Månad: april 2021

Litteratur

Henrik Berggren: Landet utanför, om Sverige och kriget, 1940-42

Henrik Berggren, foto Göran Segeholm

Efter att ha läst igenom Henrik Berggrens Landet utanför, Sverige och Kriget 1940–1942, och ungefär parallellt varit inne i läsningen av Klas Åmarks Främlingar på tåg, Sverige och Förintelsen, känns huvudet alldeles fullt av ransoneringskuponger, Hitler, Per Albin, fortsättningskriget och järnvägstransiteringar.

Vet vi nu allt om Landet Utanför, det Sverige som Berggren skildrar, i den nyutkomna boken om 1940–1942? Var det verkligen ett Sverige som höll sig undan, stod landet helt utanför andra världskrigets värsta strider och grymheter, är det en schablonbild att Sverige för egen vinning höll sig utanför? Eller avslöjas allt hur det verkligen var i den så småningom kommande del 3 av Landet utanför?

Nej, vi vet inte allt, Berggren vet inte allt, inte Åmark heller och vi kommer nog aldrig att få veta det heller.  Men trots allt (en oavsiktlig referens till Ture Nermans legendariska antinazistiska tidskrift Trots Allt!) är det bara att buga och tacka för det gedigna arbetet som Berggren utfört och kommer att fortsätta att utföra. För med sin trilogi Landet Utanför får vi en detaljerad syn i hur det resonerades i regeringen, bland olika prominenta personer men också, till en viss mån, hos allmänheten. Dock ska sägas att denna del är främst deskriptiv. Kanske knyter Berggren ihop säcken i del 3 med sin egen analys och sina slutsatser?

Överraskande är det inte att Henrik Berggren, tidigare bland annat kulturredaktör på DN och historiker, lyckas detaljrikt och även människonära ge oss denna detaljerade bild av Sverige i andra världskriget, så att man känner sig som närvarande i en Brughuelmålning, som den lilla människan som försöker få syn på vad som verkligen händer. Liksom i Berggrens tidigare Palme-biografi känns det levande, nästan så att man sitter med i regeringskonseljen.

I Landet Utanför, del 2, ligger dock fokus ändå inte så mycket på den enskilda människan som på skeendena. Hur mycket vågar Sverige utmana det Tredje Riket, hur många eftergifter måste man göra? Och hur ska man förstå att Sverige, och regeringen Per Albin Hansson, gjorde dessa eftergifter?

I en del avsnitt kan vi således detaljerat följa den svenska samlingsregeringens diskussioner, t.ex. kring den beryktade midsommarkrisen. Kanske den krisen och den omfattande beskrivningen av den hade behövt delas upp i ett par delar, interfolierat med de personligare inslag som Berggren på andra ställen lyfter in i sin framställning.

Runt den svenska regeringen svävar monarken, Gustav V, något oberäknelig och med inte alltid önskade formuleringar och utspel, en efterhand allt mer förtvivlad situation i Norge resulterande i avrättningar av fackföreningsledare och transport av stora delar av den judiska befolkningen till Auschwitz, ett Finland som efterhand förlorar en del av folkets och regeringens sympatier p.g.a. fortsättningskriget och landets relationer till Tyskland osv.

Genom Berggrens tydliga skildring, byggd på så många källor, tidningar, UD-material, enskilda människors berättelser o.s.v. så blir det min uppfattning, om än något hårddragen –ja, vad skulle annars Sverige ha gjort? Skulle något annat litet land ha handlat annorlunda i en motsvarande situation? Visst, Sverige och dess regering kunde ha handlat annorlunda, men med stor risk för svåra konsekvenser. Snarast är det så att Berggren dokumenterat vilka komplicerade val man stod inför. Med min tolkning gjorde man vad som rimligen kunde och borde göras.

Efterföljande tiders kritik mot eftergiftspolitik kunde ha varit mjukare, försiktigare om man liksom Berggren verkligen satt sig in i situationen. Flyktingfrågan tillhör en av dessa komplexa frågor som Berggren försöker bena upp, det faktum att Sverige tog emot förhållandevis få judiska flyktingar i förhållande till situationen med förintelsen kvarstår dock givetvis. För inte var det så att man inte visste, inte förstod även om kanske hela vidden av gaskamrarna inte blev begriplig förrän tämligen sent. I alla dessa vägval lyfter Berggren också fram den mosaiska församlingens agerande som kan förstås men knappast kan uppfattas som heroiskt.

Som en driven författare och stilist låter oss författaren oss även följa vardagen, hos familjen Bergman med den unge sonen Ingmar, hos familjen Berggren i Sandviken (ej släkt med författaren) och hemma hos Astrid Lindgren. Utifrån sitt vardagsliv och utifrån sitt arbete med brev-censurs-granskning är det Astrids träffsäkra iakttagelser om krigets stora och Sveriges lilla vardag som bär vardagslivet i Landet Utanför mest framåt.

Om det är något jag saknar i boken är det bilderna, illustrationerna, kartorna, tidningsklippen. Det är inte bara orden, hur välformulerade de än är, som påverkar våra intryck. Så jag hade velat se fotona på Günther, Erik Boheman, den unga Astrid osv. Det hade lättat upp den omfattande ordmassan på närmare 500 sidor (inklusive den förtjänstfulla beskrivningen av referenserna).

