Nej, den är inte död. Den svenska visan alltså. En yngre generation stormar inte fram men tar med versam hand om den. William Bülow O´Nils är ett bra exempel och han gräver i fosterjorden och hittar Ruben Nilson.
Musikaliskt är han dock inte ett barnbarn till Fred Åkerström när han tar sig an de Nilsons visorna. I liveinspelningen av Fred (producerad av Lasse Zakrissons Vax Records) tolkande Ruben Nilson, är tonen och rösten lite grövre, än på Bülows ”En bättre värld”. Den senare också instrumentellt mer sofistikerad, så klart, och jag gillar det som Bülow, Daniel Östersjö och Ruben Engzell åstadkommit. Att Bülows hustru Rebecca dessutom sjunger på Östersjös svar på Nilsons Amerikabrevet, Bästa Kalle, är också ett klar plus.
Åkerström-skivan är en liveinspelning från Mosebacke. Jag gissar att detta också var precis det framförande jag hörde i Malmö Folkets Park, runt 1983. Det var minnesvärt men ingen Åkerström på topp, dessutom inför en ganska fåtalig publik. Och Bülow, ja. han kanske ännu inte är på topp, men det är bara se fram emot djupdykningar i den svenska historien. Eller varför inte lite ett komponerande i denna tradition?
Thomas Wihlman
En bättre värld: William Bülow O’Nils sjunger Ruben Nilson
Vivian Buzcek tillhör den, tycks det, aldrig sinande raden av svenska jazzsångerskor och tillhör i mina öron toppskiktet. Det nya albumet Le Grand Michel får ses som en tribut till franske musikskaparen, inte minst när det gäller filmmusik, Michel Legrand. Vivian konstaterar själv: Legrands musik i kombination med de vackra texterna skrivna av Alan & Marilyn Bergman står för det jag främst vill förmedla till min publik; romantik, dynamik, melankoli men också blues och swing.
Då jag inte tillhör Legrand-älskarna är jag lite motsträvig, men jag måste notera om Vivian Buzcek och övriga involverade: detta är snyggt och behagligt att lyssna på. Jag älskar ju det franska och filmer som Paraplyerna i Cherbourg finns där i minnet. Men här får vi leva utan det franska språket, det är engelska för hela slanten men även de engelska versionerna, med texterna från Alan och Marilyn Bergmans penna har ju ryktbarhet.
Det bör också understrykas att detta är ett fint danskt-svenskt samarbete, där vi får njuta av danske munspelaren Mathias Heise och svenske Peter Asplund. Asplund har också skrivit titellåten Le Grand Michel, annars är det Legrand för hela slanten.
Inspelningen är gjord i Köpenhamn och producerad av Martin Sjöstedt och Vivian Buzcek. Snyggt jobbet är ett understatement.
Så lämnar vi vårt hem. Bild från 1944 vid evakuering från Kurkijokis socken (Kronoborg) i Karelen. I Kronoborg växte också min mormor upp.
Människor vandrar. Nu vandras det mer än någonsin. Inte som motion utan av helt andra, tvingande skäl.
Några hundra år efter Kristus inföll folkvandringstiden. Överbefolkning, svält och krig låg bakom. Europas befolknings-sammansättning ändrades.
Långt senare, år 1903, skedde en annan vandring. Min mormor, Selma, föddes 1887 i det Karelen som nu är en del av Ryssland, Republiken Karelen. Hennes föräldrar var från Österbotten i Finland, svensktalande, som sökte sig till det bördigare Karelen under 1870-talet finska svält- och nödår.
Men föräldrarna ville åter till Österbotten. Familjen hade vuxit. Men fattiga var man och för att kunna ta sig till Österbotten fick Selma och hennes lillasyster Hilma så att säga sköta resan själva. Så de vandrade de 50 milen från Karelen till Jakobstad i Österbotten, där Selma började arbeta i tobaksfabriken.
Stränderna vid Ladoga, Europas största sjö, ett innanhav, byttes mot Bottenhavet.
Några år senare var Selma gift men den glade och påhittige Ernfrid, från Gamlakarleby, småstaden ett par mil norr om Jakobstad.
