Anders Hagberg och Johannes Landgren tillhör två av våra främsta musiker. De tillhör också den akademiska världen. Landgren är prodekan vid den konstnärliga fakulteten vid Göteborg Universitet. Han är också professor i orgel vid musikhögskolorna i Stockholm och Göteborg Även Hagberg har ett forskningsspår, så har han bland annat forskat om västerländsk och orientalisk modalitet. 

Meritlistan är diger även när vi ser till det musikaliska utövandet. Anders Hagberg är flöjtist, saxofonist och kompositör. Senast jag kom i kontakt med Hagberg var för något år sedan, där han gav sig in i den arabiska tonvärlden. Det var ett givande och kreativt samarbete, som bland annat resulterade i flera publikhyllade spelningar. Landgren är soloorganist, körledare och mycket annat. 
När Landgren och Hagberg nu förenar sina krafter hamnar vi däremot långt från det arabiska och persiska, som i Hagbergs senaste projekt Melodic Melange. I stället är vi betydligt närmare hemmaplan, i Sverige och i Estland, med koraler men också i den gregorianska musiktraditionen.

Det nya albumet Där du går vilar alltså på en trygg musikalisk grund som koraler, men dessa musiker vore inte de personer de är om de inte experimenterade – här inte så mycket geografiskt alltså men väl instrument- och klangmässigt. 

Enastående ljuvligt

Ändå är det som ligger mig varmast hjärtat de spår som ligger närmast de ursprungliga koralerna och det svenska. Hit hör den enastående ljuvliga I hoppet mig min själ förnöjer. Hagberg och Landgren menar själva att de ändå här är påverkade av orientalisk modalitet, ”vilket ger såväl breda klangspektra som meditativa kvaliteter.” För mig är detta inte så tydligt, men de kan ju bero på en viss okunskap i ämnet i fråga eller hur man uppfattar det orientaliska.

Jag nämnde Estland, och jag tycker mig märka flera influenser från Arvo Pärt. Inledningsspåret Vara Ingenting, som mot slutet flöjs upp av Vara Ingenting (2) känns som det är influerat mycket av Pärts Spegel mot spegel. Här tycker jag ändå man hugger i sten, men det beror nog på att jag tidigt via estniska kontakter kom i kontakt med lettiskfödde Gidon Kremers tolkning av den estniske tonsättaren, innan Pärt hade blivit ett stort namn i vår musikvärld. Och man rubbar inte mina gamla husgudar så lätt, inklusive Kremers oslagbara violin i just detta stycke. Den Hagbergska-Landgrenska kombinationen med det lite vassare pianot älskar jag däremot inte. 

Så om jag har mina funderingar och begränsade tveksamheter så är det ändå med stor respekt och med varm hand jag kan rekommendera detta fina album, där Hagbergs variationsrika användande av olika blåsinstrument kombineras med Landgrens klangrepertoar från olika klaverinstrument. Kanske jag efter ett antal spelningar får anledning att ompröva mina ställningstagande när det gäller Pärtinfluensen. Till och med en gammal recensent kan behöva ompröva sin klangvärld, och det är precis vad Hagberg och Landgren gör – trots att de på detta album bygger på långvariga musikaliska traditioner.

Thomas Wihlman, 2018