill. Behåll ditt språk, din kultur men ta också emot impulser och tankar från dina grannar. Sluta vandra. Sluta tvinga någon att fly. Sluta stimulera återvandring. Finn din trygga boplats. 

Thomas Wihlman

Sjukrapport

Sjukrapport 4 – om vad som är värst

I går (den 23 september) informerade man om lungfibros i Fråga Doktorn på SVT. Kort men korrekt information om en besvärlig sjukdom. Titta gärna på SVT Play. 

Min egen variant av sjukdomen är allvarlig och besvärlig, men kanske inte den värsta. Lungorna och andningen försämras över tiden (det märker jag också), man hostar och blir trött. Det finns ingen bot men med bromsmedicin sker försämringen långsammare, men då till priset av jobbiga magproblem.

Konsekvenser blir förstås för individen, men också för anhöriga och andra närstående.

Härom veckan i Fråga Lund ställdes frågan: vad är värst pest eller kolera? Egentligen en ganska dum frågeställning. Frågan är vad individen själv upplever, och det är förstås individuellt. Sen kan situationen vara olika, i ett afrikanskt land med vattenbrist/förorenat vatten kan koleran vara mycket värre än i andra länder.

På ett liknande sätt ställde professorn i lungmedicin Magnus Sköld lungfibros mot cancer och menade att lungfibros är värst. Jag är inte säker på det. Det finns många varianter av båda och vi är alla individer som reagerar olika, kanske för att vi är olika genetiskt, har levt olika liv osv. Jag har varit med om närstående cancer, om smärtan, trötthet men också närheten, värmen och skratten. Vi hanterar allvarliga sjukdomar olika, vi är individer med olika förutsättningar och olika möjligheter, vården kan vara ojämlik osv. 

Så sluta jämför. Det är illa nog ändå, och som det sas i Fråga Doktorn – sluta inte att leva ett vanligt liv, lev så gott det går. 

Thomas Wihlman

Sjukrapport

Sjukrapport 3

Sjukrapport 3 (lungfibros). Midsommarafton, en fin och lugn sådan. I går några timmar på ett ganska folktomt sjukhus, Karolinska Sjukhuset i Huddinge.

Tidig avresa hemifrån, sen väntan på lungröntgen – ganska lång väntan och lite krångligt. Men trevlig personal förstås.

Folktomt på Hav Java, faktiskt första gästen. Hinner jobba lite. Sedan till lungmottagningen för spirometri, lite rörigt på avdelningen och anslag om strejken som gör att det inte går att ringa till sjuksköterskorna till exempel.

Hyfsat resultat av spirometrin, spännande att följa på datorskärmen.

Lång väntan på min stressade läkare. Hon kastar sig över röntgenbilderna. Här ser du …. (nej, jag begriper inte riktigt). Det är ju en progressiv sjukdom 😊 (blir aldrig bättre), men fundera inte så mycket om vad som kommer säger hon. I nästa andetag, jag ser med säkerhet att du inte har cancer. Ja, bra att veta …

Sen pratar vi lite kost och lite motion.

Måste avsluta nu, säger min stressade (men duktiga och trevliga) läkare.

Tar en lunch på favoritstället i Flemingsbergs Centrum. Man vinkar till mig när jag går till 172-ans buss.

Hemkommen finns nya remisser (thorax och klinisk fysiologi) på 1177. Och nyutskrivna recept. På lungmottagningen går det undan.

En lätt kvällsmåltid samt för att hantera medicinens biverkningar lite piller, när jag kommer hem till ljudet av glädjeskall från vovven Yoshi för att jag äntligen är hemma.

Det blir natt mot midsommarafton, fast mina tankar är kanske inte så ljusa som kvällen.

Hoppas du har en härlig midsommar!

Musik, Musikrecensioner

Berglunds Krig och Kärlek, Liv och Dikt

I ett album där texten lyser minst lika vacker som musiken möter vi Dan Berglunds nya album Liv och Dikt. I Wikipedia får Dan den ovanliga beteckningen svensk-finlandssvensk (bakgrund i den svenskspråkiga minoriteten i Finland, bosatt i Sverige) som för många är ett okänt begrepp men minst lika korrekt som sverige-finne (bosatt i Sverige, uppvuxen i den finskspråkiga majoriteten i Finland).

Det finländska finns med på Berglunds nya album, Liv och dikt, i spåret Kriget. Där hör vi samtalet om hur det var i armén, den lille pojken som förundrat som lyssnar på de äldre.

Dan Berglund, pressfoto Eva Brandin

Dan Berglund talar om sig själv som trubadur eller som vi nu tillkrånglat säger, singer-songwriter). Den politiska banan började med kommunistiska KPML-R som ju hade sitt starka fäste i hans hemstad Göteborg men i dagens texter vrider och vänder han på politiken, alltifrån Fjollträsk till Kapitolium.

Liv och Dikt innehåller också allt det där andra som trubadurer ska sjunga om, som kvinnor och kärleken förstås. Och musiken har klang av både Thorstein Bergman och Max Raabes orkester.

Jag kan inte annat än att buga och tacka för ett högklassigt album. Det bär fram texter som är pregnanta och där jag som lyssnare hör varje stavelse. Det är också ett musikaliskt kunnande av hög klass vi möter i Dan Berglunds och Henrik Cederbloms produktion, där alla med verkande gör fina insatser.

Så vilka spår är bäst? Själv berörs jag av Kriget, med referensen till finska viken, om ryssen Ivans son och Finlands nationalinstrument Kantele. Det svänger i Under attack. Kärleken finns naturligtvis med. Jag tycker du ska lyssna och hitta dina favoriter.

Dan Berglund har med små medel skapat ett högklassigt album med en variation i text och ton – det bästa i svensk visa på många år, i paritet med hjältar som Fred Åkerström och Cornelis.

Thomas Wihlman

Liv och Dikt, text och musik: Dan Berglund. Kakafon Records. Producerad av Dan Berglund och Henrik Cederblom. Arrangemang av Henrik Cederblom.

View More