Men historien upprepar sig. Ernfrid dog, för ung, hade just startat sin affär vid torget i Jakobstad. Depressionen kom, Selma ensam med sex barn barn. Ensam med ett ganska stort hus, men inga inkomster.
Så äldsta barnet, min mor Gurli, skickades iväg. Ingen vandring denna gång dock. Fraktfartyg. Till all lycka hade nämligen Ernfrids syster Elvy gift sig med en dansk sjökapten, Marius. Och Marius fartyg råkade landa i Gamlakarlebys hamn och Gurli fick följa med. I kaptenens hytt som Marius generöst överlät färdades hon till Danmark och fick bosätta sig hemma hos Marius och Elvy.
Det här blev inledningen till ett antal år i Gurlis liv där hon flyttade än hit, än dit. Från Danmark, hem till Finland, tillbaka till Nykøbing Falster, sedan utbildning till barnsköterska i Malmö, på Flensburgska vårdanstalten, sen jobb i Blekinge, under kriget fram och tillbaka mellan Sverige och Finland, och till sist en landning i Eskilstuna där hon mötte min far.
Kanske var det inte onaturligt att min uppväxt präglades av vänner som själva hade lämnat sina hemländer, Tyskland, Estland, Polen ..
Och under tiden blev det ett annat Karelen. Ett sovjetryskt. Fyrahundra femtio tusen människor fick lämna sitt Karelen, och jag ser på youtube-filmer dessa oändligt marscherande människor, med kor, hästar, husdjur, överfulla vagnar, gråtande trötta barn och trötta föräldrar.
Ett mirakel att Finland samlade sig för att ta hand om alla dessa människor, trots att landet tyngdes av det skadestånd som Sovjetunionen (angriparen!) krävde från Finland.
Mormors Karelen kan jag eller vill jag inte besöka. Ett förryskat Karelen, där man behåller lite finländsk eller karelskt som ett Skansen, men där kreativ kultur och opposition är strypt.
Tyska civila tvingas av U.S. Third Army beskåda kropparna av judiska kvinnor som avlidit under en dödsmarsch. Kropparna upptäcktes i en grund massgrav i Volary i södra Böhmen i Tjeckien. Kropparna lades senare i kistor och begravdes. Foto: 1 maj 1945.
Vi kan fortsätta på vandringslederna. I Europa skedde vandringar från koncentrationsläger till en annan tillvaro. Panikåtgärder från nazi-Tyskland. Många dog förstås.
I vår tid, ja, människor tvingas vandra igen. Evakuering för att undvika bomber, raketer, drönare från Hizbollah och Israel. Norrut och söderut i Gaza, aldrig någon fast tillvaro i det förstörda Gaza.
När detta skrivs flyr många libaneser Israels attacker, men nu vandrar man inte längre. Än så länge har man bränslet, fordonen, oändliga rader bilar tar sig norrut, mot Bekaadalen och andra platser. Än så länge kan man undfly attackerna.
Det tycks vara en väldigt stor och omöjlig förhoppning. Sluta vandra. Sluta fly. Bo med dina grannar. Respektera dem. Bygg tillit. Bygg en framtid tillsammans. Behåll din religion om du så vill. Behåll ditt språk, din kultur men ta också emot impulser och tankar från dina grannar. Sluta vandra. Sluta tvinga någon att fly. Sluta stimulera återvandring. Finn din trygga boplats.
I går (den 23 september) informerade man om lungfibros i Fråga Doktorn på SVT. Kort men korrekt information om en besvärlig sjukdom. Titta gärna på SVT Play.
Min egen variant av sjukdomen är allvarlig och besvärlig, men kanske inte den värsta. Lungorna och andningen försämras över tiden (det märker jag också), man hostar och blir trött. Det finns ingen bot men med bromsmedicin sker försämringen långsammare, men då till priset av jobbiga magproblem.
Konsekvenser blir förstås för individen, men också för anhöriga och andra närstående.
Härom veckan i Fråga Lund ställdes frågan: vad är värst pest eller kolera? Egentligen en ganska dum frågeställning. Frågan är vad individen själv upplever, och det är förstås individuellt. Sen kan situationen vara olika, i ett afrikanskt land med vattenbrist/förorenat vatten kan koleran vara mycket värre än i andra länder.
