Man kan ogilla Matti Olikainens röst. Det finns dem som gör det. Men vad skulle det då bli kvar av Franska Trion. En särpräglad röst försvinner. Ett smäktande piano bärs ut på gården av svettiga flyttgubbar.

Nej, Franska Trion är Matti Olikainens projekt. Varmasti som amen i kyrkan. Niin, se on. Det är poängen men också problemet. 

Visserligen är Thommy Larsson, trummor, och Viktor Turegård, kontrabas, med och skapar ljudbilden och de gör det bra. Men det är väldigt mycket Olikainen. Man kan se det som ett problem, men jag väljer att inte göra det. 

Jag väljer att se en artist som är utlämnande, personlig och skicklig. Även om också jag, som en del andra kritiker, har svårt med Matti Olikainens röst.

Men jag förnekar inte kompetensen och skickligheten hos en musiker, låtskribent, konstnär som jobbat med flera stora namn, både i Sverige och internationellt. Till de svenska hör Stefan Sundström, Håkan Hellström, Anna Järvinen och Mando Diao. Fint folk, alltså.

Olikainen har också varit starkt involverad i teatermusik, på scener som Göteborgs stadsteater, Stadsteatern och Svenska Teatern i Helsingfors. 

Hitlåtarna finns inte där även om några sticker ut lite mer. Kanske är också låtarna på albumet lite av miniteater-föreställningar. Hela tjugo stycken och det är fullt möjligt att lyssna sig igenom, det handlar inte om några monsterlånga stycken. Men helst ska det nog avnjutas koncentrerat, med pianot som låter bossanova eller Jerry Lee (nå, en liten portion, bara) och en röst som jag inte kan älska men stå ut med.

Och kanske är Franska Trion Franska Soloartisten. Spelar ingen roll. Personligt är det och fyller en given plats på den svenska musikscenen. 

Thomas Wihlman (2016)