Förra året firade Finland 100 år av självständighet, med en mängd olika arrangemang, även i Sverige. I år märks det intresse som firandet väckte för vårt grannland bland annat genom ökat svenskt resande till vårt grannland, men också att Finland uppmärksammas i litterär form – som i Victoria Rixers Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne.

Det är en sympatisk och välskriven bok, som väcker många tankar hos oss med en finländsk bakgrund. Men, de frågor som boken ställer och de diskussioner som förs kan också vara giltiga för många andra, inte minst hos dem med en invandrarbakgrund. Rixer är bland annat litteraturvetare och programledare för Finnjävlarpodden på Sveriges Radio.

Kriget, pappa är uppbyggd i huvudsak i tre delar. Den första är en dialog mellan pappan, Juhani (försvenskat till Jan) och dottern Eva, om pappans egna upplevelser av att komma till Sverige, av synen på Finland och de finländska krigen (tio stycken enligt pappan sedan självständigheten 1917). Inte minst tas inbördeskriget upp, med pappans vänsterperspektiv och med en icke helt invändningsfri dotter. 

Den andra delen består av farfars sjukdomshistoria, med vistelser på Beckomberga och andra anstalter, som litterärt förstås påminner oss om Sara Stridsbergs Beckomberga: ode till en familj. Vi får också ta del av farfars ”Klumpiga memoarer”, utflykterna i schizofrenins villermarker, där han blir son till Gustaf Mannerheims, möter Hitler, träffar Ingrid Bergmann (de sammanförs av kungen) osv. 

Här blir det en annan koppling, till Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

I den avslutande, reflekterande delen, knyter Rixer ihop det hela igenom reflektioner kring de första två delarna, vad ett splittrat, sargat liv gör med människor som upplevt krig, emigration och annat, men också hur dessa upplevelser påverkar i generationer.

Jag vill nog gärna tro att en del i boken speglar Victoria Rixers egen vånda inför det finska (bokens dotter heter också Eva, Rixers förstanamn) och sin egen bristande kunskap i det finska språket som pappan i boken älskar. Rixer har också litterärt spänt bågen vidare i sin debutroman än hon gjorden tidigare genom sitt deltagande med ett avsnitt i Verbal förslags antologi Finnjävlar). 

Jag är också glad över att den här boken ges ut. Den finska historien i Sverige (och även den finlandssvenska) är inte särskilt mycket upptäckt litterärt, här finns stoff alltifrån svedjefinnar i finnmarkerna till dagens problematik att bevara identitet och språk som minoritet. Rixer formulerar sig också väl, något enstaka grammatikaliskt fel är det lätt att överse med (vi har ju också ett tvåspråkigt sammanhang här), dessutom med humor. De detaljerade delarna om farfaderns medicinering kunde ha kortats ned, mindre hade räckt för att åskådliggöra dåtidens misslyckade inom psykvården. Kanske också samtalet mellan pappa och dottern kunde ha kortats något, för att i stället ge mer utrymme till den mer reflekterande, analyserande avslutande tredje delen.  
Alldeles oavsett mina synpunkter ska det bli intressant att följa Rixers fortsatta litterära utflykter Som jag ser det finns också förutsättningar att författarskapet bär utanför den sverigefinska ramen.   

Thomas Wihlman (2018)   

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer

Victoria Rixer är litteraturvetare, journalist och programledare för Finnjävlarpodden i Sveriges Radio. Kriget, pappa. Ett tillförlitligt sifferminne är hennes debutroman.