Nya vindar i gammal melodifestival och kanske svenskt bidrag på meänkieli nästa år.

Jag noterar i mitt Facebookflöde att det finns vänner som djupt ogillar att Portugal vann årets Eurovisionsfestival. Nu är jag inte sån att jag spolar vänner även om jag ”couldn´t disagree more”.

Det är nämligen helt ohemult skönt att usel schlagerdisko i år fick ge sig för melodi, musikalitet och personligt uttryck – och jag syftar då inte bara på Portugal. Här fanns också det fina belgiska bidraget, det ungerska och en del annat.

När jag förra året hade det journalistiska uppdraget att bevaka Stockholmsfestivalen var det två saker som slog mig: En professionell organisation, näst intill ofelbar. Massor med människor som på kort tid ska förmås att funka tillsammans och till exempel mellan två nummer hinna flytta om och städa på scenen (det ser ni aldrig i er tv-ruta). Den svenska kompetensen kom till räddning även i år, för att Ukraina skulle klara av produktionen. 

Jag noterade också då, från repetitioner, presskonferenser och annat att många deltagandeartister verkligen var professionella i sina framföranden men också välutbildade rent musikaliskt. Så tycks det ha varit även i år. Töntartisterna tycks ha försvunnit till barnkammaren, hej då, Sean-Bananerna! 

Tyvärr får inte alla artister det låtmaterial de förtjänar. Årets semifinaler gav flera prov på sådant. Men det uppvägs av att bra låtar på hemlandsspråk placerade sig väl, inte minst nämnda bidraget från Portugal. Så Sverige, det gick bra för professionella men lite tråkiga träiga Robin Bengtsson, nästa år blir det väl något på jiddisch, meänkieli, romani, finska eller varför inte svenska?

Thomas Wihlman, 2017