Till all lycka har vi ett antal duktiga jazzsångerskor i Sverige. Är ju bara att tänka på Rebecca Törnqvist, Victoria Tolstoy, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren osv. Inte minst har vi Vivian Buczek.

Möjligen har vi inte samma bredd bland manliga sångare, och det är förstås tråkigt – kan vara värt att fundera över varför. Kvinnorna har tagit över, men jag ser inte riktigt ännu arvtagare till avlidne Svante Thuresson eller till fortfarande aktive Hayati Kafé.

En av de allra bästa sångerskorna i den hårda konkurrensen är alltså Vivian Buczek. Nu är hon aktuell med albumet ”Roots”, ett passande namn för den som är uppvuxen med föräldrar som båda är jazzmusiker. Hon har på tidigare album bevisat sin kapacitet, och den är förvisso även bevisad här.  Till bevisen fogas också sättet att använda fantastiska musiker, vi talar här om instrumentalisten och arrangören Martin Sjöstedt, om danske basisten Jesper Bodilsen och om trumslagaren Morten Lund.

Möjligen är jag lite tveksamt till låtvalet. Buczek har själv skrivit tre spår, inget av den står ut tycker jag. Klassiker som ”Waltz for Debby” ingår också. Det är jämt och bra och mycket behagligt, superproffsigt och trevligt att lyssna på, men kanske inte så oerhört spännande och kittlande. Möjligen beror detta på mina egna preferenser, som musikalisk prestation är albumet Roots i topp.

Låt oss också tala lite om Karl Fimmerstad, en vissångare från Göteborg. Karl har gett ut några singlar med tonsättningar av Karin Boye. Boye är ju flitigt tolkad, och höjdpunkten för mig hittills är Aida Jabbaris tolkningar på albumet Röst är det som återstår. Medan Jabbari är personligt, nyskapande och energiskt är Fimmerstad mer traditionell. Men det Fimmerstad gör är mer traditionellt, men ändå personligt. Fimmerstad har trappat ned sin yrkeskarriär, har utbildat sig på Nordiska Visskolan och lägger mer fokus på musiken i sitt liv. Det ska bli spännande vart det tar vägen, kanske till ett fullängdsalbum?

En annan typ av arv förvaltas av Fröken Elvis. För sex år sedan slog denna igenom med dunder och brak. Två album, turnéer. Jag såg fröknarna på Grönan, basen var förstås de till svenska översatta Elvislåtarna, och senare vid en julkonsert på Södra Teatern. Jag skrev redan då, efter att ha gjort en intervju med bandets duktiga slagverkare Maria Olsson, att det absolut fanns musikalisk kompetens för att vidga reviret – ja, ni bör faktiskt inte fastna hos Elvis med er musikaliska kompetens påstod jag.

Nu kom den en pandemi emellan, liksom barnafödande och annat, turnélivet försvann och tiden har använts till att forma ett nytänk. En bidragande orsak till nytänket är också den komplicerade processen att få rättigheter till svenska översättningar, något som är komplicerat rent juridiskt men även när det går vägen kan det ta lång tid. Så idéer om Springsteenlåtar med mera skippas. I stället har fröknarna valt att ge sig på den upphovsrättsligt fria musiken, då i princip den klassiska, dock finns en Elvislåt med som undantag.

Fröken Elvis kreativitet har här helt enkelt fått agera fritt med det klassiska materialet, så att det låter som kanske aldrig förr. Det är vågat, det är bra gjort, visar på gruppens omfattande kreativitet och musikaliska kompetens. Det känns ändå som att det kan lite längre tid till för att publiken ska ta till sig ”nya” Fröken Elvis. Kanske borde de nu heta Fröken Beethoven, singeln som släpps från albumet ”Fröken Elvis & Giganterna”. Å andra sidan har de döpt singeln till ”Aldrig Nöjd”. Jag tycker det känns ganska lovande.

Så, jag är inte orolig för fröknarnas framtid – utan spänd på vad de hittar på nästa gång. Jag vågar inte ens gissa.

Thomas Wihlman