På ett liknande sätt ställde professorn i lungmedicin Magnus Sköld lungfibros mot cancer och menade att lungfibros är värst. Jag är inte säker på det. Det finns många varianter av båda och vi är alla individer som reagerar olika, kanske för att vi är olika genetiskt, har levt olika liv osv. Jag har varit med om närstående cancer, om smärtan, trötthet men också närheten, värmen och skratten. Vi hanterar allvarliga sjukdomar olika, vi är individer med olika förutsättningar och olika möjligheter, vården kan vara ojämlik osv.
Så sluta jämför. Det är illa nog ändå, och som det sas i Fråga Doktorn – sluta inte att leva ett vanligt liv, lev så gott det går.
Sjukrapport 3 (lungfibros). Midsommarafton, en fin och lugn sådan. I går några timmar på ett ganska folktomt sjukhus, Karolinska Sjukhuset i Huddinge.
Tidig avresa hemifrån, sen väntan på lungröntgen – ganska lång väntan och lite krångligt. Men trevlig personal förstås.
Folktomt på Hav Java, faktiskt första gästen. Hinner jobba lite. Sedan till lungmottagningen för spirometri, lite rörigt på avdelningen och anslag om strejken som gör att det inte går att ringa till sjuksköterskorna till exempel.
Hyfsat resultat av spirometrin, spännande att följa på datorskärmen.
Lång väntan på min stressade läkare. Hon kastar sig över röntgenbilderna. Här ser du …. (nej, jag begriper inte riktigt). Det är ju en progressiv sjukdom (blir aldrig bättre), men fundera inte så mycket om vad som kommer säger hon. I nästa andetag, jag ser med säkerhet att du inte har cancer. Ja, bra att veta …
Sen pratar vi lite kost och lite motion.
Måste avsluta nu, säger min stressade (men duktiga och trevliga) läkare.
Tar en lunch på favoritstället i Flemingsbergs Centrum. Man vinkar till mig när jag går till 172-ans buss.
Hemkommen finns nya remisser (thorax och klinisk fysiologi) på 1177. Och nyutskrivna recept. På lungmottagningen går det undan.
En lätt kvällsmåltid samt för att hantera medicinens biverkningar lite piller, när jag kommer hem till ljudet av glädjeskall från vovven Yoshi för att jag äntligen är hemma.
Det blir natt mot midsommarafton, fast mina tankar är kanske inte så ljusa som kvällen.
I ett album där texten lyser minst lika vacker som musiken möter vi Dan Berglunds nya album Liv och Dikt. I Wikipedia får Dan den ovanliga beteckningen svensk-finlandssvensk (bakgrund i den svenskspråkiga minoriteten i Finland, bosatt i Sverige) som för många är ett okänt begrepp men minst lika korrekt som sverige-finne (bosatt i Sverige, uppvuxen i den finskspråkiga majoriteten i Finland).
Det finländska finns med på Berglunds nya album, Liv och dikt, i spåret Kriget. Där hör vi samtalet om hur det var i armén, den lille pojken som förundrat som lyssnar på de äldre.
Dan Berglund, pressfoto Eva Brandin
Dan Berglund talar om sig själv som trubadur eller som vi nu tillkrånglat säger, singer-songwriter). Den politiska banan började med kommunistiska KPML-R som ju hade sitt starka fäste i hans hemstad Göteborg men i dagens texter vrider och vänder han på politiken, alltifrån Fjollträsk till Kapitolium.
Liv och Dikt innehåller också allt det där andra som trubadurer ska sjunga om, som kvinnor och kärleken förstås. Och musiken har klang av både Thorstein Bergman och Max Raabes orkester.
Jag kan inte annat än att buga och tacka för ett högklassigt album. Det bär fram texter som är pregnanta och där jag som lyssnare hör varje stavelse. Det är också ett musikaliskt kunnande av hög klass vi möter i Dan Berglunds och Henrik Cederbloms produktion, där alla med verkande gör fina insatser.