Vet ni förresten att Ingrid Bergman hade judiskt ursprung? Kanske du visste om det, att det var på moderns sida, men jag visste inte. Många detaljer finns i Henrik Berggrens Landet Utanför, den andra boken. Nu får vi nog vänta ett tag på den avslutande, tredje delen. Det kommer med stor sannolikhet vara värt att vänta, ännu är inte arkiven uttömda på det som berör Landet Utanför. Det jag hoppas där är att Berggren inte bara ger oss sina detaljerade beskrivningar av skeenden utan också analyserar och sammanfattar. Då har vi sannolikt fått det stora standardverket om Sverige och andra världskriget.

Thomas Wihlman, 2021

Henrik. Berggren, Landet Utanför, Sverige och Kriget 1940–1942.

Norstedts förlag.

ISBN 978-91-1-311245-9.

Litteratur, Samtid

Putins sammetsdiktatur och fuskets konsekvenser

Jag måste erkänna att jag är uppvuxen med en dos rysskräck, samma sorts rysskräck som finlandssvenska utrikeskorrespondenten (DN och Hufvudstadsbladet) Anna-Lena Laurén inleder sin bok Sammetsdiktaturen med.
Laurén utgår ifrån pappans berättelse från kriget om de sovjetiska bombflygplanen som flög över Pargas och dennes rysskräck. Min utgår från min mor kom till Sverige från Finland 1945, med minnet av släktingar, vänner och klasskamrater som skadats eller dött i kriget. Mormor föddes och växte upp i det som nu är en del av Ryssland, i Karelen, vid Ladogas strand, dit kunde hon aldrig återvända.
Laurén åskådliggör lättläst och rappt de skillnader som fortfarande finns mellan Ryssland och väst. Hon erkänner att hon egentligen aldrig riktigt kan ta till sig det ryska tänkandet, de ryska attityderna, att hon trots ett antal år i Moskva och St. Petersburg ändå så mycket står utanför. De utlänningar som efter bara några år tror sig vara en del av det ryska samhället, de har inte förstått på riktigt, säger hon. Ändå lyckas Laurén förmedla en kunskap om hur ryssarna tänker och en förståelse varför.
Men hon har också en annan ingång, det Ryssland som var på väg mot demokrati under 1990-talet. Det var inte så illa som det i efterhand har sagts, mycket hände, det öppnades upp för fri forskning (och vi bör minnas att även i det gamla Sovjetunionen fanns duktiga forskare och framstående vetenskapliga institutioner). Kanske hade Ryssland verkligen kunnat växla spår, både politisk och ekonomiskt, kunnat bli en anständig demokrati och bli av med korruptionen, tror Laurén. Kanske med en annan ledare än Jeltsin?
Om det nästan hände då, kan det hända igen, det är det hopp Laurén ger oss. Men kan man egentligen känna hopp för Putins Ryssland? Kan man känna hopp när ledningen ljuger som borstbindare, när förklaringar skiftar över attentatet mot Navalnyj eller något annat obekvämt, förklaringar som inte på något sätt bär sanningens prägel.
Och kan man känna hopp när inrikestrupperna rustas upp allt mer, när de som i någon liten mån, i ledande befattningar, stått för glimtar av öppenhet och icke-korruption, avskedas? Kan man känna hopp när man inte gör upp med sitt förflutna, Stalintidens massdödande, förföljelser av olika folkslag (och nu liksom i Sovjetunionen är ryssar det enda folkslag som accepteras).

Det värsta, i mina ögon, är när Jurij Dimitrijev, i karelska Petrozavodsk (Petroskoi) döms till mångårigt fängelsestraff för pedofili, för att han letat fram gravarna med Stalintidens offer, ryssar, finnar, karelare… Laurén besöker denna skenrättegång. I Dimitrijevs gravar finns människor som i många fall kommit till Sovjetunionen för att de trodde på den kommunistiska ideologin och i stället blev dess offer. Dagens makthavare döljer denna verklighet och vill lägga skulden på andra (t.ex. Finland), trots de tydliga rättegångsprotokollen och de utdömda dödsstraffen som Dimitrijev nogsamt noterat.
Dagens Ryssland är, som Laurén påvisar, ett land med fuskare och sanningsdöljare.

Anna-Lena Laurén, pressfoto Oksana Yoshko

Men trots allt det ruskiga, kan det finnas hopp, därför att folk vågar protestera, i Chabarovsk, vid floden Sjies i nordvästra Ryssland, i Moskva. Detta därför att folk längst inne är trötta på tsaren Putin, trötta på en sanning som inte är en sanning, på riggade val (lagom mycket, för att ge en demokratisk fasad), trötta på att inte få del av det välstånd de förtjänar och som i stället hamnar hos oligarker som placerar detta kapital i lyxvillor och båtar i Västeuropa.
Hela dagens ryska samhälle, så tolkar jag Laurén, är en livslögn. Vissa saker kan inte sägas, annat kan sägas med betyder inte vad som sägs, en del sägs och görs bara som en formalitet så att byråkratin kan fortleva. Det bygger på medlöpare, något som Laurén också pekar på i boktiteln – ett aktuellt tema nyligen även i Geraldine Schwartz bok Medlöparna och Henrik Berggrens kommande bok Landet utanför.
Innerst inne är nog, hoppas jag, liksom säkert Laurén, att det ryska folket inte i längden står ut med tsar Putins och hans regim. Kanske kan det med tiden till och med visas att vår rysskräck är obefogad och att medlöperiet kan utrotas.
Thomas Wihlman, 2021
Anna-Lena Laurén
Sammetsdiktaturen: Motståndare och medlöpare i dagens Ryssland
Norstedts förlag
ISBN 978-91-1-310863-6
Finns även som e-bok