Mikael Rickfors är i fin form, trots genomgången covid och andra sjukdomar. Jag är på Musikplats P4, livescenen i Sveriges Radios hus. Fullsatt, radiosändning live och en spelning som rör sig rutinerat mellan irländsk folkmusik, rock och blues.
En av Sveriges bästa låtskrivare. Dessutom en av rocksveriges bästa röster, fortfarande, trots 74 år. Internationell toppklass helt enkelt. Nu med ett nytt album ute, titeln Mikael Rickfors, helt enkelt.
Kanske gillade jag förra spelningen på Musikplats P4 strax före covid ännu lite bättre, med sin lilla mindre sättning. Smaken är olika, men slutsatsen blir hur som helst, Rickfors har ett låtmaterial som är så varierat, så bra.
Nu är turnerandet i gång runt om i landet, och med avstickare till Finland, ända fram till hösten. Du kommer väl?
Mikael Rickfors, Eagle Records, distribution Border.
Producent: Örjan Englund.
Terese Lien Evenstad, pressfoto Rickard Olausson
Terese Lien Evenstad
Förväntade mig kanske lite ”tråkjazz” men blir så positivt överraskad när jag lyssnar på Terese Lien Evenstads tredje album, Movement, som kom ut alldeles nyligen. Hon står ocksä för komponerandet.
Kraftfullt och energifullt, dynamiskt, men ändå lite varierat och också lite med folkmusikdtoner. Självklart hennes fiol intar en viktig roll men det finns också ett fint samspel med pianisten Fabian Kallerdahl, bassisten Arvid Jullander, trumspelaren Peter Danemo, and Alexander Ivarsson på klarinett.
Jag vet inte riktigt om jag vill sätta något spår här före de andra, det är varierat så att alltid något passar oavsett vilket humör jag är på. Så Terese Lien Evenstad är en välutbildad musiker, ja, helt enkelt en stjärna på hur hon använder sim kompetens.
Terese Lien Evenstad, Movement, Berthold Records.
Folk och Rackare
Folk och rackare, den legendariska folkmusikgruppen, har inte mött stockholmspubliken sedan 1985, även om de haft lite återföreningsförsök på andra platser. Men stockholmsbesöket är efterlängtat och de möter en jublande och stor publik i stora salen på Scenkonstmuseet, när de gör en livekonsert på en och en halv timme där.
Det är rutinerat, charmigt och trevligt. Men nog märks det lite att man inte står på scen ofta och inte har ett långt, gemensamt, genomrepat turnerandet i bagaget. Kul ändå, och väl värt att lyssna på ändå.
Någon gång för många år sedan, i början av 60-talet, kom vännerna Väino och Aino Esken på besök till mina föräldrars sommarstuga, för en helt vanlig sommarfika ute i vår berså. Deras döttrar, min klasskamrat Reet och lillasyster Piret, var inte med till min besvikelse, så jag satt med vid kaffebordet och lyssnade.
Vilken tur att ni kunde försvara er mot ryssarna, sa Aino, och tittade på min mor.
Det brukade inte talas om krig i mitt föräldrahem och inte heller hemma hos mormor och de andra släktingarna i Finland. Min mor visste dock hur det stod till i Estland, likaväl som i Finland. Hon avskydde krig och våld, gick ut ur rummet när Aktuellt visade alltför våldsamma scener. Hon höll med Aino och sa: jag kan inte ens föreställa mig hur det kunde ha blivit. Sen pratades det inte mer om saken. Tanken slog mig, om Finland blivit ockuperat, kanske inga semesterresor till mommi mer.
Många år senare, när hon min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon. Det var första och sista gången hon pratade om detta.
Aino och Väino fick vänta till efter Sovjetunionens fall innan de vågade resa till sina barndomsminnen. Minnet av ungdomskärleken Vilma, som hade blivit kvar i Estland, blev för stor för Väino och det blev skilsmässa från Aino. Väino begravdes så småningom i sitt hemland, Aino blev kvar i Sverige till sin död.
Men alla dessa ester, vänner och umgänge, har stannat kvar i mitt minne. Aino, Väino, Arved, Reet, Piret, familjen Zaar, familjen Aasma, Virge, Marje, Ülo, Andres. Jag har aldrig kunnat glömma och alltid undrat, vad tänkte ni om hemlandet, om släktingarna, där i diasporan?
