Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom kulturområdet. Nu är Abrahamsson aktuell med två nya konstnärsporträtt.

Vi möter i två dokumentärfilmer konstnärerna Genesis Breyer P-Orridge och Gustaf Broms. Två likartade personligheter i den bemärkelsen att båda två bryter mot normer och det konventionella. Change itself som titel på filmen om P-orridge och The Mystery of Life i dokumentären om Broms känns helt adekvata och sammanfattar väl de olika konstnärskapen.

Medan P-Orridge har haft en utveckling full av olika samarbetsformer är Gustaf Broms mer av en individualist, som blickar inåt och söker sig till det inre genom olika konstnärliga uttryck. Men det finns också likheter, en undran över vad och var är min själ.

P-Orridge, aktiv i mer än 50 år, har närmast kultstatus, men har också mött hård kritik och fått hantera juridiska processer för att till exempel ha utmanat kungahuset i hemlandet England. Han angriper också de rådande samhälleliga strukturerna, beskrivet bland annat som totalitär kapitalism. Vem är det egentligen som säger vad som är acceptabelt och vad som inte är det, frågar sig P-Orridge.

Uttryckssätten rent konstnärligt har varierat, och här finns likheter med Broms – men kärnan hos P-Orridge tycks vara poesin. Det är också en poesi som har musikaliska kvalitéer, något som kan som en likhet till industrimusik. I det senare har P-Orridge varit verksam i olika konstellationer och kollektiv.

Konstnärskapets linjer
Som jag ser det så finns det alltså linjer i P-Orridges konstnärskap. Kollektiva insatser, utmanande men också drag av ockultism. Utforskandet går på djupet, så djupt att P-Orridge och hans partner Lady Jaye också arbetar med sina egna kroppar, och genomgår korrigeringar för att bli så lika varandra som möjligt. Kärnfrågan här är både fysisk och psykisk, eller som P-Orridge uttrycker det ”kan vi förändra oss eller inte”?

En intressant fråga berör P-Orridge o intervjun, hur påverkas man av konst man inte förstår? I forskningssammanhang kan man diskutera och ha ståndpunkten att forskaren inte kan ta ansvar för hur det framforskade används, men som jag uppfattar P-Orridge menar han att konstnären ändå måste ställa sig frågan, vad händer hos den som tar emot min konst? Dessutom ser han det som centralt för egen del att förstå konstnärs-livet och inte bara konsten i sig. 

Gustaf Broms är yngre, svensk och rör sig en annan kontext i P-Orridge. Därför är det också intressant att koppla samman de vinklingar som finns i dessa två Abrahamsson-dokumentärer. Han är i högre grad inriktad mot naturen och medvetandets processer. Vad händer med mig och med omgivningen när jag sitter i tunneln mellan T-Centralen och pendeltågsstationen? 10 personer passerar varje sekund, vad uppfattar de och blir något av det de förnimmer bestående?

Medan P-Orridge arbetat mycket med de musikaliska uttrycken har Broms haft som sin personliga utgångspunkt fotografiet, sedan utvecklat via film, performance och installationer. Tidigt i livet hamnade han hos den kände fotografen Richard Avedon, som ser Broms uppenbara talang. Men Gustaf Broms störs av Avedons och det amerikanska samhällets kommersialism och konsumerism. 

Konstnärens verktyg
Vi kan därför följa honom på resor i Asien och på fotvandring mellan uppländska Vendel och Ukraina, tillsammans med en konstnärspartner. Även om partnerskapet finns är Broms i första hand en person som söker sanningen om själen och vänder sig inåt. Frågan att ställa blir då: vilka verktyg behöver jag för detta utforskande?

De exempel på performance och installationer av Broms som Abrahamsson visar är sådana verktyg. Problemen med performance blir dock att de är något övergående för åskådaren, vi måste alltså vara på plats vid rätt tidpunkt för att kunna ta del och reflektera över det skapade – vilket sannolikt innebär en annan upplevelse än det vi upplever via Abrahamssons film. 

Broms lever nu, som jag förstått det, på den norduppländska landsbygden och det kan bli intressant att se vilka former detta naturnära liv kommer att ge uttryck för i det konstnärliga sammanhanget. Ska detta också leda till att miljö och natur ännu tydligare kommer in i Broms produktion? Den retrospektiva utställning som visades på Uppsala Konstmuseum för några år sedan, när Broms varit verksam i 20 år, kan behöva förnyas.

Abrahamssons berättarteknik i de båda filmerna är enkel. Enkla utforskande frågor ställs till P-Orridge och Broms, och båda utvecklar och reflekterar kring dessa frågor. Skildringarna är i huvudsak linjära, de tar oss från de första konstnärliga stegen till dagens situation och ambitioner. Intervjuerna och samtalen interfolieras av fotografier, collage och videoklipp för att tydliggöra utvecklingen. Särskilt när det gäller P-Orridge finns det så oerhört mycket att ta av och berätta att bara att välja ut måste ha varit en utmaning. Jag upplever ändå att det vi får se är en helhet och att sammanhang och övergångar i filmerna är naturliga.

Carl Abrahamsson berättar att ytterligare sex filmer, med olika personporträtt, är under färdigställande. Dags att ställa sig frågan: vad blir härnäst Abrahamssons nya stora projekt? Eller kanske det behövs en paus, eller att göra något helt annat, för att sedan kunna komma vidare?

Thomas Wihlman (2016)