Det borde finnas ett schema eller en bruksanvisning för hur Ulf Dahlsten tänkt när han skrivit Efter coronan – svensk modell i kris. Det är bara förordet som är skrivet i coronatider, resten före. Och om den svenska modellens kris får vi faktiskt inte veta så väldigt mycket, tonvikten ligger på de internationella frågorna, om överstatlighet, finansmarknader och olika typer av regelverk.

När jag först läste om Dahlstens bok trodde jag att den skulle handla om den omställningstid som författaren var med om i sin roll som högste chef för Postverket. Likaså trodde jag att den skulle handla om den omvandling som skett av det svenska samhället, med ett antal avregleringar, varför dessa uppkommit och vilka konsekvenser de fått. Allt detta utifrån Dahlstens erfarenheter från politiken. Han var som statssekreterare, med bland annat järnvägsfrågor på sin lott, med om att initiera förändringar i järnvägstrafiken. Dahlsten har också utifrån rollen som chef haft att hantera denna typ av förändringar, t.ex. som chef för Postverket och som stadsdirektör i Södertälje.

Det visade sig att jag hade fel, för så mycket svensk välfärdsstat eller avreglering handlar det inte om. Dahlsten tar i stället gärna det stora greppet: det om finansmarknaderna, om marknadsliberalism och det som han benämner demokratisk kapitalism. En annan benämning Dahlsten gärna använder är de progressiva partierna som delvis åsyftar de socialliberala (Centern, Liberalerna), men framförallt Socialdemokraterna, vilka han menar anammat marknadsliberala tankar utan reflektion, styrning eller reglering. Någon närmare definition av vad som ska vara progressivt ges dock inte.

Dahlsten försöker bli personlig, men det känns lite påklistrat
Dahlsten försöker bli personlig, men det känns lite påklistrat. Han samtalar med förre förbundskanslern Helmut Schmidt och andra toppolitiker och nämner vid ett flertal tillfällen sin hustru Kerstin Nibleus. I sak och i analysen tillför detta inte så mycket, och om Dahlsten själv får vi inte heller veta mycket.

Bokens struktur hade alltså mått bra av en översyn. Dahlsten börjar med den historiska utvecklingen, med fokus på kapital och marknad. Han hamnar därefter i några utmaningar varav övertron till marknadsliberalism, i form av långtgående och mindre genomtänka avregleringar och konkurrensutsättningar, är en.

Sedan återkommer han till de globala utmaningarna, som till exempel internationella regelverk. Detta görs utan att han direkt knyter ihop säcken med förvandlingarna av den offentliga sektorn, såsom avregleringar av taxi och apotek. Hur detta sedan eventuellt hänger samman med det internationella perspektivet, libertarianer eller hans egna erfarenheter, som han också vidrör, förblir oklart. Dahlstens avslutande kapitel om de globala utmaningarna, inklusive miljön, känns också påhängt.

Det jag förväntade mig av boken visar sig alltså vara fel. Det handlar väldigt lite om erfarenheterna och analyserna av svenska förändringar, såsom konkurrensen i skolan, valfriheten i vården etc. Och det handlar inte alls om coronan, inte heller kopplat till en djupare analys av denna kontra nämnda typer av avreglering och konkurrens. I stället handlar det mycket om ett internationellt perspektiv och de som författaren kallar ”varsomhelstare”, personer som med lätthet kan byta både jobb, boendeplats och kulturell miljö. Konsekvenserna av samhällsförändringar för de personer Dahlsten kallar ”någonstansare”, bundna till en viss ort och ett visst arbete, analyseras mycket begränsat.
Han vågar dock sticka ut hakan och föreslår till exempel återinförandet av ordenssystem
Han vågar dock sticka ut hakan och föreslår till exempel återinförandet av ordenssystem. I detta belönas den gamle statstjänstemannen ”med både ansvarskänsla, och stolthet över sin roll i Staten” och som agerar lika rättfärdigt oberoende av politiskt styre, i motsats till de tjänstemän som nu drivs av egennyttan. Likaså är han inte särskilt politisk korrekt när han beklagar nedstängningar av fullt fungerande kärnkraftverk. Dahlsten skriver: ”Europa skulle uppenbart haft mindre behov av kolkraft och naturgaskraft om Sverige och Tyskland förutom vindkraftsutbyggnaden dessutom behållit sina kärnkraftverk under deras tekniska och ekonomiska livslängd.” Grön skatteväxling får inte heller godkänt, eftersom ju mer vi lyckas med omställningen, desto mindre skattepengar kommer in.

Känslan av att läsa den här boken är alltså att Dahlsten ger sig in på områden som han anser vara viktiga, hans käpphästar, utan att kopplingen mellan dessa blir helt tydlig och pedagogisk. Vissa saker uteblir eller analyseras inte tillräckligt, såsom varför det socialdemokratipräglade Sverige är så marknadsliberalt i jämförelse med exempelvis våra nordiska grannländer. Totalt sett blir det mycket makro och betydligt mindre av de enskilda människorna, och vad ett marknadsliberalt Sverige i kris egentligen innebär för dessa.

Det finns inget skäl att ifrågasätta författarens erfarenhet och kompetens (numera också med perspektiv från forskning och EU). Men det egna intresset tycks alltså mest ligga på storfinansen, kapitalet o.s.v. utifrån frågeställningen: Hur kan vi återta makt från kapitalet så att vi skapar ett demokratiskt, respektfullt välfärdssamhälle och inte ett högkommersiellt, penningjagande samhälle?

Dahlstens uppsåt och engagemang är säkerligen gott, men kanske borde boken i stället ha haft två tydliga delar eller varit två böcker? En som handlade om Sverige, våra avregleringar och konkurrensutsättning av tidigare enbart offentligt driven verksamhet, och en som handlade om penningsystemet och marknaden globalt. Givetvis kan man också fråga sig vilka handlingsmöjligheter vi har i en globaliserad värld? Som det ser ut nu blir det lite rörigt, och jag undrar dessutom: Var det verkligen viktigt att haka på coronan? Coronan finns med i förordet och även i några rader i bokens avslutande kapitel. Men trots viruset agerar ju kapitalet som om ingenting har hänt.

Trots viruset agerar ju kapitalet som om ingenting har hänt
Själv kommenterar han utvecklingen i ett debattinlägg i Sydsvenskan på följande sätt: ”Den svenska modellen bär socialdemokratiskt signum, men den har förlorat sin själ, Ett Samhälle för Alla.” Jag tolkar detta inte som att han i egenskap av Palmes gamla statssekreterare vill vrida tillbaka utvecklingen, utan mer som att han vill vrida den i en annan, mänskligare, och varför inte mer jämställd, riktning. Och det är förstås gott nog. Men, eftersom jag själv varit i inblandad i de svenska avregleringarna under 1990-talet saknar jag ändå en djupare analys av just den utvecklingen, det som jag trodde var bokens syfte, om den svenska modellen i kris.

Thomas Wihlman (2020)

Efter Coronan – svensk modell i kris. Ulf Dahlsten.
Ekerlids förlag.