Så jag gjorde en reportageresa från Estland 1980, när nästan ingen journalist åkte dit. För att förstå lite mer. Jag såg bakgårdarna och förfallet i Tallinns gamla stad, men kärleken till det estniska bestod och växte. Jag såg de ryska soldaterna roa sig på ett nöjesfält. Jag engagerade mig efter det i kampen för ett fritt, självständigt Östeuropa. Vi pratade om förtryck, om yttrandefrihet, om dissidenter. Vi pratade om Sverige, som 1940 var ett av de första länderna som erkände Sovjetestland och ockupationen av den självständiga republiken Estland. Varför?
Och vi såg små tecken i Östeuropa på opposition. Sovjetiska dissidenter, en Sacharov, några till. Lite protester i samband med OS 1980. Sovjetunionen föll, så småningom, men inte tack vare oss och inte tack vare oppositionen.
Li Bennich-Björkman, pressfoto Mikael Wallerstedt
Så läser jag Li Bennich-Björkmans ”Bakom och bortom järnridån, de sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa”. Trots mina hyggliga förkunskaper finns där något nytt. En bok med oerhört många detaljer, så många att det känns överlastat, om människor i olika sammanhang, i studentföreningar, i kulturföreningar och så vidare som på något sätt vägrat acceptera Sovjetstyre. De hittade vägar att behålla, tillsammans med vänner, sin andliga frihet, ett litet friutrymme.
Slutsatsen jag drar, blir också med starkt stöd av Li Bennich-Björkman, att sovjetrepublikerna var väldigt olika. Kommunistpartiet agerade olika, Lettland, hade stor andel rysk befolkning och skilde sig mycket från Estland, partiet var till exempel mycket mer traditionellt sovjetkommunistiskt än partiet i Estland. I Estland uppstod, med partiets godtycke, rörelser som Kodulinn (Hemstaden) för att bevara kulturarvet men också diskussionsklubbar bland studenterna på Tartuuniversitet. Politiken fick till och med influenser av amerikanskt ekonomiskt tänkande och man experimenterade inom ramen för ekonomidepartementet med nya organisations- och styrformer långt från sovjetkommunismen. I Litauen fanns en stor tilltro till den egna förmågan, av historiska skäl, och tron, på katolicismen, var också betydelsefull. Ukraina genomgick befolkningsförändringar och nya gränsdragningar. Västra Ukraina, med Lviv, var mer västorienterat än östra Ukraina, med Donetskområdet.
Vi har således alltför lättvindigt dragit alla sovjetrepubliker över en kam, blir slutsatsen hos Bennich-Björkman. De var olika och de har blivit olika. Men det är inte alltid så att vad de var innebär att de blev på ett visst sätt, utan politiken formas av olika individer och konstellationer och konsekvenserna varierar.
Ett alldeles särskilt problem är korruptionen, som egentligen endast Estland undslipper. Det menar Bennich-Björkman beror på tydliga ställningstaganden från estniska politiker och att de politiska partierna inte blev finansierade av affärsfolket, senare oligarkerna. I Estland stod till exempel Mart Laar för denna tydlighet. I dagens Estland står Kaja Kallas fortsatt för tydlighet, nu med markeringen mot Ryssland. Kajas far, Siim, var under ett par år premiärminister i det fria Estland men hade också som så många en bakgrund i kommunistpartiet. Från de senaste åren står Volodymyr Zelensky för en antikorruptionslinje, men har en betydligt brantare uppförsbacke än vad Laar och hans kollegor hade i Estland. För Zelensky och Ukraina är korruptions-utrotningen ett måste, med tanke på EU och Nato.
Men det var alltså olika i Sovjetrepublikerna, visar det sig, när Li Bennich Björkman reser runt, intervjuar, läser och det gör hon i en period av runt 20 år. Hon har en förkärlek för att berätta om alla dessa möten, alla dessa människor, politiker, kulturarbetare, affärsmän. Arbetet i sig är förstås en prestation, men ”Bortom och bakom järnridån” hamnar någonstans mellan en vetenskaplig studie och en rapport om vilka som var med. I Li Bennich-Björkmans arbete finns även ett personligt engagemang, det märks. Hennes mor är estniska och i slutet av boken, när Estland är fritt sen många år, när Bennich-Björkman lärt sig tala bättre estniska och skaffat ett sommarboende i Pärnu (där för övrigt många svenskar semestrade på 30-talet), så kommer också sorgen fram. Det sovjetestland som var så slutet, och den mormor, den morfar som hon aldrig någonsin fick träffa. Mitt folk, säger en god vän till mig, född i Sverige, som inte heller fått möjlighet att träffa sina äldre släktingar när politik och våld rest murar. Det är min dröm, trots att jag aldrig fick lära känna henne, att besöka mormors grav men det går inte, säger vännen. Det är en stor sorg.