Så vilka spår är bäst? Själv berörs jag av Kriget, med referensen till finska viken, om ryssen Ivans son och Finlands nationalinstrument Kantele. Det svänger i Under attack. Kärleken finns naturligtvis med. Jag tycker du ska lyssna och hitta dina favoriter.
Dan Berglund har med små medel skapat ett högklassigt album med en variation i text och ton – det bästa i svensk visa på många år, i paritet med hjältar som Fred Åkerström och Cornelis.
Thomas Wihlman
Liv och Dikt, text och musik: Dan Berglund. Kakafon Records. Producerad av Dan Berglund och Henrik Cederblom. Arrangemang av Henrik Cederblom.
År 2022 hade jag förmånen att besöka en fullsatt Scalateater och den liveföreställning som Eric Bibb gjorde där, tillsammans med ett antal skickliga artister och musiker. Året efter kom ett album Ridin’, och i samband med detta jag hade tillfälle att känna Atlantisstudions miljö där finslipning gjordes.
Eric har många fans, han nomineras till Grammys och Grammis men pricken över i-et har inte riktigt satts. Men vi vet, trots detta, vad han går för och det nya albumet Eric Bibb Live at the Scala Theatre är verkligen beviset för det. Scalainspelningen var förvisso lite rörig, omtagningar gjordes men när detta skalats bort på albumet så bevisar det att Eric verkligen är värd alla nomineringar och för eller senare att den musikaliska kvalitén bakom alla nomineringar, alla fina konserter, alla skivor de finns där. Det är en musikalisk världsartist av svart kulör vi har bosatt i den sörmländska myllan.
Familjebild från Scalateatern. Ulrika Bibb, Eric Bibb, Sarah Dawn Finer – halvsyster till Rennie Mirro (son till Eric, till höger). Foto Leo Ahmed.
Albumet i sig – ja, idel ädel musikadel, makalöst bra framfört och ett musikaliskt spektrum som når fram till skotsk folkmusik, country, så klart blues med pregnanta texter som visar brutal förföljelse mot människor med svart hudfärg.
Med andra ord: Om du inte redan gjort det, slå på din Spotify, din cdspelare, ja, vad du än brukar använda. Du har en högtidsstund framför dig. Jag har mina favoriter på albumet, du kommer att ha dina – sådant är Eric Bibbs musikskapande.
Har föresatt mig att skriva oregelbundna rapporter om relationen mellan mig, min hälsa och vården. Det går väl sådär. Det går väl lite bättre än så där när jag får ta del av vänners och närståendes omtanke.
Just nu är det trötthet i förhållande till min status och kondition energinivå. Det leder till huvudvärk, vanlig värk, fingerproblem och illamående. Detta ovanpå det som förekommer emellanåt, de normala symtomen andfåddhet och torrhosta. Tack, det räcker.
Aktivitetsnivån har trots allt varit hyfsad. Och man ska inte låta sig nedslås. Eller: Ska det gå åt helvete ska det göras med musik. Alltså var jag på Lungfibrosföreningens arrangemang.
Arbetsterapeut Elin och sjukgymnast Annika kom och berättade om ”Sång för lunghälsa”. Det är en behandlingsmetod med ursprung i Storbritannien och är utvecklad för personer med lungsjukdomar eller svårigheter med andningen av andra skäl.
Syftet är att genom sång och andra övningar i exempelvis kroppskännedom få ökad livskvalitet, verktyg för att hantera andfåddhet och oro, träffa andra personer i samma situation och såklart ha roligt.
Och roligt hade vi. Inte minst i den avslutande körsångsdelen. Omusikalisk är jag kanske inte och det var ingen som gick när jag höjde rösten. Bra var också de olika andningsövningar och lite specialanpassad tai-chi och qi-gong.
Creedence Clearwater Revival. Från vänster till höger: Tom Fogerty, Doug Clifford, Stu Cook, och John Fogerty.
Inte nog med detta. Tisdagen blev också rolig men dessutom lärorik. Eftersom jag ingår i kommittén för stadens förlag Stockholm var vi inbjudna till forskningsseminarium, som handlade om urban lokalhistoria och en diskussion kring dess förutsättningar och framtida utmaningar och möjligheter. Tack till professor Heiko Droste som ledde seminariet med varm järnhand och alla de övriga. Så roligt att få återgå till det akademiska och att diskutera forskning inom ett spännande område.
Men energin räcker inte till allt. Finns dessutom vardagssysslor förstås (den där hunden etcetera) och så måste jag då tyvärr avstå från ett annat seminarium som Centern och Martin Ådahl och Karin Vaghult tagit initiativ till – om Ukraina och EU.
Sen fick jag åka sjukhusbädd i ilfart på KS i Huddinge, där två syrror tränade racerkörning. Ja, det var inte helt på allvar. Gastroskopi väntade och det är ju inte en särskilt rolig historia, men det gick bra ändå. Inga direkta problem, fast nog lite åldersförändringar och så får vi se om det dyker upp något från de vävnadsprover som togs.
Ingen grandios middag som den på Grand Hotel Saltsjöbaden i förra veckan kan rapporteras. Men ändå, fanns lite guldkant som när bromsmedicin och illamående med mera tar ned på humöret. Tur att man har en sådan guldkant som musiken. Hustrun fastnar för Creedence Clearwater Revival på SvtPlay och jag kan inte låta bli att trumma och sjunga med – försiktigt, grannsämjan .…
Amanda Ginsburg. Filip Ekestubbe. Ett antal briljanta musiker. Snygg produktion. Ibland romantiskt. Ibland svängigt. Ofta charmigt.
I romans på distans tas Theodorakis-greppet. Två låtar blir en (ja, publiken applåderar och tror att det är slut efter den första).
Och sen, ja, sen. Amanda är alldeles sin egen och musiken flödar fram, ibland som en stillsam bäck, ibland som Svartån i Västerås.
Lite mer gillar jag här: Var det mot mig du log. Jag borde inte måste vilja. Romans på distans. Höst. Eller ska jag räkna upp alla de nio låtarna? Nej, kanske jag gillar alla lika bra?
Nåja, hitta dina egna favoriter. Om du måste.
Bra att texterna finns med i ett häfte, men typografiskt och färgmässigt kunde det gjorts mer lättläst. Det är ungefär det man kan anmärka på.
Thomas Wihlman
Albumets titel:
Tur att jag kan skratta
Utgivning: Ladybird
Producenter: Amanda Ginsburg, Filip Ekestubbe.
Sång: Amanda Ginsburg. Piano: Filip Ekestubbe. Kontrabas: Anders Fjeldstad. Trummor: Snorre Kirk. Gästmusiker: Tobias Wiklund (kornett), Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett, Klas Toresson (klarinett), Lisa Grotherus (basklarinett).
Eva Hillered är kanske en artist som går lite under radarn. Men forskar man lite så framträder en hel del. Så till exempel är hon nu ute med sin nionde soloskiva. Hon skriver mycket musik, ja till och med så mycket att hon fann det nödvändigt att ge ut boken ”Lathund för låtskrivare”. Hon är utbildad musiklärare och verksam som sångpedagog (jag tackar för tipsen).
Så var det där med den nionde plattan. Nu i samarbete med flera producenter, men Hillered själv är också medproducent. Ett samarbete med flitige Daniel Östersjö som spelar bas, piano och cello här är dessutom märkbart. Samme Östersjö deltar också i pjäsen Mormor, mamma och jag som har premiär 6 april.
Kanske är Orossjäl, albumets titel, något som karakteriserar både Hillered och Östersjö. Både skivan och föreställningen är resultatet av en inre resa, säger Eva själv. Så kan det förstås vara.
Samma resa tycker jag hon företar i musikens värld, eller kanske mer precis uttryckt – här finns upptäckarglädje gestaltat i form av folkrock, americana, visor och mer. Jag gillar det här, mångsidigheten och en röst som är personlig och kan variera sig.
Jag lyfter inte fram något särskilt spår utan säg bara: upptäck själv, du kan bli rikligt belönad.
(blir aldrig bättre), men fundera inte så mycket om vad som kommer säger hon. I nästa andetag, jag ser med säkerhet att du inte har cancer. Ja, bra att veta …
